Stör mig på bonusdottern..

Först och främst är beteendet väldigt normalt för 8-åringen. Det låter på din beskrivning som att barnet känner en konkurrens mot dig och vill ha pappa helt för sig själv. Det är jättejobbigt för er båda, förstås! Här vill jag råda att inte visa överdriven kärlek när barnet är närvarande utan istället visa mer vänskapliga sidor. Skratta och gör saker ihop du och din partner. Om barnet kommer och blir svartsjuk kan ni försöka bjuda in barnet till samtal och en härlig stund. Det är nog ganska vanligt att barn faktiskt tycker det är lite äckligt att se sina föräldrar pussas och klänga på varandra generellt. Det är nog ännu jobbigare att behöva dela sina föräldrar med människor man inte känner så bra. Och ärligt talat, jag klänger inte på min man när jag umgås med andra vuxna så varför skulle jag göra det inför barnen?

Där kommer tips två, umgås med barnet på egen hand. Skapa en relation. Det kan vara mindre saker som att ni spelar ett spel i 10 minuter efter maten eller pysslar ihop. Kanske ställer gåtor, ritar av varandra utan att titta osv. Säg alltid godnatt, hälsa och var trevlig. Det kan stundtals vara väldigt otacksamt att vara bonusförälder, men barnen minns trygga vuxna de hade runt sig under uppväxten. Jag får otroligt mycket kärlek av mina bonusbarn och får ofta höra att jag är viktig för dem.

Sist, jobba på dig själv lite mer. Förstå att barnet behöver vara med sin pappa. Jag antar att 8-åringen ska sova före er på kvällen - passa på att mysa efter det. Passa på när barnet är hos sin mamma. Försök att inte lägga så mycket fokus på HUR barnet är med sin pappa (för det är vanligt att barn vill gifta sig och pussas och kramas och allt möjligt när de är små). Fokusera på vilken skitbra pappa du är tillsammans med som vill vara med sitt barn. Förstå hur jobbigt det är för barnet att dela en av sina viktigaste personer med någon annan. Värre än att få syskon!

Pappan har allra mest ansvar här. Det är bara han som kan få dig att känna dig sedd och inbjuden i familjen och samtidigt stödja sin dotter. Det du kan ge är din förståelse och din tid. Kanske blir du den personen som barnet kommer till med alla sina hemligheter sen? Det blev jag för mina i alla fall. Allt man inte vågade dela med föräldrarna i tonåren fick jag veta, trösta och stötta. Det känns bra!

Läs på om barns utveckling i den åldern också, det kan hjälpa. Och faktiskt - fråga barnet vad hon tycker och tänker. Fråga vad hon tänker om er relation och hur hon önskar att det skulle vara.