• Cathariiina

    Vigselring

    Nu tror jag att du skojar, men vigselringen ger du henne som en del i vigselceremonin, framme vid altaret! Detta är något ni kommer att gå igenom med prästen innan, så det kan inte bli fel. 

    Man kan förstås gifta sig borgerligt också, och i så fall är det frivilligt att ha med en vigselring i ceremonin. Men även då går ni igenom detta med vigselförrättaren i förväg. 

    Om ni inte redan är förlovade, så är det en förlovningsring du ska ge henne först och främst. Denna överlämnas när hon har svarat ja på ditt frieri (OM hon gör det Skrattande). Du frågar henne: "vill du gifta dig med mig?", och om hon då svarar ja, så är ni förlovade. Sedan trär du ringen på hennes vänstra ringfinger. Att gå ner på ena knäet vid frieri är egentligen en amerikansk tradition, inte en svensk, men många kvinnor har sett detta i så många amerikanska filmer, att de uppskattar det och till och med förväntar sig det. 

    ...men du MÅSTE inte köpa ringen i förväg, utan ni ÄR förlovade från det ögonblick hon har svarat ja på ditt frieri, vare sig du har en ring att ge henne eller inte. Ni kan gå till en juvelerarbutik och prova ringar (du ska ju också ha en, som tecken på att du är förlovad) tillsammans vid ett senare tillfälle. Då är man ju också säker på att det blir rätt storlek på en gång, så att ringen varken behöver slås in eller ut. 

    Sammanfattning: en förlovad kvinna har en ring, en gift kvinna har två ringar (på samma finger: vänster ringfinger), en förlovad eller gift man har en ring (också på vänster ringfinger), det är samma ring - han får ingen ytterligare vid vigseln.

  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-10 04:23:28 följande:

    Förlovningen är ju också något som symboliserar att man skall gifta sig. Dock så finns det en svensk sidotradition om att man bara förlovar sig, men hoppar över att gifta sig.


    Nej det finns det inte. Man gör förstås som man vill, men det är INTE någon etablerad tradition på något sätt, utan det är fel. Jag gillar inte att folk urvattnar traditioner på det sättet, för det gör ju en förlovning - och en förlovningsring - mindre "tung", mindre värdefull även för alla andra, som tänker följa traditionen och faktiskt gifta sig inom ett år. 
  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-11 07:06:36 följande:
    Varföre är jag inte förvånad? Berätta för mig varför jag INTE är förvånad för ditt svar?

    Du kan tjata dig blå om du vill, men ta inte ut dina icke kunskaper på mig.
    Det handlar inte om att man urvattnar traditioner alls. Det handlare om något som har funnits sedan 1800-talets mitt här i Sverige.
    Ta du och läs boken "Stockholmsäktenskap".

    Så kanske du kan lära dig lite om vår svenska historia om oss kvinnor och hur denna sidotradition som faktiskt finns, om att vara enbart förlovade.
    Den är etablerad, även om den inte var vanlig så är den fortfarande etablerad. 
    "Stockholmsäktenskapen" var en mycket marginell företeelse, och det var aldrig en etablerad eller accepterad företeelse. Det gällde bara en del fattiga fabriksarbeterskor vars karlar inte hade något arv att bry sig om ändå, samt även några bohemiska kvinnor i konstnärskretsar.

    Det var signaturen Sextiotalist som älskade att tjata om detta i åratal, men som sagt - det är inte sant. Att vissa sedan själva ville tro att deras samlevnadsförhållanden var finare än andras, för att de bar en ring som inte betydde något, ändrar inte på det. 
  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-11 08:43:38 följande:
    Du det är enligt SVENSK tradition som så att både mannen och kvinnan bär förlovningsringar.

    Nej den traditionen att gå ned på knä är inte en "amerikansk" tradition. Bara för att vi fick vetskap om detta med att gå ned på knä från USA (via olika filmer/serier därifrån), gör det inte per se till en "amerikansk" tradition för den saken skull. 
    Det är en tradition som britterna tog med sig när de koloniserade USA, och den seden blev kvar när amerikanarna frigjorde sig från det brittiska styret.

