Min sambo ignorerar mig när vi umgås med andra

Lämnat.

Mycket märkligt att han kan prata med andra samtidigt som han fokuserar på att ge barnen uppmärksamhet men han kan inte prata med dig eller ens säga godnatt fast barnet inte var i samma rum. Jag hade tolkat det som han är ointresserad av att umgås med dig. Hur är han när ni är ensamma?

Tack snälla för svar. När vi är ensamma är han inte så, jag vet inte om det handlar om att han har svårt att dela sin uppmärksamhet eller om han bara tycker att man fokuserar på andra eftersom att vi bor ihop. Jag frågade honom nu och han tycker att jag drar mig undan och det stämmer säkert för jag blir så obekväm av hela situationen. Vi har nyligen flyttat ihop så det här är inte en sida jag har sett hos honom förut. Kanske blir han irriterad på något jag gör men då tänker jag att man får säga det istället. 

Eftersom han är bra för övrigt tycker jag du ska tala om hur du känner och att du vill ha en förändring. Att inte kunna vara trevlig mot alla i sällskapet är ju en stor brist och något han behöver jobba på och att inte säga gonatt är ju jättekonstigt. Om han upplever att du drar dig undan borde han ju istället fråga hur det är och om han göra något för dig.

Så om du pratar direkt med honom när ni umgås med andra så svarar han inte? Tittar han på dig när han pratar med andra, så som man gör när man umgås med andra och sitter och pratar tillsammans? 

Tack snälla för att jag får bolla med er ❤️

ja jag ska försöka prata med honom igen, blir så himla obekväm av det här och skulle verkligen uppskatta om han precis son du skriver kunde fråga mig istället om allt är bra. 

Nej precis, det är som att jag inte är där alls. När man pratar och är flera tycker jag också att man gör så, tittar och pratar med alla, det är det som känns så konstigt. Har ni varit med om något liknande?

Givetvis ska han inkludera dig i samtalet med andra och barnen! Däremot tala direkt med dig på kalas o d känns lite onödigt när ni bor ihop. Om du drar sig undan borde han försöka hjälpa dig tillbaka i gemenskapen så att säga.

Tack, ja det har du såklart rätt i, är mer att det känns som att han är arg på mig när han knappt pratar med mig. 

jag hade samma problem, visade sig han hade social fobi och skulle dölja detta till varje pris, på min bekostnad. Han la all kraft på att vara social med allt och alla andra än just mig. Han var precis tvärtom hur han var annars med mig. Visste inte hur han skulle bete sig tydligen när han var ute med sin tjej. gjorde mig osäker i sin tur. Det enda jag kom på för att rädda mig själv i de situationerna var att jag relaterade till honom inte som en partner utan som en främling eller en kompis. Han låtsades ju som om jag inte var där. Då låtsades jag som om han inte var där. Jag offrade mig så för jag förstod nånstans att han var obekväm och det var så här han lärt sig han skulle vara. Vad som händer är att det gör er mer sårbara inför andra, andra ser inte er som ett par, eller tror inte att du är viktig för honom eller han för dig.... Det kan bli alla möjliga konstiga scenarier av det (Tro mig, jag vet...)

Vi har fått prata om detta mer än en gång. Han har steppat upp mkt, men jag vet inte om jag någonsin kommer vara där jag var, som jag var, som jag kände det helt naturligt när jag var med ex (när vi var ihop) ute i det sociala. Det är en sorg, faktiskt. Jag känner en sorg när jag ser alla andra normala par där mannen vet att behandla sin tjej rätt. Man kan inte tro det spelar så stor roll förrän man har levt i det för länge. Jag brukade trösta mig med att vi hade så mkt ändå så det här fick jag bara tåla och vara utan. Men det var som det nötte på mig efter år av det.

Jag anser att det är en viktig del i ett förhållande att den andra vill och vågar visa, har en balans både med att umgås socialt med andra men inte glömma bort sin partner. Det mest friska och mest naturliga är att man lär sig detta och sedan är man så med sin partner utan att tänka på att man är det. 

