Anonym (Anonym) skrev 2024-08-11 15:19:25 följande:
Jag kanske var otydlig; storasyster är inte fosterhemsplacerad hos oss utan det här är mannens dotter sedan en tidigare relation. syskonen är således halvsyskon och storasyster har bott hos oss varannan vecka tidigare men nu bott några år på heltid efter beslut från socialtjänsten. Mamman är inte alls med i bilden och har bara umgänge någon/några enstaka gånger per år, och det är hennes eget val.
vi har väldigt bra stående avlastning hos storasysterns mormor och har haft under en lång tid, men trots det kvarstår problemen så fort storasyster kommer hem från sin helg med mormor igen. Flickan går varje vecka på samtal hos socialtjänsten men i och med att hon är så pass få-ordig så tar det fruktansvärt lång tid att komma henne under skinnet. Det vi fått återberättat i efterhand är i alla fall att flickan nästan verkar vilja vara sin lillasyster. Hon pratar om lillasysters intressen som om det vore hennes egna och om personer som hon aldrig ens pratat med som om det vore hennes bästa vänner. I och med det blir samtalen aldrig riktade direkt mot storasyster utan kvinnan från soc får prata med ett barn som påstår sig vara ett helt annat, alltså en omöjlig situation för henne också att ta reda på vem storasyster verkligen är Och varför hon agerar som hon gör. Men jag håller med till 100% att det är bup som behövs. storasyster har också ett självskadebeteende och självmordstankar, men när vi kontaktade bup ang det så sa dom att hennes besvär var alldeles för små för dom och att hennes kontakt med kurator och socialtjänst borde räcka.
förstår att det känns som det jag berättar blir värre och värre, jag har så många händelser i bagaget som varit udda att jag nästan skäms. Men socialtjänsten har bara sagt att vi ska försöka hålla koll på barnen och vara extra tydliga med lillasyster att stärka henne till att kunna sätta gränser till sin storasyster, och att stärka henne i att berätta händelser som inte känns bra för oss vuxna. Jag kan inte låta bli att tycka att det är fel, när lillasyster berättar något för oss så är ju redan skadan skedd, eller hur??
jag har varit tydlig både med min man och med socialtjänsten att om det inte blir någon skillnad så kommer jag att välja att lämna min man, men socialtjänsten sa att det inte är någon lösning på problemet eftersom lillasyster ändå kommer vara hos sin pappa ibland och där finns också storasyster. Jag känner mig stundtals helt handfallen, fången i mitt eget hem där jag måste hålla koll så inget händer min dotter. Det känns som hon får agera försökskanin till en flicka med stora psykiska besvär men att vi ?får vänta lite till? för att se om hon snart blir bättre och lär sig hur relationer ska se ut. 
Socialtjänsten tror också att flickan ?ärvt? sin mammas svart/vita syn på relationer. mamman kan ha fruktansvärt intensiv kontakt med de hon tycker om för stunden, så pass att dom nästan bor hos varandra, för att sekunden efter avsky dom och aldrig prata med dom igen. Och gör dom inte som hon vill hotar mamman att ta livet av sig. storasyster har också mycket av dom dragen, framförallt att hon hotar att skada sig eller med självmord om hon exempelvis blir tillsagd eller något går emot henne. Hon hade nyligen lagt ett brev öppet på sitt rum där hon med stora bokstäver skrivit lillasysters namn och hon beskrivit hur mycket bättre livet hade varit för lillasyster om storasyster bara tog livet av sig. Den lappen tog socialen väldigt allvarligt vid och sa till henne på skarpen att hon inte under några omständigheter får lämna brev eller lappar med självmordsförklaringar som också innehåller lillasysters namn, eftersom lillasyster kan läsa och det vore katastrof om hon fick se ett sånt brev och då få dåligt samvete eller må dåligt över att hon sätter gränser gentemot storasyster.
som ni hör är det här en riktig soppa, samtidigt som vi måste finnas för storasyster som mår dåligt så håller hon också på att förstöra för lillasyster. situationen är ohållbar och om jag får säga vad jag verkligen hade önskat (nu när jag är anonym och allt), så är det att storasyster ska få komma till en fosterhemsfamilj som kan hjälpa henne bryta det här mönstret.
tack för era svar och att ni orkar läsa!
Av det du berättar och beskriver är det kanske dags att bli högljudd och besvärlig. Jag förstår att ni verkligen inte sitter och nickar instämmande på möten etc men det är kanske dags att bli sådär Gråt-Förtvivlad och nu-orkar-vi-inte-mer-utbrott och ring ner socialtjänsten totalt.
Bli brutalt övertydlig. Ring, tjata, Ring alla ni kan hitta. Hitta socialchef, överläkare på BUP, överallt ni kan komma på. Skrik. Tjoa. Visa att detta inte är hållbart längre.
Ring socialjouren, åk in med storasyster akut till psyk eller vad som helst som visar att ni inte orkar mer och att detta är farligt.
