Hur vet man om man blir hittad vid dödsfall?

Smart. Kanske vore något för Ts om han inte hittar någon han vill ha daglig kontakt med. 

Kolla om det finns "trygghetsringning" i din kommun, som inte ligger inom hemtjänsten. För att få genom hemtjänsten måste man - vad jag vet? - vara registrerad för även andra tjänster hos dem, och det kräver ju beslut av biståndshandläggare.

Men en del kommuner har trygghetsringning som sköts antingen från kommunen eller från någon privat organisation. Då sitter någon med en lista och prickar av, att alla ringer varje dag, och om någon inte gör det så har de antingen en kontaktlista med anhörigas namn, eller nycklar så att de kan åka till bostaden och gå in själv. Man ska komma ihåg att alla människor inte har anhöriga, eller anhöriga som de vill ha någon som helst kontakt med. 

Det finns även trygghetsringning som är organiserat som en cirkel, d.v.s. A ringer B som ringer C o.s.v. tills man kommer tillbaka till A igen. Men hur man kommer i kontakt med sådana grupper vet jag inte, det kanske går att googla fram tillsammans med respektive kommunnamn eller ortnamn?

Ja TS, jag håller med personen som var mer inne på att denna oro är överdriven. Det låter som det kommer ur en ensamhetskänsla. Kanske behöver du prata med någon om detta? 

Fast oron är inte helt obefogad. Det har hänt sådant: i England t.ex. var det en man som skulle städa i en stor, tung garderob. Han gick in i den - och då tippade den över, så att han blev fångad i/under den. Det tog flera dagar för honom att dö.

I en tråd här på Familjeliv tidigare när det här ämnet var uppe, var det någon som berättade om en kvinna hon kände, som hade lagt sig på tvärs över en säng och försökt gräva efter något hon tappat bakom den, men fastnat mellan den stora sängen och väggen. Hon hade kämpat i tre dagar, tills någon gick in i lägenheten med nycklar och kunde rädda henne. 

I Spanien var det två brittiska systrar på ett hotellrum, som blev fångade under metall-locket till sin dubbelsäng; det föll ner över dem och fastnade i låst läge. De blev inklämda där och kvävdes. (Sängen kunde alltså fällas upp under dagtid och knäppas fast i locket som var - dåligt - monterat i väggen.)

Sedan kan det hända att man halkar i badrummet och slår i huvudet när man ramlar och blir liggande medvetslös. Äldre människor kan också ha svårt att komma upp från golvet, bara de ramlar så att de blir sittande på golvet. Läste om ett hemskt fall för inte alls länge sedan, det var en 90-åring som vägrat hemtjänst så det var delvis självförvållat. Men han hade i alla fall i flera dagar försökt dra upp sig genom olika saker i hemmet, typ gardinen (men då föll gardinstången ned), innan han hade fått ge upp och bli liggande och invänta döden. Kan kanske hända när man är lite yngre också, särskilt om man bryter något. 

Det har även hänt att folk har fått en stroke, och det KAN man få även som yngre. Då har de varit vid medvetande tills de dött av törst, men inte kunnat röra sig.

Dessutom är det extremt obehagligt att tänka på förruttnelseprocessen och fluglarverna... även om man inte vet något, men tänk när någon äntligen går in, i värsta fall en anhörig och hittar detta efter ett par, tre veckor?!

Det händer att folk skadar sig på alla möjliga vis, men poängen är att de flesta av oss går inte runt och oroar oss för det såhär. 

Ts, dina tankegångar om hur du vet om du blir hittad handlar om ett scenario där du bibehåller ett medvetande efter döden. Det här är ju en ickefråga egentligen.

Din trådstart kanske egentligen handlar om att du oroar dig för din hälsa, ensamheten och en vilja att bli omhändertagen. 

Du själv behöver känna ett omhändertagande om dig själv. Ingen annan kan stå för det. Ingenting du kan lägga över på någon annan. Känner du dig ensam? Visa omsorg över dig själv och knyt kontakter. Oroar du dig över hjärtat? Visa ett omhändertagande över din kropp.

I detta socialt iskalla land brukar man rekommendera pensionärer att inte sätta autogiro på hyran, för om den inte betalas borde de bli upptäckta innan det har gått månader, i alla fall.

Det borde vi kanske göra? Jag tycker att samhället borde erbjuda sådana tjänster, för alla som vill, och gratis. Sverige är ju landet med flest ensamhushåll i världen. 

Jo jag håller med. Då kan man ju lika gärna tänka på allt som kan hända överallt, man kan bli påkörd av en bil, krocka , ramla när man är ute nånstans och slå i huvudet.. vad som helst egentligen .

Det jag har tänkt på nån gång är väl isåfall om nått skulle hända (att jag dör eller blir medvetslös eller något händer så jag inte kan röra mig alltså) när jag är ensam med min minsta som är 2,5 nu, då räcker det ju med några timmar för att det skulle kunna bli farligt för honom.

Men det är inte heller något jag kan gå runt och tänka på hela tiden, jag är frisk just nu (utom järnbrist och lite lågt blodtryck pga graviditet) och man kan inte fastna för mycket i katastroftankar. Gör man det är det nog en bra idé att söka hjälp för det. Jag har själv lätt att oroa mig och se framför mig det värsta som kan hända men har fått lära mig att jag måste stoppa tankarna innan det blir för mycket. 

Tack för intressant läsning!

Det är ju en balansgång det här mellan onödig oro och befogad försiktighet som leder till försiktighetsåtgärder. 

Att ha daglig kontakt med människor som bryr sig om en är en sån självklarhet för många av oss att vi inte tänker på den trygghet det innebär. För den som saknar det blir det tydligare hur viktigt det är och jag tycker inte att det är orimligt att ha en överenskommelse med någon att höras av varje helgkväll tex (om man jobbar vardagar). Den dag en av mina föräldrar blir ensam kommer jag definitivt föreslå att göra så.