Visar sig förutom social ångest så har han något som heter anknytningsproblem och det står också till skuld för alla gungningarna och de konstiga beteenden som tex vid sociala sammankomster, hur han relaterar till andra, och mig. Jag har det inte (fast jag inte haft den perfekta uppväxten så var de första åren bra nog för att inte ge mig anknytningsproblem). De menar på att hade vi båda haft anknytningsproblem hade vårt förhållande varit mer gungigt (men mer rättvist), men nu tog det de här åren innan jag till slut kände att nu är det bra, nu går det inte längre. Så som jag känner det nu är inte likt mig, men det är så här att jag vill helst inte vara någonstans med honom bland andra, jag har fått en slags fobi för det pga alla gånger han sårat mig. Och också för att jag lärt mig stänga av så jag ser honom då bara som en främling eller kompis, jag har inga romantiska känslor kvar för honom när vi är ute, det stärker inte vår relation, det försvagar oss. Han vill nu verkligen satsa och visa på att han har förändrats och ska förändras till det bättre för att åter få min tillit, för det är det det handlar om: Det är ett slags svek, även om det har skett i liten skala, över tid har det blivit en stor sak. Det var när jag sa att jag vägrade följa med nånstans med honom som han vaknade till, på allvar. 

Mitt råd är att ta upp exakt vad du känner. Jag hoppas att han inte tar till försvar utan hör dig. Jag hoppas också han inte gjort dig än den skada min partner gjort mot mig (men det tog år av det). Ni har allt på att vinna på att ni verkligen ser seriöst på detta här och nu och löser det här tillsammans. Det ska bli ni mot problemet. Han måste förstå allvaret. Han skadar er relation så som han håller på. 

Jag och min man ser det som en styrka i vårt förhållande att vi fokuserar på andra istället för varandra när vi är på fester. Sedan så ignorerar vi såklart inte varandra, men om jag ser att han står och pratar i ett gäng går jag bara dit om jag verkligen inte lyckats hitta någon annanstans att hänga.

Man behöver ju inte klänga och hänga på varandra hela tiden för att man är ett par. Sånt kan göra mig illa till mods när man träffar personer som gör så. Men jag tycker det är viktigt att umgås och diskutera med sin partner (minst) på samma sätt som man gör med alla andra. Annars känns det ju som att man skäms över sin partner, och det förstärker knappast förhållandet.

Jag hade tagit upp det och förklarat hur det får mig att känna. Om han inte lyssnar/bryr sig så hade jag nog lämnat.

Känns som det är lite olika saker. En är med barnen. Folk här på familjeliv... ja jag skrev precis i en tråd om det... verkar tro att man kan skapa nya familjebildningar hur som, utan att det får konsekvenser.
Den andra är är när ni umgås med era vänner. Det verkar rätt konstigt att behandla dig som en passagerare. Som om han skämdes för dig. 
Men kan också vara en osäkerhet i hur man visar känslor bland andra.

Hej och stort tack för era svar och för att ni delar era erfarenheter och tankar. 
Jag menar givetvis inte att han behöver umgås med mig hela tiden när vi har gäster, om barnen är här eller vi umgås med andra. Menar mer att jag känner mig totalt ignorerad. Att man kan titta på varandra någon gång ibland, le lite, fråga om den andra vill ha något om man ändå ska gå till köket, lägga en hand på axeln om man går förbi. Det kanske är jag som är dålig på att förklara men som någon av er skrev så känns det som att han skäms för mig eller att det uppfattas som att vi är osams när han inte pratar eller tittar på mig alls. Precis som en av er skriver blir det som en sorg, är väldigt glad över dina reflektioner och din förståelse även om det såklart är ledsamt att du behövt ha det så du med och så länge. Hur mår du nu kring allt detta?
@tukt, nu har jag inte läst din tråd om nya familjekonstellationer, ska göra det. Men tror såklart inte att det är en dans på rosor. Däremot så skulle jag önska att det fanns en "vi-känsla", så har jag känt med tidigare partners både med och utan barn. Just nu fungerar det väldigt bra med barnen vilket jag såklart är glad för, är mer min känsla av att han ignorerar mig när de är här som jag försöker få bukt med. Ska som sagt läsa din tråd och se om jag kan hitta några bra tips där också! 

