Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Jag är inte på tårna för någon som inte är hetero. Jag hamnar på tårna för att alla är så förbaskat lättkränkta nu för tiden och speciellt olika minoriteter och "utsatta grupper" är blixtsnabba med att yla i högan sky. Särskilt när det finns fördel att vinna. Man tror sig gå på minerad mark, fastän det kanske inte är så. Kalla mig fördomsfull.

Att nämna sina partners i samtal tycker jag är fullt ok och normalt, för alla typer av partnerskap. Det jag reagerar på är när man griper varje rimligt och orimligt tillfälle att dra upp det, som nåt man vill skryta med.

Jag kan också tillägga att det förvisso behövliga Pride kan vara lite kontraproduktivt också. Förr ställde jag mig glatt och entusiastiskt bakom regnbågsflaggan, men ju mer den körs ner i halsen på mig överallt, ju avigare stämd blir jag. 

Lika värde och lika rättigheter? JA!!
Den nya normen? Mjaaaeh...

jag bryr mig inte hur många kukar de har eller vem de ligger med och vilken kön de vill byta till. 99% av alla människor bryr sig inte. 

Kan de inte göra en flagga som symbolisera psykisk ohälsa och hänga upp den flaggan i alla kommuner. Det är vad alla kan identifiera sig med