Anonym (CM) skrev 2024-09-29 21:56:46 följande:
Det kanske är svårt att förstå men jag är säker på att hon, den andra kvinnan är mitt livs stora kärlek, men livet ville annorlunda. Om vi mötts tidigare i livet så är jag fullständigt övertygad om att vi skulle levt tillsammans idag. Jag tror att man bara har en stor kärlek i livet. Jag hittade inte min förrän det var försent. Nog om detta det är många år sedan och fastän minnet lever kvar så är jag tacksam mot min hustru som förstod och inte avfärdade mig. Jag hade förstått om hon gjort det, ett tag hoppades jag faktiskt att hon skulle sparka ut mig.
Vi gick i samtal hos en präst som fick mig att inse att vår relation var värd att rädda. Jag gjorde mitt bästa och var totalt ärlig i våra samtal, även min hustru drog sitt strå till stacken genom att lyssna, något vi fortsatt med till dags datum.
Min hustru är mycket ärlig så jag vet att hon aldrig älskat mig men hon trivs med mig och ser mig som sin bästa vän.
Att livet har sina toppar och dalar vet vi väl alla men min hustru och jag har gått igenom flera kriser och tragedier tillsammans. Vi är starkare tillsammans än var för sig.
Du undrar om jag är nöjd med mitt liv. Visst har det kunnat vara annorlunda men det är inte säkert att det varit bättre. Det finns sånt jag ångrar, bla att jag band mig och bildade familj så tidigt. Mina barn har alla väntat längre med att bilda familj något jag är glad över. De har bytt sambos både en och två gånger tills de hittat rätt ändå är chansen att äktenskapen kommer att hålla 50%.
Nu är ju livet inte bara hem och familj, det finns en personlig sfär också som ofta glöms bort. Den har man själv ansvar för. Att växa som människa, förkovra sig och ta itu med sina svagheter.
Så om du valt den andra kvinnan då när du hade chansen och därmed varit lika klok som dina barn är chansen ff endast 50% att det ändå skulle blivit ni långsiktigt enligt din egen utsaga här ovanför. Men du glorifierar henne så till den milda grad, personen du aldrig fick uppleva en lång vardag och slentrian med. Såklart spänning, bekräftelsen och åtrån är det du minns nu.
jag har ändå så svårt att få ihop ekvationen av din berättelse. Du hade uppenbarligen chansen att gå till den andra kvinnan som du beskriver som ditt livs kärlek. Din fru vågade du inte lämna för då hade du aldrig mer sett dina barn har du tidigare lite bittert sagt om din fru, du skrivit samtidigt att hon visst var snäll och förstående när du ville komma tillbaks efter otroheten vilket du är tacksam för. du har ömsom beskrivit din fru som en dominant kvinna och ni har mest gjort varandra illa samtidigt är du tacksam att hon tog dig tillbaks trots att hon var tydlig med att hon inte älskar dig, och där fick du ju egentligen biljetten ut ut ert döda äktenskap serverad på guldfat men du tog den inte. Ingen hade beskyllt dig på något vis över att lämna en kvinna som inte ville ha dig ? Varför stannade du ? När hon den perfekta väntade på dig ? Obegripligt. Plikt och anständighet har du tidigare nämnt. men din fru ville ju inte ha dig. För det är det man menar när man säger att man inte älskar en person I min värld.
Sommarstugan, huset, lånen, barnen, vännerna allt man byggt upp det invanda bekvämligheten stod kanske iväg ?
ok ni gjorde ert val att fortsätta tillsammans och du väljer att drömma om den andra kvinnan du aldrig fick uppleva en vardag med. Hon den perfekta.
Och det är kanske ett manligt privilegium att leta efter lycka i en annan kvinna och du stöttar ts som nu för tredje gången vill leva dubbelliv med en annan dam, andra gången med samma kvinna.