Ja det finns ju olika nivåer, klänga, vara självständig men kärleksfull, ignorera (och allt däremellan).

Det jag föredrar och som jag väl tycker jag och min man har är att vi är självständiga men kärleksfulla. Dvs vi befinner oss sällan i närheten av varandra på en fest, men när vi går förbi varandra så kan det komma en liten puss eller en liten klapp på midjan och ett "är allt ok?"

Din sambo låter ignorerande, precis som du skrev i rubriken, och det förstår jag inte är så kul. Tycker du ska prata med honom. Kommer säkert från att han inte riktigt vet hur han ska bete sig.

Va fint att våra ord har hjälpt dig. 

Vad han måste förstå är att du har en naturlig reaktion på det som han gör fel mot dig och mot er. Det är bara om han själv vill förstå detta och vill förändras som ni kan gå framåt. Ni kommer inte ett endaste steg framåt om inte han tar det steget. Han får äga det här. Jag känner igen det här att han fokuserar på barnen. I vårt fall är det lättare för honom än andra vuxna.

Han gör sig själv okontaktbar, oåtkomlig. B är vad det är. Det är just när den här kontakten vi annars har - BRYTS - som jag känner det i kropp och själ och det sårar mig, det gör mig rädd. Vet inte vart min älskade kille och som älskar mig tagit vägen. Det är någon annan där. Det är han som gjort den brytningen. Jag reagerar normalt på den. Din gör den brytningen, du reagerar normalt på den. Låt inte honom få dig att tro något annat. Du blir osäker för han gör dig osäker för han är den osäkra  (puh).

Det här är ett gammalt inlärt mönster hos honom, ett försvar. De kan maskera den osäkerheten precis så som de gör för den får för Guds skull inte märkas. Inte om du är kille. Då ska du vara stor och stark och tuff. Den fungerar alltså som ett skydd för honom (gammalt sedan tidigare innan han hade dig i sitt liv) och det är den enda han vet och det han tänker använda. Han har inget annat verktyg att ta till. Inte vad han vet. Det är det han måste lära sig ta till för både er och hans egen skull. Han har gjort det så länge att det blivit en naturlig del i honom. Det här gör att han kan mkt väl tro han har inga problem, du har det. Det är du som uppför dig konstigt. Du ser något i honom förbi alla lager av skydd och du reagerar på det här sjuka, det här sårbara i honom. Där är något. Det är inte ditt fel att det är där. Det är inte ditt fel att du ser det - men det kan bli så att du får för det. 

Nu sist när det blev riktigt fel märkte jag under tiden att han blev för påverkad av omgivningen, vi kom inte loss, därifrån i tid, och han tog ut det på mig istället (blev irriterad på mig för ingenting över ett missförstånd). Han inser inte själv hur fel hans beteende är i stunden eller efteråt (då uppvuxen på det sättet) utan då är det något jag måste påpeka för honom. Jag har blivit tillsagd att jag måste göra det, inte svälja det. Samtidigt vet jag kritik är det värsta för honom om det kommer från mig hur han har reagerat innan men nu för tiden har han börjat lära sig att ta emot det på ett annat sätt. För att ge honom beröm nu sist så hanterade han kritiken bra. 

När han inte är i sådana omgivningar är han sitt fina jag igen och vi har det bättre ihop men vi jobbar på våra problem (för vi har andra problem också), men det går framåt (de andra bitarna). 

Jag känner fortfarande det så att jag tänker inte följa med på  något i de omgivningarna med de människorna när jag vet han blir så osäker och ur balans (för det är det det handlar om).

