• Anonym (V16)

    Blandade känslor under graviditet

    Ska försöka fatta mig kort. 
    Jag är gravid i vecka 16, har vetat om graviditeten sedan 10 veckor tillbaks ungefär.  Alla prover har sett bra ut, inget fel på bebis och låg risk för allvarliga sjukdomar. 
    Senaste veckorna har jag drabbats av en extrem känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, om detta är rätt, kommer jag att klara det här osv... Ena dagen får sådan ångest och börjar känna att jag kanske har fattat fel beslut, andra dagen känner jag att jag verkligen ser fram emot att bli mamma och verkligen längtar efter att detta liv ska få se dagens ljus. Jag är så fruktansvärt kluven i allting, jag är så ledsen att jag känner såhär och det är verkligen som ett mörkt moln över mig. Det känns som att jag inte riktigt greppat att jag faktiskt är gravid än, om någon förstår... Detta ska ju vara den lyckligaste tiden i mitt liv, och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag har inte barn sedan tidigare och har inte erfarenhet av att vara gravid, är det normalt att känna såhär? Kommer det att försvinna? Snälla dela gärna med er om ni har/har haft liknande erfarenheter, jag har inte berättat för någon än om graviditeten så jag känner mig så fruktansvärt ensam i det hela..

  • Svar på tråden Blandade känslor under graviditet
  • Anonym (Kaos)

    Att bli mamma är en stor sak. Det är mer oroväckande att inte tvivla. 

  • Anonym (Lis)

    Njae det kommer väl aldrig riktigt försvinna, man lär sig leva med det. När barnet sen kommer så fortsätter man vara rädd att göra fel. När det blivit några år och säger dumma mamma så kommer du tvivla på dig själv när det är tonåring och ni bråkar kommer du nog också tvivla. Likaså kommer det finnas en oro att något ska hända det lilla barnet, och det är ju också naturligt.

  • Anonym (ML)

    Skönt att veta att man inte är ensam om dess tvivlande tankar. Är själv i vecka 18 och det har kastat många tankar fram och tillbaka. Första barnet för min del med och känner så igen mig i det du tänker. Har inga yngre syskon, har aldrig varit barnvakt, har aldrig bytt blöja och tvivlar på om jag ens hållt i en liten bäbis förut, trots äldre syskonen har barn, har jag aldrig varit ?barnkär?. 


    Jag ville aldrig ha barn. Punkt. Sen övervägde jag mina egna tankar och tänkte att ett barn är kanske okej. Skulle jag vetat att det beslut skulle ta 2,5 år med utredning och ivf, psykiskt påfrestande och allt där emellan, hade jag stannat kvar i beslut om att inte ha barn. Självklart tvivlade jag ändå även efter plusset på stickan. Oro till vecka 12. Oro efteråt om jag ens kan klara av ett barn. Oro för allt möjligt egentligen. 


    Graviditeten hittills var först illamående och mycket jag inte klarade av att äta eller lukt. När illamående lugnade sig började foglossnin och värk. Daglig värk i rygg, bäcken, höfter, mage? Trivs inte i min gravida kropp, kan inte njuta av att se mig i spegeln? Kanske blir bättre framöver, hoppas iallafall det? Du är inte ensam, men det är okej också att få ha oro, ångest och allt möjligt?

  • Anonym (Gå vidare)

    Osäkerhet är nog vanligt. 
    Jag tycker du ska satsa på att bli mamma

  • Anonym (An_12)

    Känner igen mig. För mig blev rädslan/ångesten så stor att jag fick ta hjälp av psykiatrin. Är i v. 13.

Svar på tråden Blandade känslor under graviditet