    Så det är helt fel att säga att det är egentligen en "amerikansk tradition".

    Var skrev jag att inte både mannen och kvinnan har förlovningsringar i Sverige? Just det: det skrev jag aldrig. Men det är inte superviktigt att mannen har en ring till sig själv att ta på sig när han friar. Den kan anskaffas senare. Liksom den blivande brudens ring också, naturligtvis. 

    Många människor tror idag att förlovningen = ringväxling, men det är fel, även om förlovningen oftast FÖLJS AV ringväxling. Men har ett par kommit överens om att gifta sig - vare sig det var mannen som frågade kvinnan, eller om de helt enkelt resonerade sig fram till att det är en bra idé - så är de förlovade. Yttre tecken eller ej. 

    Nu blev jag osäker! Men sedan googlade jag på "proposal" och "painting" (för att få fram bilder från en äldre tid), och där är det bara nymålade bilder (som ibland kan FÖRESTÄLLA konstnärens bild av en äldre tid) som visar en man som böjer knä för en kvinna och friar. På de riktiga äldre målningarna gör han inte det. 

    Så här tror jag: när britterna koloniserade USA så friade inte män till kvinnor, utan detta togs mellan mannen och flickans far, eller mellan båda parternas fäder (eller andra förmyndare). Kvinnor blev aldrig myndiga vid denna tid. Så denna tradition kan inte ha funnits i Storbritannien vid den tiden. Utan den uppstod i USA långt senare, när kvinnor fått börja bestämma över sina egna liv, och då var det någon som kom på att det såg fint ut med en gest som hämtad från en gammal riddarroman. Denna sed har senare spritts till både Storbritannien, Sverige och övriga Europa. Tror jag. 

    Brudöverlämningen i kyrkan, däremot, är en gammal brittisk sed. 

  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-11 09:00:34 följande:
    Du hur mycket fel kan man klämma in på ett litet stycke så som du gör här?

    Nej Stockholmsäktenskap var inte alls bara de
    fattiga och bohemiska kvinnor som ingick i det.
    Det hade du vetat om du läst boken "Stockholmsäktenskap", om varför det fenomenet uppkom och grunden bakom det också.

    Det är en mycket intressant del av kvinnohistoria också.

    Man kan ju undra hur marginell den företeelsen var när det blev en sidotradition i Sverige.
    Cathariiina skrev 2024-08-11 07:33:20 följande:
     

    Det var signaturen Sextiotalist som älskade att tjata om detta i åratal, men som sagt - det är inte sant. Att vissa sedan själva ville tro att deras samlevnadsförhållanden var finare än andras, för att de bar en ring som inte betydde något, ändrar inte på det. 
    Jasså vilket är inte sant? Kan du backa upp det med historisk fakta att det inte är sant? Du kan bokhänvisa, och även länkhänvisa.

    Vem har sagt att det ena är finare än det andra?
    Sextiotalist har aldrig påstått det, jag påstår inte det heller.
    Så vilka är dessa som "själva ville tro att deras samlevnadsförhållanden var lite finare än andras" som du så slarvigt svepande hänvisar till?
    Eller är det din godtyckliga intolkning du gör bara för att man upplyser om alternativa traditioner som inte passar i din världsbild?
    Det har i alla fall aldrig accepterats av prästerskapet och folk i allmänhet. Dessa kvinnor var ändå så kallade "fallna kvinnor" och deras barn var lika mycket "horungar" eller "bastarder". En ring hjälpte ingenting - vilket är ganska självklart egentligen, vem som helst kan ju köpa en ring och ta på sig den. Skulle vara märkligt om den gav juridiska rättigheter till arv, äkta börd-status o.s.v..

    ...och sedan måste du sluta tro på att allt som är tryckt i bokform är sant! Vi lever i ett samhälle där s.k. forskare får igenom de mest knasiga teser, bara de stämmer med den rådande tidsandan. D.v.s. i det här fallet feminismen. Det finns även forskare som har "bevisat" att homoäktenskap och -familjer har förekommit och varit fullt accepterade i alla tider. DET är inte heller sant. 