Han är inte glad åt mitt beslut men jag har sagt att nu är vi på en nivå där jag får förväntansångest om jag vet vi ska till något sådant igen. Jag gör det inte.

Jag har fortfarande ingen sådan reaktion om det är så att jag går själv på saker eller bjuder hem utan han är hemma, det är aldrig så att det är alla andra som skapar detta hos mig utan det är bara en person - han. Han i den settingen. "Vi" i den settingen.

Han är uppfostrad till att ha föräldrar som bråkar framför alla, jag är inte det. Jag tycker inte man hänger ut sin partner eller sig själva och jag tycker inte om att man sabbar stämningen för alla andra. Tycker det är fel. Genant. Finns inget gott som kommer ur det. 

Vi pratar alltså om att hela hans uppväxt bestått i att det har utbrutit scener och man vet aldrig när eller om. Det har varit det normala för honom. Samtidigt som han varit okej med det och låtsas oberörd och vill ta in samma skit-mönster mellan oss  är det också precis det mönstret som skapat social ångest hos honom från det han var liten. Hur går det ihop? Jag tycker det skulle vara tvärtom. Jag märker av det här sjuka - för det är sjukt. Det gör mig sjuk. Han gör mig sjuk. Jag har sagt åt han att är det det han vill ha så får vi skilja oss så får han hitta en sådan tjej så får de hålla på så för uppenbarligen är det det han vill ha innerst inne då han inte tänker ändra på sig hela vägen, och saknar, bråk och tjafs ute bland andra. Jag har aldrig gett han det. Tänker aldrig ge han det. Tänker inte bli en sådan brud. Tänker inte sjunka till den nivån. Det är som att det är en sjuk del i honom som vill göra mig ostabil så jag ska bli en sådan brud.

Han har brutit ihop sedan när jag pratat så till honom för han vet jag är så nära att bara ge upp - bara avbryta det här sista försöket att rädda oss - och gå. Det har också mest varit tjejer som varit intresserade av honom som skulle passa in i det här stormiga - att de ska då börja tjafsa och bråka med varandra mitt framför alla. Deras kemi stämmer egentligen bättre överens, det är därför jag lagt märke till det, om och om igen genom åren och inte fattat det förrän nyligen. Aldrig har det varit en tjej som är som jag, samtidigt vet jag att han gillar flera av mina kompisar då de är som jag, inte attraherad av dem men tycker om dem som människor, namnger dem samma kvaliteer som han gör mig och de stämmer, vi har dem.  Han är uppvuxen med en otrygg-undvikande förälder och en otrygg-ambivalent förälder. Han själv är otrygg-undvikande. Jag har (trots ingen perfekt uppväxt eller är perfekt idag på något sätt) en trygg anknytning. Varför också jag vågar vara så sårbar här. Frågan är väl lite här vad din kille har? Kolla upp det här med otrygg anknytning om det kan ge dig några svar? 

Han säger till mig att han har lärt sig nu efter sin senaste tabbe. En plan han har är att vi måste avbryta tidigare, gå ifrån tidigare, eller att han själv måste gå ifrån när han märker att det börjar gå utför för hans del.

Han blir överlag i vardagssituationer lättare irriterad än jag blir (till exempel när vi står i kö och något händer som fördröjer vår tur). Han har på det sättet mer stress i sig, i sitt system, än vad jag har. (Om igen först nu jag tänkte på det - folk i kö. Jag reagerar inte på dem, han gör det). 

Ge gärna feedback om du känner för det hur det går för er. Om han bara skyller ifrån sig på dig betyder det tyvärr att han har en lång väg att gå. Det är bara hans försvarsmekanism, sådan hade han också.

