Är jag invirad runt lillfingret?

Jag kan säga rakt av att hans beteende att han har sex med dig och sedan lämnar inte hade varit okej för mig även om han kommit med anledningen att han sover dåligt. Jag hade sagt att han får mig att känna mig som bara ett KK. 

Det är inte okej att uppoffra så mycket av sig själv i en relation som du gjort nu bara för att han själv mår dåligt. Det är fel råd att ge att man ska vara ett stöd hela tiden, hela vägen, utan att ta  hänsyn till hur du själv mår i det här. Han måste också kunna ge av sig själv till dig. Annars ska han inte vara i en relation. Det är alltså inte hållbart att hela tiden åsidosätta dig och dina behov för din skull och inte hållbart för honom att faktiskt avvisa, vara ett ego, heller. 

hjärnspöken eller inte - ta upp det. Om det är hjärnspöken, då är det en sårbarhet i dig där han måste steppa upp och skydda dig, förstå dig, förebygga så du inte känner det så. Inte alla hjärnspöken, trauman, är bs som man ska stå ensam och stark i att stå ut med. Jag har haft hjärnspöken/trauma från ett tidigare förhållande, och då han såg tecken på att jag reagerade när jag såg tecken på det igen, gjorde han valet att förstå vad det här var om och att inte utsätta mig för det. 

Jag hade sagt åt han att gå med mig på IKEA och så fixar vi en bra soffa att sova i eller vad det nu kan vara, men att ditt krav för att ni ska fortsätta er relation är att han ska inte fan gå iväg efter ert sex. Jag hade inte gett honom något sex då. Då kan han hålla sig borta.

Frågan är faktiskt om ni ska fortsätta ha sex när han inte kan uppfylla dina andra behov. Jag hade sagt åt honom att nu backar vi bandet här, för det ska fan vara lika. Jag tror man blir extra sårbar på fel sätt om man fortsätter ha sex ihop när man inte löst det andra som ligger och skramlar. Det blir för mycket. Då är det bättre att backa där och försöka komma åt det andra. Jag är så. Jag har förstått att (en del?) män fungerar som så att de ser sex som en inkörsportel till närhet (även psykisk närhet). Är du med en man vars kärleksspråk är det fysiska kan han tro att detta räcker mer än väl för det gör det för han, men om du fungerar som så att du mer måste ha det andra mentala, emotionella, före det fysiska - då får han sitt behov av närhet uppfylld men du får inte dina. Då blir det en obalans. 

Jag har aldrig varit med om en man som skulle få för sig att tro det vore okej att låtsas vara min partner, att vi älskar, och sedan så går han iväg för han kan inte sova vid min sida. Det där är en jävla örfil, som att du är hans KK, TS. Jag hade blivit helt galen. Jag förstår att han har problem med sömnen och att sova bredvid och för nära, men där måste finnas andra lösningar på det än att han lämnar bostaden och dig i den. Jag hade sagt åt honom du får mig att känna mig som ditt KK när du gör så här. Jag mår för dåligt av det. 

Jag har gjort misstaget att jag alldeles för länge stöttat upp och anpassat mig, satt mig själv på paus, för att då i den tron tänka att det här var hur han fungerande och det var bara att ta. Det var inte bara att ta. Han behövde ta itu med sig själv, hade ångest, gick runt och låtsades som om han inte hade det. Bara för att ta ett exempel. Har han tex kontaktat vården för sitt mående? Tabletter? KBT? Vad det nu kan vara? Finns där någon plan? 

Men Gud, jag skrev precis ett inlägg här utan att ha läst hela tråden, mitt misstag. Glöm det jag skrev. Låter som du bara måste gå vidare. Han verkar vara typen som kör intensivt först och sedan får panik och i hans panik gör han så här. Han är för ostabil för att vara i en relation. Du hade bara oturen att komma i hans väg ,som jag ser det. Styrkekramar. 

Åh, amen tack.

Det var nån här på Familjeliv som öppnade upp mina ögon för "anknytningsproblem"  trygg, otrygg ambivalent, otrygg undvikande o.s.v. 

Sedan det sjunkit in har jag äntligen kunnat se med full klarhet de problem jag haft med min kille då han har otrygg undvikande, hans föräldrar otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent, de har jag blivit upplyst om dras till varandra och när jag väl förstod det så såg jag det jag innan sett som ett mysterium, bli löst. Därför det varit som det varit. Nu i efterhand kan jag tänka duh, om mig själv, men bättre jag förstod det sent än aldrig. 

Han har också dragit till sig otrygga-ambivalenta.