    Jag tycker att du ska läsa lite litteratur som skrevs VID DEN TIDEN, för att få reda på vilka attityder som var gängse då. Inte vad någon modern forskare påstår. Sanningen är den, att det var en katastrof att föda barn utan att vara gift, ända fram till mitten av 1960-talet.

    Fruar slog till och med ut sina ringar när fingrarna svullnade under graviditeten, för att inte någon på BB skulle tro att de var ogifta mödrar... Och personalen titulerade även de ogifta kvinnorna med "fru" + efternamn, för att de inte skulle behöva skämmas inför fruarna som de delade sal med. Flickor från bättre familjer skickades fortfarande bort till speciella mödrahem i mitten av 1960-talet, för att föda barnen där - sedan adopterades barnen bort direkt. Grannarna och släkten fick tro att flickan befann sig i Frankrike för att bättra på sin franska, eller bodde hos sin sjuka farmor för att hjälpa henne, eller något liknande.

    Att samboförhållanden skulle ha varit accepterade runt sekelskiftet 1900, bara kvinnan hade på sig en låtsasförlovningsring, är alltså bara trams. Detta var något som började runt 1970, med ABBA och popkulturen.
  • Meddelande borttaget
  • Cathariiina

    Men då var det ju det faktum att paret varit hos prästen och sagt att ett barn avlats under äktenskapslöfte som gjorde skillnaden - alltså så att barnet blev "trolovningsbarn" med vissa rättigheter. Inte om kvinnan bar en ring på fingret, eller inte. Jag kan tänka mig att man i de klasser där detta förekom hellre köpte mat eller brännvin för den summan, som en guldring skulle ha kostat.

    Hur eller hur så är det ingen hemlighet att människor i städernas slum - både i Sverige och i t.ex. Storbritannien, läs skildringar från London under den viktorianska tiden t.ex. - har levt tillsammans utan att vara gifta. Fattiga, missbrukare, prostituterade, tjuvar... Men poängen är att detta inte var något som var "accepterat" av majoritetsbefolkningen, och det var inte heller så att en ring på kvinnans finger - om dessa människor någon gång hade råd med en sådan - gjorde förhållandet finare eller mer etablerat i omgivningens ögon. 

    Dessutom ser jag inte relevansen med låtasförlovningarna idag. För mig är det helt obegripligt. Jag menar, om man vill säga "pilutta dig!" till äktenskapet: "vi är två hippa och moderna människor, vi behöver inte sådant borgerligt trams, vi kan älska varandra utan ringar och vigselattest"... varför då ändå tillmötesgå den sed, som föregår äktenskapet? Den borde ju vara lika mossig, borgerlig, inskränkt, trångsynt, konservativ, utdaterad etc. etc. som själva äktenskapet, eller?

  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-11 20:36:21 följande:
    Precis, om jag hade varit 25+ och blivit beviljad att vara myndig, så hade jag knappast gift mig vid sekelskiftet. För varför skall man förlora sin myndighet som kvinna, och låta mannen bli överförmyndare åt mig liksom...?
    Och levt med en man ändå? Det fanns inga säkra preventivmedel då, och du och dina barn skulle ha fått massor av skit för detta. Jag tror du hade gift dig till slut ändå... För övrigt är jag ganska säker på att det redan vid denna tid var möjligt att skriva äktenskapsförord, och även att föräldrarna kunde skriva i sitt testamente att barnens (även gifta döttrar) arv skulle vara deras enskilda egendom. Då kom maken inte åt dessa tillgångar. 
  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-13 10:22:24 följande:
    Så nu sjunker du lågt och börja spekulera om mig som person bakom skärmen i stället för att hålla dig till sakfrågan.

    Jasså du TROR att jag skulle giftas mig till slut?  Ja ja du får väl inbilla dig detta om du nu mår bra av det... Fast kom ihåg detta, det är en inbillning från din sida.
    Jag skall inte sjunka till din låga nivå och spekulera om dig som person bakom skärmen, då det är inte sakfrågan.

