Höja statusen på läraryrket?

Först och främst är problemet att det är ett kvinnoyrke, och att så många av kvinnorna har valt yrket endast för att kunna komma undan med så lite arbeta som möjligt. Detta hör jag jämt när jag pratar med lärare som jag känner privat: "jag är alltid ledig när barnen är lediga, det underlättar så mycket", "jag får mycket tid med mina barn", "det är korta dagar, det är bra för då slipper mina barn långa dagar i barnomsorgen". 

Ovanstående är ju förståeligt och positivt för lärarbarnen såklart, men det kan inte vara sådant som ska vara motivationen, när man väljer ett yrke där man kan göra så stor skillnad för det uppväxande släktet - både positivt och negativt. Det är OERHÖRT slött + att allting är OMÖJLIGT.

Kommer ihåg när jag hade barn i skolan, och det var helt omöjligt för läraren att hålla ett utvecklingssamtal efter klockan 16, för "då är arbetstiden slut". Tänk om JAG skulle ha sagt så till MIN arbetsgivare vid diverse akuta situationer, på den tiden då jag arbetade inom vård och omsorg, eller när man behövde träffa anhöriga som i sin tur hade SINA arbetsdagar och ofta inte kunde komma före klockan 18: "nä nu är arbetstiden slut, nu går jag hem, hej då!". ???

Det finns mig veterligen INGEN annan yrkeskategori än just lärare, som håller så hårt på sina - redan mycket korta - arbetsdagar. 

Ämneslärna har oftast god kompetens i sitt ämne, enligt min erfarenhet från mina barns skoltid. Men de låg och mellanstadielärare som mina barn hade , hade inte så goda kunskaper i vissa ämnen, tex engelska och naturvetenskap. Jag rättade dem många gånger när de skickat ut felaktiga läxor eller rättat prov på ett felaktigt sätt.  Skall man kanske inte göra det för att visa läraren respekt? Men jag kunde ju inte låta mina barn sitta och lära sig felaktigheter?

Ämneslärna har oftast god kompetens i sitt ämne, enligt min erfarenhet från mina barns skoltid. Men de låg och mellanstadielärare som mina barn hade , hade inte så goda kunskaper i vissa ämnen, tex engelska och naturvetenskap. Jag rättade dem många gånger när de skickat ut felaktiga läxor eller rättat prov på ett felaktigt sätt.  Skall man kanske inte göra det för att visa läraren respekt? Men jag kunde ju inte låta mina barn sitta och lära sig felaktigheter?

Läsinlärning kunde de inte heller. De hade ingen kunskap i olika läs och skrivinlärningsmetoder. Skolan blev något år senare anmäld för detta, bristande undervisning och fick en anmärkning av skolinspektionen, 

Utbildningen är fyra år,  vi läste mycket om de ämnen vi skulle undervisa i så ämneskunskaper fick vi gott om. Det som jag tycker saknas är fördjupade kunskaper inom npf. 

Spelar detta någon roll Var läraren jobbar någonstans när undervisningen är slut? 

Det där skiljer sej nog från skola till skola. Min mamma bor granne med en lärare. Grannen går till jobbet varje dag 7:30 och kommer hem varje dag kl 14. 15 min i var riktning till arbetsplatsen. Jag har svårt att få det till 35 h. 

Jo hon arbetar heltid. Och mamma passar hennes hund dagtid så tiderna stämmer. Hon hämtar och lämnar sin hund dom tiderna. 

Å andra sidan är hon en mycket omtyckt och duktig lärare. Hon har väl jobbat 25 år ungefär i samma skola. Hon kan definitivt sitt jobb på alla punkter, men hon lägger garanterat inte ner 45 timmar i veckan på sitt jobb. Men varför skulle hon behöva det? Hon sköter sitt uppdrag som lärare exemplariskt. 

Lågstadielärarna i mina barns klasser hade tyvärr inte någon utbildning i läs och skrivinlärning. Det berodde på att de gick utbildningen till 1-7 lärare som man kunde göra i slutet på åttiotalet. Min dotters lärare hade gått 1-7 lärarutbildningen med inriktning mot NO och då ingick inte läs och skrivinlärning. Trots det blev man behörig till att undervisa i lågstadiet. 

Eftersom min dotter hade problem med läsinlärning samarbetade jag mycket med hennes lärare i förskoleklassen, som tipsade mig om att köpa boken: L som i Läsa och M som i metod. Denna bok beskrev ett tiotal olika läs och skrivinlärningsmetoder som används i Sverige. Jag frågade min dotters lärare på lågstadiet, vilken metod hon använde, men det kunde hon inte svara på.
Jag läste också många andra böcker om tal och språkutveckling, material från Kodknackarna och satte mig in i detta för att kunna hjälpa min dotter. Till slut fick vi också hjälp av en utbildad speciallärare, som tur var. Så jag blev till slut väldigt insatt i läs och skrivinlärning, jag samarbetade nära min dotters speciallärare , för att vi skulle få bästa effekt, vilket vi fick. 

Jag läste 4-6-utbildningen, den är fyra år, samma som f-3. Så alla lärarutbildningar idag (förutom förskollärare) är minst fyra år.

I den kommunala skolan tröttnar de begåvade barnen ofta, då de bara får sitta och vänta och pyssla med tråkiga och meningslösa extrauppgifter. Där får man inte ens andas om att dela upp eleverna på något sätt - vilket är det främsta problemet med den svenska kommunala skolan. 

Det är ju inte antalet år som avgör, utan hur mycket innehåll man stoppar in i de åren, hur kunskapen examineras, och hur många andel rätt som krävs för godkänt. 

