Svårare att bli sådär galet kär som äldre?
Har bara varit sådär vansinnigt förälskad och det var i en jag träffade som väldigt ung och höll ihop med sen i 10 år. Efter det har jag dejtat men bara känt pirr med nån enstaka. Har ändå kunnat känna andra typer av kärlekskänslor men avfärdat flera som fel för mig för jag inte känt den där starka kär-känslan,
Nu träffar jag en som är den absolut bästa och finaste person jag någonsin dejtat. Bra värderingar, ser bra ut, är en engagerad förälder och dessutom rolig. Det har sen dag ett känts helt rätt på något vis och jag har vissa stunder känt lite pirr. Men det är inte alls som då när jag var ung. Jag funderar på om det är min ålder, mindre hormoner och att jag är mer cynisk och logisk generellt i livet nu som gör det. Eller kan det vara att det inte är rätt för mig? Kanske gör det faktum att mitt första och väldigt långa förhållande var en sån galen film förälskelse som satt i säkert 9 år med pirr till och från, vilket gör att alla som kommer efter känns svaga jämfört med det?
Tänker att jag ändå läst om flera i äldre ålder som blir sådär vansinnigt förälskade. Samtidigt vet jag inte om det alltid är den mest sunda typen av kärlek. Min första relation var också väldigt stormig och slutade inte väl. Eller kommer pirret från stark attraktion?
Kloka ord eller erfarenheter?