    Nej det var inte möjligt att skriva äktenskapsförord "på den tiden",då det inte fanns.
    Det du inte verkar förstå  är att mannen räknades som kvinnas förmyndare i ett äktenskap, och en gift kvinnan var klassad som omyndig.
    Det var just detta som många valde att trolova sig, men inte gifte sig, bara för att det var många kvinnor som inte vill förlora sin myndighet.
    1921 blev även gifta kvinnor myndiga.

    Så även om du inte vill känna till fakta, utan snyftar om "urvattnade begrepp" (🙄) i stället, så var Stockholmsäktenbskap  grunden för det vi har i Sverige, förlovade utan att gifta sig.
    Och du även om du nu kommer att surra om "synsätt" och "hur samhället såg på det".

    Sedan så kan du ju fundera på också varför de som var trolovade, men inte gifta, fick sina barn registrerade som "äkta barn", och barnen fick då arvsrätt efter sina föräldrar.
    Oäkta barn blev alltid arvlösa "på den tiden".
    Men snälla du. Regleringar för hur egendomen skulle delas upp i händelse av skilsmässa, fanns redan på medeltiden. T.ex. var morgongåvan brudens privata egendom, som hon fick med sig i händelse av skilsmässa. Det var ofta ett stycke mark, som hon kunde odla på. Maken kunde inte råda över sådan egendom, som hustrun ägde enligt äktenskapsförord eller testamente.

    Här är en hel avhandling om äktenskapsförord, det är verkligen inget nytt:

    svjt.se/svjt/1964/17

    Giftermålsbalkens »äktenskapsförord» är ett gammalt institut vilket nyreglerats genom samnordisk lagstiftning.
        I 1734 års lag handlade giftermålsbalkens 8 kapitel om »huru förord ske måge mellan them, som vilja hionalag bygga». Redan dessförinnan talade man emellertid, i anslutning till Domarreglernas ord om att »förord bryter lag», om förord eller pactum som det institut varigenom man kunde variera det legala rättsförhållandet i fråga om makars egendom.2 Det gamla äktenskapsförordet var ett pre-nuptialt avtal. Under den gamla balken kunde makar blott i ytterst begränsad omfattning träffa avtal sinsemellan. Det var därför viktigt beträffande det gamla förordet att visa att det träffats före vigseln.
        En huvudtanke i det samnordiska lagstiftningsarbete, som ledde till nya GB, var makarnas självständighet och frihet att avtala inbördes.3




    Det skrev jag ju redan, att det berodde på att fadern hade varit med till prästen och yttrat att barnet avlats under äktenskapslöfte. Han tog alltså på sig ansvaret. Det fanns dock en skillnad, om jag inte missminner mig alldeles, mot barn födda inom äktenskap, nämligen att trolovningsbarnen enbart ärvde sin far som individ. Inte sina övriga släktingar på hans sida (t.ex. farföräldrar), om fadern var bortgången. De hörde nämligen inte till släkten. 

     

  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-13 16:11:13 följande:
    Du nu var det som så att på 1800-talet så var trolovning faktiskt juridiskt bindande...

    Så nej det handlar inte om något som du svamlar om här att man sa till prästen att att barnet avlats under "äktenskapslöften"..
    Det stod till och med i en artikel om Stockholmsäktenskap som någon annan länkade här:

    sverigesradio.se/artikel/1868746

    Trolovningsbarn är något som släktforskare ibland stöter på. Fattiga människor som sammanbodde och hade som avsikt att gifta sig kunde efter barnens födslar skriva under hos  prästen att barnen var avlade under äktenskapslöfte. Då blev barnen arvsberättigade.


    -Jag rekommenderar att släktforskare söker i lysningshandlingarna eftersom det där finns olika sorters brev och tillstånd, säger Margareta Martovitc.

  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-13 16:11:13 följande:
    Du nu var det som så att på 1800-talet så var trolovning faktiskt juridiskt bindande...