T.ex. är det en (inormellt) känd sak, att två universitetspoäng på ett ämne på universitet som fristående kurs (t.ex. matematik, fysik, kemi, företagsekonomi), är värd bara en poäng på KTH, för att tempot är dubbelt så snabbt på KTH och kraven så mycket högre.

På lärarhögskolan finns det många flummiga examinationsformer, t.ex. att spela upp en charad inför klassen, eller diskutera på ett seminarium. Då behöver du bara häva upp din stämma en gång, så har du varit "aktiv" på seminariet - och då får du godkänt på kursen. Detta är något annat än de essäfrågor som studenterna på t.ex. diplomatprogrammet måste klara av att svara på. Oförberett, i en examinationssal. 

Vidare är det många som säger att innehållet på lärarutbildningen ofta inte hjälper så mycket i verkligheten. Man ska lära sig om olika filosofers och pedagogers utvecklings- och inlärningsteorier, men detta är inte relevant i ett klassrum... Där är det viktigare att kunna få eleverna att sitta still och hålla tyst, typ. Särskilt i en kommunal skola med mycket blandat elevunderlag. 

Vidare har examinatorerna på lärarutbildningarna order att släppa igenom så många som möjligt, för att det är så stor brist på lärare, och då sänks kraven ytterligare. 

Jag råkar dessutom veta, att när det gäller undervisningsämnena på högre stadier, så läser de som ska bli lärare på högstadiet inte tillsammans med dem som läser ämnena som enstaka kurser, utan de läser en urvattnad version där de bara behöver lära sig ungefär det innehållet som de sedan ska förmedla i undervisningen, och inget mer. De som ska bli gymnasielärare läser tillsammans med dem som läser ämnena som enstaka kurser av andra skäl, men där är i stället gränsen för godkänt lägre för lärarstudenterna. Eller så har det i alla fall varit och jag tror inte att det har blivit bättre, att döma av vad jag har sett av nyexaminerade lärare.

...det var ju precis det jag sa..? Och det är därför alla ansvarstagande och empatiska föräldrar flyttar sina barn till en friskola. 

...dock var det likadant även innan friskolornas ankomst, jag minns ju hur det var under min egen skoltid på 1970-80-talet. Inte heller då fick man andas om att dela upp eleverna på något sätt, utom på högstadiet då det fanns särskild och allmän kurs i matte, engelska och B-språk. Dessa stackars lektioner var de enda oaserna från buset under veckan. 

Du menar att föräldrar ska låta sina snälla, trevliga, ambitiösa och ibland även högbegåvade barn, vara kvar i sin kommunala skola i egenskap av krockkuddar mellan buset - eller för vissa rentav slagpåsar? Och på samma gång förstöra alla deras möjligheter för framtiden..? Skulle inte tro det...

Jodå, jag har bra koll på de tyskspråkiga länderna. Jag har till och med arbetat på en Volks-und-Hauptschule i en av de länderna, på den tiden då det hette så. Och det var stor skillnad mellan sorterna i Sonderschule, Hauptschule och das Gymnasium. Det fanns även tre olika Leistungsgruppen i flera ämnen på i alla fall Hauptschule. Fördelen med det var att de begåvade och ambitiösa eleverna FICK EN CHANS - och jag kan inte se hur det kan vara fel..? De kan ju inte hjälpa att de andra eleverna är som de är. Eller att de har blivit födda... Jag minns inte heller att det var mer personal där än här, men på något mystiskt sätt fungerade det ändå. 

Du menar att föräldrar ska låta sina snälla, trevliga, ambitiösa och ibland även högbegåvade barn, vara kvar i sin kommunala skola i egenskap av krockkuddar mellan buset - eller för vissa rentav slagpåsar? Och på samma gång förstöra alla deras möjligheter för framtiden..? Skulle inte tro det...

Jodå, jag har bra koll på de tyskspråkiga länderna. Jag har till och med arbetat på en Volks-und-Hauptschule i en av de länderna, på den tiden då det hette så. Och det var stor skillnad mellan sorterna i Sonderschule, Hauptschule och das Gymnasium. Det fanns även tre olika Leistungsgruppen i flera ämnen på i alla fall Hauptschule. Fördelen med det var att de begåvade och ambitiösa eleverna FICK EN CHANS - och jag kan inte se hur det kan vara fel..? De kan ju inte hjälpa att de andra eleverna är som de är. Eller att de har blivit födda... Jag minns inte heller att det var mer personal där än här, men på något mystiskt sätt fungerade det ändå. 

Ja, men TILLS förändringar sker, så är enda sättet att rädda sina barn att flytta dem till en bra friskola. Så småningom MÅSTE ju även politikerna vakna, när endast buset är kvar på de kommunala skolorna, och inga lärare vill arbeta där mera. 

Lönen är inte problemet.

Det vi väl egentligen alla önskar, oavsett om vi uttalar det högt eller inte, är ett samhälle där det är lite mer "Ja, herr magister" över eleverna och samhället i övrigt.

Lite mer respekt. Lite mer disciplin. Lite mer känsla av att lärarna är auktoriteter för eleverna (och deras föräldrar) att lyssna på.

Den förändringen fixar man inte med högre löner.

Den förändringen fixar man inte med att sålla bort de värsta stolpskotten till lärarelever.

Det är en hel samhällsordning som måste förändras för att det skall ske. Det är en acceptans för ett helt annat synsätt på samhälls-roller och individerna som måste till.

Jag tror det är svårt att få till i ett land med Sveriges politiska historia och det samhälle som vi låtit växa fram..