Överstimulerad av bonusbarn

Om man skulle se det ur barnets perspektiv så måste ju barnet undra varför du plötsligt struntar i honom och tro att det beror på honom, därav det extrema uppmärksamhetssökandet.

Jag förstår att du inte orkade med allting till slut och vill inte skuldbelägga dig på något sätt, men det var inte rätt att du lät det gå ut över barnet så pass att du nu undviker honom.

Hann posta innan jag skrivit färdigt mitt inlägg, men som sagt så borde inte barnet hamna i kläm pga av att hans pappa inte tar sitt föräldraansvar och skiter i dig. Du borde ställa dig frågan om du verkligen vill leva med en sådan person.

Det stämmer att det inte är pojkens fel. Men är han på TS hela tiden, eller väldigt mycket, och inte bara ibland, måste det ju bero på att pappan försummar honom. 

Gud så jobbigt! Jag hade flyttat direkt, till en lugn och barnfri lägenhet 😵?💫

Jag håller med det alla andra skriver om att det här inte ska lastas barnet utan pappan som försummar honom. 

Med det sagt och om du ändå inte flyttar; ett såpass stort barn är det helt okej att säga åt. Man behöver inte ha konstant kroppskontakt, låta obegränsat osv. MEN det bygger ju på att barnets behov i grunden är tillgodosedda. Även detta är såklart främst din sambos ansvar, men man har ju olika relationer till olika människor att underhålla och det fungerar såklart inte i längden att enbart undvika någon man bor med. 

Ja hans beteende grundar sig nog i det från början, och eftersom pappan försummar honom så har han knutit an till ts istället för att hon varit den enda i närheten som visat att hon bryr sig om och finns där för honom. Men att han är så extremt uppmärksamhetssökande nu beror med största sannolikhet på att ts som tidigare fanns där nu plötsligt undviker honom och han förstår inte varför och försöker få det att bli som förut igen. 

Jag vill börja med att tacka er alla för era förstående och peppande svar. 
Jag ska försöka svara på era frågor: 

Pappan har aldrig förlorat vårdnaden lagligt sett. Han har bara inte haft hand om pojken sen han och mamman separerade när han var 6 år. Separationen berodde på att pappan var frånvarande och inte drog sitt strå till stacken. Och säkert andra saker såklart, men det är så jag tolkat det mellan raderna.
Pojken har hela livet lämnats mycket till farmor och mormor. Men nu tycker dom inte det är lika kul att ta hand om honom och är därför inte barnvakt lika ofta. Därför behöver mamman att vi hjälper henne även hennes veckor när hon jobbar eller har andra planer.
Och hon tycker att det är pappans ansvar att nu ta igen den tid han missat tidigare. Men det landar som sagt på mig..

Både mamman, pappan, och pojken har NPF diagnoser så som ADD, ADHD, autism osv.
Jag har själv ADHD men påverkas inte av det på samma sätt som jag upplever att många andra kan påverkas av det.  Jag har dock väldigt låg självkänsla och svårt att säga ifrån. Och därför låter jag tyvärr ofta människor köra rakt över mig. Och när jag väl säger ifrån så tar det så mycket energi att jag behöver samla mig länge för att göra det igen, och lyssnar då inte personen i fråga på mig så får jag finna mig i situationen tills jag orkar säga emot igen. Det ligger helt på mig och någonting jag jobbar på i både terapi och vardag. 

För att förtydliga vad jag menar med att jag undviker pojken så är det inte att jag låtsas som att han inte är där när han är här. Jag försöker att hitta saker utanför hemmet som behövs göras, för att få tid hemifrån. 
Och det ni sagt om att han förmodligen är så bekräftelsesökande nu pga att jag innan varit väldigt engagerad och nu inte längre är det, stämmer absolut. Men det har varit så sedan pojken blev bekväm med mig, alltså redan innan jag blev utbränd. Så det är ingenting nytt. Det som är nytt är att jag inte längre klarar av det konstanta pockandet. 

Gällande att pojken har brist på uppmärksamhet och bekräftelse från sin pappa stämmer också till 100%. Och självklart tyr han sig då till mig som finns här. 
Om jag lämnar relationen så hamnar min sambo på 0 igen, och pojken kommer få flytta tillbaka till sin mamma på heltid. Och jag tror det kommer bli en stor besvikelse för honom, då han just nu nästan bara vill vara här och sällan hos sin mamma. Vi är dock hårda med att hans mamma vill umgås med honom också, och därför måste han fortsätta med varannan vecka. Jag hade heller inte klarat av att han bodde här oftare än så.. även fast det gör ont i mig att erkänna. 
Att kontakta soc är inget alternativ för mig då jag ser hur mycket pojken behöver sin pappa och om detta är allt han kan få, så är det bättre än ingenting.. jag kanske tänker fel.. 

Jag tycker det är så tråkigt att jag blir så överstimulerad av pojken eftersom att jag förstår precis varför han beter sig som han gör. Han är ett barn som törstar efter sina föräldrar. Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag kan inte. 

