Blandade känslor under graviditet

Skönt att veta att man inte är ensam om dess tvivlande tankar. Är själv i vecka 18 och det har kastat många tankar fram och tillbaka. Första barnet för min del med och känner så igen mig i det du tänker. Har inga yngre syskon, har aldrig varit barnvakt, har aldrig bytt blöja och tvivlar på om jag ens hållt i en liten bäbis förut, trots äldre syskonen har barn, har jag aldrig varit ?barnkär?. 

Jag ville aldrig ha barn. Punkt. Sen övervägde jag mina egna tankar och tänkte att ett barn är kanske okej. Skulle jag vetat att det beslut skulle ta 2,5 år med utredning och ivf, psykiskt påfrestande och allt där emellan, hade jag stannat kvar i beslut om att inte ha barn. Självklart tvivlade jag ändå även efter plusset på stickan. Oro till vecka 12. Oro efteråt om jag ens kan klara av ett barn. Oro för allt möjligt egentligen. 

Graviditeten hittills var först illamående och mycket jag inte klarade av att äta eller lukt. När illamående lugnade sig började foglossnin och värk. Daglig värk i rygg, bäcken, höfter, mage? Trivs inte i min gravida kropp, kan inte njuta av att se mig i spegeln? Kanske blir bättre framöver, hoppas iallafall det? Du är inte ensam, men det är okej också att få ha oro, ångest och allt möjligt?