När känner jag mig som mig själv igen efter bebis

Jag vet inte hur du trodde det skulle bli att få barn men det är så det är för de flesta. Du kan räkna med att det håller i sig i några år. Inte precis som nu, men tröttheten, frustrationen, sömnlösheten, det ständiga uppassandet etc. Utmaningarna kommer ju dock förstås inte vara precis samma. Till exempel, nu vill du inte ta dig iväg för din nyfödda skriker i vagnen, senare vill du inte ta dig iväg för barnet kanske får utbrott eller springer bort om du tittar åt andra hållet en sekund. Du vågar inte ta dig långt nu och hänger mest i närområdet, sen när barnet blir lite äldre orkar du inte ta dig så långt bort för då ska halva huset med, barnet blir bajsnödig när ni precis ska köra ut ur uppfarten (eller kommit nån kilometer hemifrån), gnäller för det är tråkigt i bilen, gnäller för det vill gå istället för att sitta vagnen (och då tar det en halvtimme att gå ungefär 500 m), har du inte med vagnen gnäller barnet över att det är jobbigt att gå. Sen när du kommit till destinationen är barnet trött, har utbrott, gnäller, skriker, du hinner inte sitta 1 minut utan måste jaga efter barnet som nu är toanödig igen. När ni ska hem vägrar barnet och skriker i bästa fall bara halva vägen hem men oftast hela och fortsatt nån timme efter att ni kommit hem. Bor du i lägenhet eller radhus kommer du leva i konstant panik över att grannarna hör ditt skrikande barn 24/7. Hur som, väl hemma upptäcker du att den oersättliga viktiga snutten som är den enda barnet kan somna med har tappats bort på utflykten så det är bara att ge sig iväg och leta.  Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

När barnet börjar bli rörlig kommer det rulla runt, krypa, ställa sig, klättra precis överallt det inte ska göra detta. Det kommer alltså inte ligga kvar där du lägger det, som nu, och det roligaste barnet vet är att göra saker det inte får samt följa efter dig hela tiden - speciellt in på toan.

När det börjar prata kommer du höra mamma 500 gånger om dagen och få ungefär 4000 frågor per dygn, samt få hantera fullständiga vredesutbrott med öronbedövande skrik i en timmes tid för saker som att du skalat bananen precis som barnet bad dig att göra, för den skulle visst tydligen inte alls skalas. När barnet lugnat sig, förlåtit dig och kramat dig tar det ungefär 8 min innan barnet upptäckte att det var helt fel färg på muggen h*n fick och rond två av vredesutbrott börjar. 

Jag kände mig aldrig bekväm med amma i offentligheten och så småningom när vi gick över till ersättning blev det stressigt på ett annat sätt med att hitta micro för att värma eller ha pulver + vatten med sig.
Jag har också haft väldigt aktiva barn. De andra bebisarna låg i sina vagnar och sov mest. Eller jollrade. Jag hade min son ståendes upp i min famn och liksom hoppade så jag kunde inte få händerna fria att äta eller fika. Alltså var det helt onödigt att jag ens tog mig ut. Det innebar bara stress och missnöje. Jag fick spara de tillfällena att klä sig ordentligt, och passa tider till när vi var tvungna att ta oss till typ BVC eller nåt. Annars var vi mest hemma. 

Till slut hittade jag en liten grupp med andra mammor som träffades hemma hos varandra. Mycket lugnare. Och full förståelse för lite damm i hörnen och disk på diskbänken. Ville man hoppa av på kort varsel förstod vi varann. Vi hörs fortfarande trots att barnen går i gymnasiet nu.

Men jag började också jobba litegrann efter 4 månader. Någon till ett par dagar i veckan så att jag fick känna att jag hade lite kvar av den identiteten och inte helt tappade mig själv. Det var räddningen med första barnet. Andra gången kände jag annorlunda, då var jag helt ledig ett år och sen på deltid ytterligare ganska länge. Men då visste jag också att det skulle vara sista gången så jag ville njuta av den ledigheten, den pausen ifrån arbetslivet.

