Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

Hej,

Jag behöver egentligen bara skriva av mig.

Jag har sen vi fick ett eget gemensamt barn börjat få jätte svårt för min sambos barn, jag är medveten om att detta är ett problem och har fått en tid för att få hjälp och verktyg med detta. Barnen och sambon märker inget, får dagligen höra att det är fint att se hur mycket jag älskar hans barn och dom säger dagligen att dom älskar mig. (Varannan vecka barn, ena är 4 och den andra 7)

Men är det verkligen så självklart att biologiska barn och bonusbarn ska behandlas exakt likadant av alla? Är det helt fel av mig att känna att jag vill åka på semester bara jag, min sambo och vårt barn? Är det helt fel av mig att känna att hans barn inte behöver vara med på alla kalas och högtider med min familj?

Mitt barn kommer tex aldrig få moderlig kärlek av deras mamma, mitt barn kommer aldrig få följa med på semester med deras mamma, mitt barn kommer aldrig få kärlek och presenter av deras mormor och morfar osv.

Nu är detta inget jag någonsin skulle vilja att mitt barn får heller, men varför ska det då vara så självklart att sambons barn ska få allt detta av mig och min familj?

Det här med bonusbarn och bonusförälder är bara skit och hade jag vetat det jag vet idag hade jag absolut inte skaffat barn med en som har barn sen innan. Det smärtar mig att skriva och många gånger vaknar jag och förbannar mig själv att jag ingick i denna konstellationen. Jag fasar över hur och om mitt barn kommer märka mina känslor gentemot sina halvsyskon och hur mitt barn kommer uppleva familjelivet.

OBS! Hans barn behandlas lika av alla mina släktingar, hans barn får exakt samma upplevelse och presenter som resterande barnbarn på min sida. Mina föräldrar och syskon yttrar tack och lov inte några negativa känslor om min sambos barn. Jag vet också att mina känslor är fel och oerhört vidriga så detta behöver ni ej påpeka, jag önskar att det vore annorlunda men så länge jag är den enda som lider av att känna såhär så har ingen annan någon rätt att komma med någon pekpinne. Den enda som noterat att något kanske är lite tokigt är min mamma som läser mig som en öppen bok men utöver det så har jag bara fått komplimanger i min roll som bonusmamma.

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 13:50

#8

Tack för alla era svar och respons på det jag skrivit och tack för att ni inte ger mig en fet känga om vilken vidrig och stereotypisk styvmorsa jag är.

Jag tar till mig det ni skriver och kan se vad ni menar även om mina känslor hamnar lite emellan. Jag skulle dock aldrig få min man att välja bort sina barn, jag är inte sjuk i huvudet.

Och nej hans barn följer inte med på allt, vissa gånger har vi hämtat dom och det är mammavecka och det varit nåt firande med hans släkt. Jag försöker ofta planera saker med min familj när vi inte har barnen men detta ifrågasätts av min familj.

Barnen är dock väldigt medvetna och oerhört smarta, när bebis kom fick dom presenter av mina föräldrar tex. 7 åringen sa: Får vi bara vars tre presenter? Den yngsta försöker gråta sig till allt vilket funkar hos mamman. Sen är det svårast för barnen som har två hem med olika regler, här försöker vi sätta gränser men hos mamman får dom som dom vill för att hon ska ha en lätt och enkel vardag.

Jag hade hopp om att när syskonet kom skulle jag känna att vi är en familj allihop eftersom att mitt barn och hans barn är syskon, att jag blev en del av deras familj men jag hade så fel.

Som jag skrev i början så behövde jag skriva av mig, som en av er sa så är det svårt att yttra dessa tankar och känslor med rädslan för att bli dömd och jag förstår att man dömer och tänker vilken hemsk människa jag är. Och jag fattar det. Jag tänker själv att hade det varit tvärtom, att min man känt det jag känner om det var mina biologiska och vårt gemensamma hade jag troligtvis lämnat honom. För det hade smärtat mig så oerhört mycket att han inte ens tyckt om mina barn som jag älskar så mycket så det känns som hjärtat ska explodera. Så jag tar ansvar för mina känslor och sitsen jag satt oss alla i.

Och jag uppskattar era tankar och åsikter kring det hela, för jag behöver höra det.

