Hur orka bo ihop med någon som har ADHD/ADD?

Jag har ingen diagnos då jag är över 40 men insett på äldre dagar att adhd ju är det som förklarar alla mina både nuvarande och tidigare problem.

Jag vet att min man blir less på att plocka upp efter mig men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om det eftersom att jag ändå är den som gör mest här hemma.

Men i alla fall, en sak som jag tänkt borde funka för att ha ett rent hem för mig och min man är att om han kunde ansvara för det mesta av plockandet så skulle jag kunna ta ansvar för den rena städningen (alltså det man gör efter plockandet med att dammsuga, städa toaletterna, putsa speglar, torka skåp och Micro mm).

Kanske det skulle kunna vara något att föreslå? Att istället för att hon hela tiden ska komma ihåg och misslyckas med att plocka undan koppar, strumpor och vad annat det kan vara så gör du det (såklart inte att hon slutar, men att det är ok att glömma på den nivå som är normalt för henne att glömma på). Och istället så ansvarar hon för städandet som man inte gör hela tiden utan mer är större veckoinsatser.

Bara en liten vänlig fundering om ADHD. Jag tillhör de äldre, och har lite svårt för att förstå alla dessa diagnoser. Kan de göra mer skada än nytta?

Är vi inte bara olika personligheter? På jobbet är jag pedant, men här hemma är det kaos. Jag blir lätt stressad och orolig. Men har jag ADHD? Nej, jag är bara en orolig själ som är slarvig. Jag vill inte ha någon diagnos, då kanske jag lever efter denna, och det vill jag inte. 

Så jag vill absolut inte förolämpa någon. Men en del är ordningssamma, och andra är slarviga och inte bryr sig? Förr i tiden fanns inte alla dessa diagnoser, jag upplevdes som nervös och slarvig. 

Vet du, det är enkelt att själv läsa på i stället för att späda på myter&skit. Leva efter sin diagnos... Suck.

Också äldre, har läst mycket om ADHD, frågan är komplex. Många, särskilt här på FL vittnar om att diagnosen har skadat, de har blivit behandlade på ett nedsättande vis av omgivningen men många andra återigen säger sig ha blivit hjälpta. Sen finns alla nyanser och schatteringar och där det egentligen handlar om olika personlighetstyper.                                                                                                                                         Sveriges neurologers förening har skrivit om risken med överförenklade utredningar och övertro på medicinering. En av världens mest kända psykologer, professor Jerome Kagan, orsakade rabalder när han påstod att ADHD är ett påhitt och att ekonomiska intressen ligger bakom överdiagnosticering och förskrivning av läkemedel.                                                                                                                                                          Ett samhällsproblem är det oavsett att många tvingas leva med de funktionsnedsättningar som ADHD innebär. I Sverige ökar det i högre grad än i omvärlden, kanske för att nedsättningarna observeras noggrannare hos oss än i många andra länder. 10 -15 % har en betydande funktionsnedsättning, 10.5% bland pojkar och 6% bland flickor, 2022. Problem på samhällsnivå, tidigt stöd är nödvändigt vid konstaterad nedsättning. Stökiga skolmiljöer förvärrar givetvis. Sen tror jag säkert att en och annan slarvig typ går under radarn och skyller på sin diagnos, det är väl också mänskligt.

Kan hålla med dig. Alla som inte ligger inom normen för vårt moderna, överstrukturerade samhälle måste diagnoseras. Men nu måste vi ju anpassa oss efter normerna för att må bra. Vare sig man vill kalla det för diagnos eller personlighetstyp så kan det ju va bra att få det på papper så att man kan få verktyg för att få vardagen att fungera.

Min partner har adhd och autism. I början när vi bodde ihop så kände jag oxå som du, ska jag hålla på o plocka o städa upp efter han som en j-la vårdare.
Drt jag gjorde var först o främst fixa ett schema som jag satte upp på kylen . Gick sådär var tvungen påminna hela tiden. Istället så bestämde vi att han handlar o lagar all mat hemma för det är han intresserad av. Därefter så diskar och torkar jag alla ytor för det görs inte av han. 
Han fick även ett eget litet rum där han har en tv, säng( vi sover på skilda håll pga andra orsaker) och en byrå. Därinne kan han skräpa ner tills han knappt ryms eller det börjar lukta illa då säger jag till att det måste städas. 
Givetvis umgås han med mig i andra rum oxå men där hinner han inte skräpa ner så mkt så det kan,jag plocka undan själv. Sen dammsuger han 1 gång i veckan, oftast söndagar. Kan bli nån dag senare beroende på om vi gjort annat under helgen som krävt mycket energi av han.

Min partner har adhd och autism. I början när vi bodde ihop så kände jag oxå som du, ska jag hålla på o plocka o städa upp efter han som en j-la vårdare.
Drt jag gjorde var först o främst fixa ett schema som jag satte upp på kylen . Gick sådär var tvungen påminna hela tiden. Istället så bestämde vi att han handlar o lagar all mat hemma för det är han intresserad av. Därefter så diskar och torkar jag alla ytor för det görs inte av han. 
Han fick även ett eget litet rum där han har en tv, säng( vi sover på skilda håll pga andra orsaker) och en byrå. Därinne kan han skräpa ner tills han knappt ryms eller det börjar lukta illa då säger jag till att det måste städas. 
Givetvis umgås han med mig i andra rum oxå men där hinner han inte skräpa ner så mkt så det kan,jag plocka undan själv. Sen dammsuger han 1 gång i veckan, oftast söndagar. Kan bli nån dag senare beroende på om vi gjort annat under helgen som krävt mycket energi av han.

Hon Har ADHD barn från tidigare relation och det gör ju inte saken bättre. Barnet är väligt smart, känligt och vänligt men ännu sämre än sin mamma på ordning, städning och struktur.

Spelar väl ingen som helst roll om det beror på NPF-problematik eller inte, du kan inte fråga andra hur du vill ha ditt liv, det måste du avgöra själv. 

Jag har levt med min sambo i snart 15 år och kan säga att det blir bara värre och värre ju längre tiden går. Han har adhd och medicinerar och det hjälper knappt. Kan tillägga att det blev ännu mer kaos efter vi fick barn. Han klarar inte av att städa eller hålla ordning, tappar bort saker och glömmer viktiga saker. Kan inte hålla koll på sin egen ekonomi och knappt sin hygien. 
Vi har provat allt! Parterapi, listor, tydliga ansvarsområden mm. Allt han lovar fallerar efter högst en vecka. Periodvis hamnar han i depressioner och gör om möjligt ännu mindre. Hela familjens ansvar och liv hänger på mig och det är fruktansvärt utmattande i längden. Om vi inte hade barn ihop skulle jag lämnat för länge sen.