Ett  tips är att aldrig jämföra med andra. Vissa får lätta och nöjda barn som sover gott helt enkelt och de kommer förmodligen inte förstå hur det är att ha en annan sorts barn. Och bakom fasaderna på sociala medier är det ingen som vet hur en faktiskt har det, eller hur?
Och sen nästa tips - det är en fas, en period. I hela ditt liv kommer detta att vara en relativt kort tid. Men 
Ta hjälp om du vill och behöver. Vi hade nära och kära som gärna kom förbi och snackade lite skit och gärna ville hålla i bebisen nån halvtimme medan man hann fixa undan i köket eller dammsuga. Det var guld för mig, jag fick lite mänsklig kontakt och de fick bebismys. De tog också gärna med sig mat eller fika. 

Hej!
Jag förstår dig. Har själv en fyramånaders som hade det dåligt i magen och kom för tidigt och behövde vårdas på sjukhus. Har inte hjälp av någon heller och min partner jobbar hela dagarna. Men för mig hjälper det att faktiskt träffa andra mammor eller mina gamla kompisar. Folk har ju förståelse hur det är med en liten. Sen ser jag fram emot att jobba igen och så småningom börjar de ju på förskola. Men jag vet inte om detta hjälper dig.
Kram

Vad betyder 'en del hjälp från partner'? Ar det inte hans barn? Låt även honom ta ansvar för sitt barn (om det är hans) medan du kan göra annat, och inte bara låta honom hjälpa till.

Jag vet inte hur du trodde det skulle bli att få barn men det är så det är för de flesta. Du kan räkna med att det håller i sig i några år. Inte precis som nu, men tröttheten, frustrationen, sömnlösheten, det ständiga uppassandet etc. Utmaningarna kommer ju dock förstås inte vara precis samma. Till exempel, nu vill du inte ta dig iväg för din nyfödda skriker i vagnen, senare vill du inte ta dig iväg för barnet kanske får utbrott eller springer bort om du tittar åt andra hållet en sekund. Du vågar inte ta dig långt nu och hänger mest i närområdet, sen när barnet blir lite äldre orkar du inte ta dig så långt bort för då ska halva huset med, barnet blir bajsnödig när ni precis ska köra ut ur uppfarten (eller kommit nån kilometer hemifrån), gnäller för det är tråkigt i bilen, gnäller för det vill gå istället för att sitta vagnen (och då tar det en halvtimme att gå ungefär 500 m), har du inte med vagnen gnäller barnet över att det är jobbigt att gå. Sen när du kommit till destinationen är barnet trött, har utbrott, gnäller, skriker, du hinner inte sitta 1 minut utan måste jaga efter barnet som nu är toanödig igen. När ni ska hem vägrar barnet och skriker i bästa fall bara halva vägen hem men oftast hela och fortsatt nån timme efter att ni kommit hem. Bor du i lägenhet eller radhus kommer du leva i konstant panik över att grannarna hör ditt skrikande barn 24/7. Hur som, väl hemma upptäcker du att den oersättliga viktiga snutten som är den enda barnet kan somna med har tappats bort på utflykten så det är bara att ge sig iväg och leta.  Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

När barnet börjar bli rörlig kommer det rulla runt, krypa, ställa sig, klättra precis överallt det inte ska göra detta. Det kommer alltså inte ligga kvar där du lägger det, som nu, och det roligaste barnet vet är att göra saker det inte får samt följa efter dig hela tiden - speciellt in på toan.

När det börjar prata kommer du höra mamma 500 gånger om dagen och få ungefär 4000 frågor per dygn, samt få hantera fullständiga vredesutbrott med öronbedövande skrik i en timmes tid för saker som att du skalat bananen precis som barnet bad dig att göra, för den skulle visst tydligen inte alls skalas. När barnet lugnat sig, förlåtit dig och kramat dig tar det ungefär 8 min innan barnet upptäckte att det var helt fel färg på muggen h*n fick och rond två av vredesutbrott börjar.