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 13:57

#10

Anonym (Pretender) skrev 2024-09-02 13:23:57 följande:

Att vara involverad i en styvfamilj handlar uteslutande om att ständigt undertrycka sin egna känslor och att låtsas älska andras barn. För det är så det ska vara. Allt ska vara rättvist och kärleksfullt. Att du inte känner någon kärlek spelar inte någon roll. Är du inte bra på att låtsas så måste du träna. Le när du är ledsen och var glad när du är arg. Säg att du älskar styvbarnen lika mycket som dina egna. Bjud med dem på semester fastän du inte vill. Lycka till.

Det här verkar vara den bittra sanningen... Att ständigt undertrycka sina känslor.

Sen är den en själv som gjort valet så man borde varken gnälla eller känna man har någon rätt till att va missnöjd egentligen..

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 15:16

#15

Anonym (uppväxt i bonusfamilj) skrev 2024-09-02 14:33:35 följande:

Men som sagt ingen kräver att du eller någon ska älska sina bonusbarn men givetvis respektera dom och behandla dom väl. Din familj är ju också fantastisk som verkar ta emot dom på bästa sätt, du ska vara stolt över din fina välkommande familj.

Däremot är det ju din mans barn och hans tidigare barn är ju lika mycket hans barn som erat gemensamma, han är trebarns pappa och du enbarns mamma och för dig är det ditt barn som självklart kommer först och det är det ingen som ifrågasätter. Eller vem ifrågasätter det ? din man?

Däremot är det ju som jag skrev tidigare svårt att inte ta med hans barn när ni ska iväg på något på hans veckor, ska ni fira en högtid så blir det ju att välja på att hans barn får följa med när dom är hos sin pappa eller så får han stanna hemma med dom och du åka själv med erat barn vilket du säkert tycker är tråkigt, men barnen kan ju inte lämnas hemma själva om dom är 4 och 7 år. Eller så måste någon annan ta hand om barnen som en barnvakt.
Det handlar ju inte om hur mycket man älskar barnen, någon måste ju vara med dom och det naturliga är ju att dom är med sin pappa på hans veckor, blir ju konstigt om han ska lämna bort sina barn vid högtider när han ska ha dom och erat barn vara med sin pappa.
Din man vill ju självklart också vara med sina barn.
Barnen är fortfarande små men det kommer tid längre fram när dom är på läger, har aktiviteter, vill vara med kompisar osv, tills dess har ni ju ändå varannan vecka när det är bara du din man och erat barn och ni kan göra saker bara ni tre.
Tänkt ändå att erat barn får ha sina föräldrar på heltid men hans barn sina föräldrar på halvtid, erat barn har två föräldrar på heltid som älskar det, hans barn
har inte det.

Nej det är inte lätt att leva i bonusfamilj, vet inte om du har vänner som haft föräldrar som skilt sig och då fått en bonusförälder, men det ger perspektiv på hur jobbigt det kan vara både som bonusförälder men också hur det är att vara bonusbarn. Men hans barn är ditt barns syskon, antar att erat barn fortfarande är en bebis eller i alla fall liten om hans yngsta tidigare barn bara är 4 år, om några år kanske barnen är jätte tighta syskon, det vet man ju inte.
Men även om barnen är syskon och blir bundisar ( det vet vi inte om ännu)
så är ju ditt barn det som du älskar men din man han ser alla sina barn på samma sätt. Man kommer inte ifrån att han är trebarnspappa och du enbarns mamma
i alla fall än så länge, ni kanske skaffar en till och det gör dynamiken i familjen olika när man har olika antal barn.

Men du ska ju inte ha dåligt samvete för att du älskar ditt barn bara som sagt att du behandlar hans barn med respekt och på ett bra sätt. Inte ens din man kan ju kräva att du ska älska alla barn lika mycket och det hoppas jag att han förstår.

Tack för du tar dig tiden att svara mig! Är alltid bonsuföräldern som startar såna här trådar när det egentligen är bonusbarnets upplevelse som är den viktiga. Önskar det fanns fler trådar om hur bonusbarn upplevt sin uppväxt och familjekonstellation.

Givetvis tar vi alltid med hans barn när det är vår vecka, finns inte på kartan att dom inte skulle få följa med. Var mer det att det blivit frågetecken från hans familj och även min familj när dom inte följt med och det varit mammavecka, att vi inte får exkludera hans barn.

Har ingen omkring mig som varit i min sits så finns ingen som kan råda eller förstå min situation, vågar inte heller prata med någon om det, man får ju inte känna så här egentligen. Ja vårt barn är bara en bebis, jag hoppas att den kommer få en bra relation till sina syskon och att dom inte fryser ut hen. Är rädd att barnen kommer känna att minsta lilla grej blir orättvisa och dra kortet att det är bara för det är vårt gemensamma, hans barn är så smarta.