Jag önskar att jag förstod vad jag gav mig in i från början och aldrig valt att flytta ihop. Då kanske en särbo relation hade fungerat. Men det är inget alternativ längre. Så det känns som att alternativet är: gör slut, lämna dom båda två och hoppas att det löser sig för dom. Men jag tror jag tar ifrån pojken tid med sin pappa nu när han verkligen behöver den. 

ååh jag sliter av mig håret av frustration över hur jag ska kunna lösa detta på bästa sätt. 

Tack för att ni lyssnade! 

Du kan inte ta ansvar för att pappan ev återigen skulle lämna sitt barn om du flyttar därifrån. Det måste faktiskt ligga på honom och ja, är föräldraskapet så svagt tror jag du tänker fel i att inte kontakta soc. 

Skulle det vara en hjälp för dig om pojken fortfarande är hos er 50%, men inte en hel vecka i taget? Alltså byta oftare. 

Att se till att även få tid hemifrån är inget fel i sig (och behövs även för biologiska och icke-utbrända föräldrar), däremot beskriver du ju en situation som inte är hållbar för någon (och där undvikandet går längre än så).

Att kontakta soc handlar inte om att ta barnet ifrån föräldrarna (eller föräldrarna ifrån barnet) utan om att flagga för en myndighet att det finns brister och att ett barn inte får det han behöver, så de kan ta åtgärder för att hjälpa familjen.

Han är 11 år och går typ i femman. Prata med honom direkt och utan att anklaga honom kom överens om regler ni båda skulle kunna följa. T ex att ditt sovrum mellan kl x och y får han inte störa, sitter ni i soffan och läser gäller tystnad, etc. 

Börja med att säga det till din sambo. Just nu känner jag så här, jag ser inga alternativ än att lämna, gör du? Kan vi ändra på det här på något annat sätt?
Se om han kan komma på tanken att han ska ta mer ansvar över sitt barn. Om inte så har du ju åtminstone försökt och gett honom chansen.

Men vill du vara kvar i relationen?
Skulle ni kunna tänka er att gå i familjeterapi? 

Jag är själv bonusmamma,  så detta träffade mig i hjärtat. 

Såhär, hade det inte varit för dig så hade pappan inte fått ordning på sitt liv. Du låter som en otroligt snäll tjej. 

Men mest hugger det i hjärtat för detta barn. Barnet är vilse och söker sig till dig för du känns stabil. 
Det är inte ditt ansvar, men jag förstår att det känns hemskt att se bort när du är i samma hushåll. Men din sambo tar inte sitt ansvar, mot dig eller detta barn. 

Detta barn kommer troligtvis få problem längre fram, och om du redan nu känner att du inte orkar med detta så ta hand om dig, och bli särbo. 

Nu kanske det också känns mer självklart varför pappan inte hade barnet i början. 
Hemskt detta för barnet.

Åhh jag känner såå med dig TS. Jag har varit med om en liknande situation där jag som bonusmamma fick dra det största lasset och möjliggöra att hans barn kunde bo hos oss varannan vecka, något som pappan inte kunde klara av själv.

Både mamman och pappan hade ADHD och båda två hade svårt för detta med mentalisering, dvs att tänka utifrån andra människors perspektiv. Detta skapade en hel del problematiska situationer. Jag själv har också ADHD men är liksom du en känslig empat som vill alla väl, speciellt barn och djur.

För att göra en lång historia kort.. liksom du så gick jag tillslut in i en utmattningsdepression. Och det var i ett senare skede i min utmattningsdepression som jag kunde se min dåvarande sambo med klara ögon. Det gick upp för mig att han egentligen inte älskade mig. Han älskade allt jag gjorde för honom (på alla sätt, att jag gav honom sex, att jag tog hand om städning, tvätt, handling, tog hand om hans barn som han inte klarade av själv).

Så min fråga till dig TS.. vem är du för din sambo? Om du av någon anledning inte skulle klara av att sköta allt som du nu sköter i din sambos liv, skulle han verkligen älska dig på riktigt ändå?

Jag valde tillslut att lämna den relationen, trots att det smärtade mig att lämna hans barn.

Jag fick lära mig läxan den hårda vägen, att aldrig flytta ihop med någon som har hemmaboende barn. Idag har jag en underbar sambo sedan 11 år tillbaka. Och min nuvarande sambo älskar mig för den jag verkligen är innerst inne. 

Lycka till TS, du är värd mer och bättre än vad din nuvarande sambo ger dig.

Din kille låter som ett kräk. Tycker så otroligt synd om ditt bonusbarn, låter som hen tycker om dig och tyr sig till dig, förmodligen för att du är den enda vettiga vuxna i hens närhet som gav hen någon sorts stabilitet, även om det bara var för en kort stund.

Din kille hade förmodligen inte vårdnad över sitt barn för en anledning. Lämna karln, lägg din energi på dig själv och berätta för biomamman vad som pågår.

Hur har det gått för er?