Jag är något av ett undantag då jag har (trots "händelserik" uppväxt) trygg anknytning. Att mitt liv periodvis varit stökigt har inte berott på mig utan på andra personer som dragit ner mig medan jag försökt dra upp dem och så har vi hållit på så och i det läget är man ändå mer sårbar, uttröttad, även om man kämpar på, och i den vevan mötte jag honom, min otrygge-undvikande partner. 

Allt hos honom har varit att han vill vara nära, men det är för farligt (fått lära sig det). Förknippar närhet med fara. Det gör en otrygg - ambivalent också, men på ett annat sätt bara. 

Nu till dig: 
Bara ett tips, hoppas du inte tar det fel, men kan det vara så att ditt ex också varit otrygg-ambivalent ?

Och du nu då då inte fick ett riktigt avslut då det hände så hastigt allting föll för en liknande kille?

För att du då ska verkligen kunna gå vidare måste du läka dig själv från ditt tidigare ex, vad som hände där, så du inte fortsätter falla för samma sorts kille. Varför är till exempel inte ditt ex blockerad? Varför har han fortfarande möjligheter att kontakta dig så här? Inte något du ska svara mig på (jag har själv varit där, så jag ska inget säga), men bara grunna på det. Vore inte det bästa (om ni inte har barn ihop dvs och då måste ha en relation för barnets skull) om han inte kan nå dig och du också veta att han inte kan det. Det är avslutat. 

I psykologin har jag läst att de barn som har en trasig relation till sin förälder försöker omedvetet hitta den föräldern i en framtida partner och läka den relationen (när jag först hörde detta tänkte jag så äckligt...). Vi fungerar ju dels på ett medvetet plan, men inte att förglömma också på ett omedvetet plan och det omedvetna styr oss (mer än vi tror), varför vi attraheras av någon annan till exempel, kan vara ett mysterium för oss själva, "bara är så". 

Jag har sett bevis på hur min kille dragit till sig just den sorten hans ena förälder är (som försökt äta upp honom med hull och hår och sett på mig med största avsky, fast jag varit hans kvinna, kom först, liksom). Den här sjuka svartsjukan som hans förälder också uppvisat om honom, mot mig då. Jag skulle få lära mig att hans familj var störst, bäst och vackrast. Jag sågs som ett hot. För jag var inte rädd för närhet. Jag stack ut. Jag hörde inte hemma med honom eller hans familj. Min familj hörde inte hemma där. Det var budskapet föräldern ville ge mig, ville manipulera honom att se på mig så, också då jag var inte som hans tidigare flickvän (som också var otrygg), men i slutändan har bara den föräldern förlorat på det, då han var fäst vid mig på sätt föräldern inte kunde förstå (eller den andra tjejen som ville ta han ifrån mig). När jag backade, när jag tog steg tillbaka, följde han efter. 

Det är 50% av alla anhöriga till de som mår psykiskt dåligt som slutar med att de också mår psykiskt dåligt när de inte gjorde det från början. Särskilt i en par-relation. Där är jag övertygad om att man är mer sårbar på sätt man inte är om man haft en annan relation till den som mår dåligt. Inte konstigt du börjat må som du gjort när han varit så. 

De hjärnspöken du har - de sårbarheter du har - gör dem till din styrka. För det gör att motståndarna inte kan använda de emot dig. Du bara konstaterar att det är så. Så vad då? Du ser dem rätt in i ögonen och du äger det. Då måste du först och främst kunna göra så mot dig själv. Du måste kunna se dig själv i ögonen. För att sedan inte bli avskräckt när andra ska se in i dina. Då står du pall, även om du står i möte med en mobbare som bara vill krossa dig. Lätt att ge råd om detta såklart, en annan att göra det, men det går att göra. Mina hjärnspöken har larmat mig när det varit befog för det men som du ville jag ta det säkra för det osäkra och gav mig själv helt och hållet skulden för det, men min näsa hade ju rätt. Jag var i en ny fara - inte i en gammal fara som larmade för ingen ny fara. Där har du också varit. Då ska du lyssna. Då ska den andre partnern, om det är en bra partner, förstå det och inte göra om det du varit med om redan och är klok i. 

Sist, men inte minst, låt det inte ta upp hela ditt liv, se till så du gör roliga saker också och får in god energi, och stabilitet, så inte det här äger dig - du ska äga det. För en negativ sak, och att göra det arbetet med sig själv kan väcka alla obehagliga känslor, uppväg med mer positiva, gör pauser, osv. Till slut landar du på stabil mark, i dig själv. Välj nästa kille med omsorg - för omsorgen om dig själv. Jag har kommit till det stadiet att antingen visar han att han har lyckats förändra sig eller så har jag omsorgen om mig själv att avsluta och gå vidare. 

Kram