Jag har inte dåligt samvete att jag inte älskar hans barn, det är fantastiskt att det finns bonusföräldrar som tar sig an andras barn som sina egna men jag kan inte det. Min man förstår att mina känslor gentemot vårt barn och hans barn är olika, han är verkligen så fin och förstående att det är hans barn och inte våra.

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 15:19

#17

Mrs Moneybags skrev 2024-09-02 14:41:18 följande:

Jag svarar i egenskap av att vara ett halvsyskon.

Jag tänker att de barn som är hemma för tillfället följer med på kalas. Förstås. Hellre mer inkluderande än exkluderande.

Däremot har du helt rätt i att det aldrig kommer bli lika för alla. Alla barnen kommer ha sin egen bild av uppväxten och ingå i lite olika konstellationer på sina olika håll.

Alla barnen har varsin mamma och pappa, alla barnen har varsin mormor och morfar, farmor och farfar, fastrar och mostrar osv. Därför kommer presenter och annat inte se helt lika ut för alla. Barnen fattar detta.

Man behöver inte älska alla, men man måste vara rättvis och inkluderande. Tänk dig själv om någon skulle särbehandla ditt barn på ett negativt sätt när hen är 4 år...vad ont det skulle göra! Rent teoretiskt finns ju möjligheten att ditt barn också blir ett styvbarn om du och din man delar på er och han hittar någon ny. Det är lite gyllene regeln här - behandla andra som du själv hade velat bli behandlad.

Uppskattar verkligen svar från er som växt upp i en bonusfamilj, önskar det funnits fler trådar med hur ni upplevt uppväxten och situationer som folk kan relatera till.

Hans barn förstår dock inte att vårt barns mormor och morfar inte är deras, på julafton blev det så sura miner när bonuskusinen fick lite fler paket än vad dom fick..

Jag hade inte haft något emot om min mans nya (om vi delar på oss) behandlade vårt barn som jag behandlar hans barn, jag anser mig själv utåt sett vara en bra bonusförälder som hittar på grejer och engagerar mig i barnen. Det är bara känslorna inåt som krossat mig totalt om min nya eller min mans nya isåfall känt så.

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 15:22

#18

Anonym (S) skrev 2024-09-02 15:10:55 följande:

Klart dom ska behandlas lika. Varför skaffar man barn med någon om man tänker att bonusbarnen inte behöver vara med på alla semestrar eller kalas? Självklart ska dom väl vara precis lika välkommen som biologiska barnen. Jag har två barn sedan innan och två med min man. Min man behandlar dom likadant. Planerar vi semester planerar vi så dom äldsta också får vara med, de äldsta får kärlek från honom, han uppfostrar dom, ställer upp på dom, skjutsar och hämtar. Ja han är som en extra förälder ska vara. Var t.o.m en tid när barn nummer 3 var bebis och 2:an var liten då tog han mer hand om de stora barnen (som inte är hans) och jag var mer med bebisen.

Allt detta är för alla barns skull. Tror det skulle bli konstigt för både hans biobarn och bonusbarn om han skulle behandla dom lite olika. Den äldsta bor hos oss varannan vecka medans näst äldsta bara är hos pappa några timmar i veckan. Skillnaden blir så att de stora barnen får fler kalas och fler vuxna förebilder men de har nackdelen att ha två boenden och föräldrar som inte bor ihop. Medans de små har båda oss vid sin sida jämt. Så tror de kan leva med att få färre kalas, färre paket, färre resor.

Man gör det kanske för man inte kan föreställa sig hur det faktiskt blir efter ett tag. Vilka känslor som uppstår när gemensamma barn kommer. Det är fint att du hittat en sån man som kunnat ta sig ann dina barn som sina egna låter det som.

Anonym (önskar det vore annorlunda) Trådstartaren

Mon 2 Sep 15:22

#19

Räkan77 skrev 2024-09-02 15:02:46 följande:

Din mamma verkar klok, prata med henne. Hon har erfarenhet och perspektiv av familjeliv. Var lite förlåtande mot dig själv, det är otroligt omvälvande att få sitt första barn och det mesta känns så otroligt stort och viktigt. Med tiden taggar man ner betydligt.

Tack för ditt svar, det kändes bra att läsa

Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

INNEHÅLL