Överstimulerad av bonusbarn

Min sambo och jag har varit ett par i 3 år, och har bott ihop i 1 år.
Han har en son på 11 år sedan tidigare. Jag har inga barn.

När jag och min kille träffades så hade han inte vårdnaden om sin son pga strulig vardag och dålig ekonomi. När han träffade mig så hjälptes vi åt att han skulle komma på fötter och han fick då tillbaka vårdnaden och har nu haft sonen varannan vecka sedan vi flyttade ihop.

Jag var tydlig när vi träffades att jag inte har varken intresse eller energi för biologiska barn. Men att jag trots det älskar barn och tycker det är mysigt, i små doser.
Vi testade att ha hans son hos oss varannan vecka i några veckor och jag kände att det inte var så hemskt som jag förväntat mig. Jag hade dock ingen aning om vad jag gav mig in på.
Vi bestämde oss för att flytta ihop som en familj och det fungerade bra i några månader. Tänkte jag. I efterhand kan jag se att det fungerade bra för att JAG tog allt ansvar och såg till att det blev bra.

Min sambo la över precis allt ansvar på mig. Allt från att lämna/hämta från skolan, läsa läxor, borsta tänder, leka, natta, uppfostra, städa, osv. Tillslut börjar även biomamman förvänta sig att jag ska ställa upp även på hennes veckor.

Då detta blev en för stor omställning i mitt liv så gick jag in i en djup depression/utmattning. Jag sa ifrån och förklarade att allt detta ansvar inte kan läggas på mig. Ingenting förändrades. Såg inte jag till att pojken la sig i tid så satt han uppe till efter midnatt när han somnade i soffan. Det är bara ett exempel.
Tillslut när jag verkligen inte orkade mer så satte jag mig på tvären och släppte allt ansvar helt. För att visa min poäng så lät jag pappan göra precis allt själv. Och nu många månader senare så har det blivit bättre.

Men TYVÄRR har den här tiden då jag blivit så utmattad av detta barn så har mitt agg riktats mot barnets beteende och allt han gör får mig överstimulerad DIREKT. Självklart gör jag allt i min makt för att inte visa detta. Men ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att ?hålla masken?. Jag har kommit på mig själv att undermedvetet undvika barnet. Vet jag att han ska komma så ser jag till att ha någonting utanför hemmet att göra. Jag drar mig undan och kan sitta i badrummet i timmar för att jag inte klarar av det.

Barnet behöver extremt mycket uppmärksamhet och bekräftelse konstant. Han måste alltid låta antingen med grejer eller bara göra jobbiga läten för att man ska se honom. Han går efter mig från rum till rum. ibland lägger jag mig och låtsas sova för att få vara ifred. Då smyger han in och står över mig och tittar på mig. Länge. Sitter jag någonstans så måste han sätta sig tätt intill så han iallafall nuddar med någon kroppsdel. Och jag får krypningar i hela kroppen. Jag kan ibland bara stänga in mig och storgråta för att jag inte klarar av den konstanta beröring och uppmärksamhet som han kräver.
Han har inga vänner och är därför alltid hemma, och lyssnar inte på när jag säger att det är dags att sova. Så han är uppe längre än mig på kvällarna. Vilket innebär att jag aldrig (varannan vecka) får någon egentid att ladda mitt tålamod. Därför har tålamodet försvunnit för länge sen..

Jag är så trött och får sån grov ångest över att jag VILL ge honom allt han behöver. Men jag kan inte. Jag har inte kapaciteten. Och det äter upp mig inifrån.

Jag känner mig som en slav hemma som ska ta ?mitt ansvar? som bonusförälder, men samtidigt inte har någon befogenhet att säga ifrån eller ställa krav. För jag är ju ?inte hans mamma?.

Jag vet inte vad jag vill få ut av de här inlägget. Men jag är matt. Jag är ledsen. Jag är överkörd. Och jag behövde nog bara få ur mig det.. tack..

Jag vill börja med att tacka er alla för era förstående och peppande svar.
Jag ska försöka svara på era frågor:

Pappan har aldrig förlorat vårdnaden lagligt sett. Han har bara inte haft hand om pojken sen han och mamman separerade när han var 6 år. Separationen berodde på att pappan var frånvarande och inte drog sitt strå till stacken. Och säkert andra saker såklart, men det är så jag tolkat det mellan raderna.
Pojken har hela livet lämnats mycket till farmor och mormor. Men nu tycker dom inte det är lika kul att ta hand om honom och är därför inte barnvakt lika ofta. Därför behöver mamman att vi hjälper henne även hennes veckor när hon jobbar eller har andra planer.
Och hon tycker att det är pappans ansvar att nu ta igen den tid han missat tidigare. Men det landar som sagt på mig..

Både mamman, pappan, och pojken har NPF diagnoser så som ADD, ADHD, autism osv.
Jag har själv ADHD men påverkas inte av det på samma sätt som jag upplever att många andra kan påverkas av det. Jag har dock väldigt låg självkänsla och svårt att säga ifrån. Och därför låter jag tyvärr ofta människor köra rakt över mig. Och när jag väl säger ifrån så tar det så mycket energi att jag behöver samla mig länge för att göra det igen, och lyssnar då inte personen i fråga på mig så får jag finna mig i situationen tills jag orkar säga emot igen. Det ligger helt på mig och någonting jag jobbar på i både terapi och vardag.

För att förtydliga vad jag menar med att jag undviker pojken så är det inte att jag låtsas som att han inte är där när han är här. Jag försöker att hitta saker utanför hemmet som behövs göras, för att få tid hemifrån.
Och det ni sagt om att han förmodligen är så bekräftelsesökande nu pga att jag innan varit väldigt engagerad och nu inte längre är det, stämmer absolut. Men det har varit så sedan pojken blev bekväm med mig, alltså redan innan jag blev utbränd. Så det är ingenting nytt. Det som är nytt är att jag inte längre klarar av det konstanta pockandet.

Gällande att pojken har brist på uppmärksamhet och bekräftelse från sin pappa stämmer också till 100%. Och självklart tyr han sig då till mig som finns här.
Om jag lämnar relationen så hamnar min sambo på 0 igen, och pojken kommer få flytta tillbaka till sin mamma på heltid. Och jag tror det kommer bli en stor besvikelse för honom, då han just nu nästan bara vill vara här och sällan hos sin mamma. Vi är dock hårda med att hans mamma vill umgås med honom också, och därför måste han fortsätta med varannan vecka. Jag hade heller inte klarat av att han bodde här oftare än så.. även fast det gör ont i mig att erkänna.
Att kontakta soc är inget alternativ för mig då jag ser hur mycket pojken behöver sin pappa och om detta är allt han kan få, så är det bättre än ingenting.. jag kanske tänker fel..

Jag tycker det är så tråkigt att jag blir så överstimulerad av pojken eftersom att jag förstår precis varför han beter sig som han gör. Han är ett barn som törstar efter sina föräldrar. Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag kan inte.

Jag önskar att jag förstod vad jag gav mig in i från början och aldrig valt att flytta ihop. Då kanske en särbo relation hade fungerat. Men det är inget alternativ längre. Så det känns som att alternativet är: gör slut, lämna dom båda två och hoppas att det löser sig för dom. Men jag tror jag tar ifrån pojken tid med sin pappa nu när han verkligen behöver den.

ååh jag sliter av mig håret av frustration över hur jag ska kunna lösa detta på bästa sätt.

Tack för att ni lyssnade!

Överstimulerad av bonusbarn

INNEHÅLL