När jag först började upptäcka hans "andra jag" var en kväll då vi drack drinkar ute, och han var inte särskilt påverkad, men hans personlighet, hans yta, den förändrades till det sämre. Hade jag varit ute och inte känt honom och han gjort något move mot mig hade jag inte tyckt om honom. Det minns jag var min första varningsflagga att något hände med honom, ute i det sociala. Han började känna på sig hur jag blev - jag blev som du, man blir tyst, man drar sig tillbaka. Någon gång frågade han mig "Vad är det?". Jag var rädd då - rädd för att jag var då fortfarande nyförälskad i honom och den här sidan tyckte jag inte om att se. Jag ville ha min kille tillbaka. Inte den där killen som tyckte han var världens coolaste. Det finns ett filmklipp från den kvällen. Man kan se när den går från honom till mig, i min blick, mina ögon, att de är vattniga, jag minns att jag var mycket nära att börja gråta. jag var så obekväm. Jag ville inte gå hem med honom. Jag tror jag anade något där, men inte detta. Detta var större än jag trodde och mer svårt att lösa. 

När jag sedan sa var det var förstod han inte vad jag menade, i hans uppfattning var han hur normal som helst och att alla andra såg honom så också. Han hade inte varit full. Han tyckte det hade varit trevligt. Han hade inte uppfattat mig som så ledsen som jag var. Det visar också hur mycket han stängt av.

När han sedan fick se filmsnutten på mig såg han det. Då såg jag empatin i hans blick, ömsintheten. Han ville bara krama mig. Han bad om ursäkt. Sa han skulle inte dricka så igen. Men jag hävdar om igen att det var inte mängden av sprit. Det var något i hans personlighet som gjorde detta. Osäkerhet? 

Efter det har han många gånger skippat att dricka eller så har han druckit mkt mindre när han är med mig någonstans och då har jag inte märkt av det. 

För mig kändes det fel också att ge honom kritiken utifrån att jag ville inte vara den där flickvännen som sa åt honom att han inte kunde hantera sitt drickande, för det kunde han ju - men den han blev utan att bli full - tyckte jag inte om. 

Mitt råd är att du samlar in så mycket du vet om honom i de här situationerna för jag tror det här har allt att göra med en osäkerhet hos honom som han inte vet om eller försöker dölja att han har - och den måste han ta itu med.

Det är en tröst när du förstår att det är inget du gör fel eller är fel, det har inte med att han inte älskar dig. Det har med hans egen osäkerhet.

Jag har också i flera andra situationer uppfattat honom som att han är sur och irriterad på mig och det gör bara mig själv mer i känslan att vi inte har kontakt med varandra. Det är kontakten ni måste återställa.

När han vet om det här så är han mycket närvarande hos mig och han checkar av då och då, han rör vid mig, han pratar lite enskilt med mig, han är ömsint. Han anstränger sig för att visa han har förändrat sig och han vill att jag ska vara trygg med honom bland andra. Det var så synd att han gjorde de här framstegen före och jag började bli trygg och sedan så blev det som det blev nu sist, steg bakåt.

Han har tagit på sig det här (det som gick snett sist, vi har inte varit ute sedan dess, sociala sammanhang) och säger att han lovar han inte ska vara så igen. Hans plan är att (nästan som inför en boxningsmatch) äta bra, sova bra, preppa sig bättre så han inte blir en "surunge", tänka på att inte börja med något tjafs med mig, utan om ta det senare, ta det enskilt, tänka på oss. Gå ifrån tidigare, när han märker han börjar tappa det. 

Jag hoppas det här löser sig för er  (och för oss).

Amen usch förlåt, jag upprepade mig på flera ställen (klipp och  klistrat innan...inser nu att det där var inget bra, LOL). 

Hoppas du förstår vad jag menar ändå. 

Tack, du verkar så klok, många bra tankar för mig att fungera kring. 
Jag har pratat med honom igen och i helgen när vi var på middag hos ett par vänner till honom tyckte jag att det kändes lite bättre, han vände sig till mig några gånger och klappade mig lite på ryggen vid ett tillfälle.  Det är väldigt små saker men det får mig ändå att tro att han lyssnade lite på mig även om det inte verkade så där och då. 
Nu i helgen kommer hans barn igen så nu hoppas jag att det ska gå bra, känner mig lite orolig vilket ju är trist för egentligen ser jag ju fram emot att de ska komma.