    Så nej det handlar inte om något som du svamlar om här att man sa till prästen att att barnet avlats under "äktenskapslöften"..
    ...som sagt: det gick även att påstå det efteråt (när barnet var fött) och skriva under papperen då. 
  • Cathariiina
    Anonym (Goda råd) skrev 2024-08-13 16:30:08 följande:
    Exakt, kan de kanske ge sig eller starta en egen tråd, fuckgoogle och catarina - det är ju till ingen hjälp här.

    Till TS:
    Jättefint att du köpt en ring!
    De sedvanor du behöver veta om här (vilket inte är tjafset om stockholmsäktenskap) är att man snarare frågar sin partner om den andra vill förlova sig med en, eller gifta sig. I den stunden blandar man inte in någon ring.

    Bäst är att fråga på ett enkelt och spontant sätt, när man känner av känslan själv, utan att planera så mycket.

    Framförallt inte när den andra personen på något sätt kan känna sig pressad!

    Att ha köpt en ring i förväg är en mer amerikansk tradition som vi har lärt oss via filmer. Det ger ju den man frågar mindre alternativ, man kan bara säga ja eller nej.

    En fråga, utan ring, kan besvaras på många sätt, att man blir glad av frågan, att man vill fundera på det, att man gärna vill ha frågan igen men om ett halvår osv.

    Då står inte den som köpt ringen där som ett fån.

    Säger hon ja så går man glada i hågen till guldsmedaffären och köper två likadana ringar eftersom ni båda ska ha varsinn.

    Det är en fin tradition att först förlova sig, kanske är den lite på utdöende. Man visar genom förlovningen att man har för avsikt att gifta sig (om man sedan gör det eller ej är en annan sak).

    Vad ska du nu göra med ringen du har köpt?
    Jag föreslår att du byter in den mot ett tilgodokvitto på förlovningsringar.

    Din tjej kommer att bli lika glad för frågan, där hon kan svara som hon vill. Sedan kan ni göra det hur romantiskt sombhelst på er förlovningsdag, då ni byter ringarna med varandra.
    Lycka till!
    Fast det är HELT fel att fråga "vill du förlova dig med mig?". Då visar mannen att han inte förstår att förlovning är ett försteg till äktenskapet, och hans fråga binder till INTET. Den riktiga frågan är "Vill du gifta dig med mig?", och svarar tjejen då "ja" så är paret förlovade. Ring eller inte. 

    Vill man vara modern och hipp och jämställd, så föreslår jag att man i stället för att urvattna tradtionerna låter bli dem helt, och bara för in samtalet på eventuellt äktenskap genom att ta upp olika juridiska och ekonomiska utfall vid separation eller dödsfall, om man lever som sambos eller gifta.  
  • Cathariiina
    Cathariiina skrev 2024-08-13 19:40:17 följande:
    Fast det är HELT fel att fråga "vill du förlova dig med mig?". Då visar mannen att han inte förstår att förlovning är ett försteg till äktenskapet, och hans fråga binder till INTET. Den riktiga frågan är "Vill du gifta dig med mig?", och svarar tjejen då "ja" så är paret förlovade. Ring eller inte. 

    Vill man vara modern och hipp och jämställd, så föreslår jag att man i stället för att urvattna tradtionerna låter bli dem helt, och bara för in samtalet på eventuellt äktenskap genom att ta upp olika juridiska och ekonomiska utfall vid separation eller dödsfall, om man lever som sambos eller gifta.  
    Tillägg till detta: även kvinnan kan ta upp frågan om ekonomisk-juridiska för- och nackdelar med äktenskap till diskussion, men bara mannen kan fria i den traditionella bemärkelsen. Det går alldeles utmärkt att komma överens om att man ska gifta sig, utan något som liknar ett traditionellt frieri överhuvudtaget. 
  • Cathariiina
    Anonym (Hemlig signatur) skrev 2024-08-13 20:11:09 följande:
    Nej, det är inte fel. Det är du som är omodern och insnöad.

    Du vurmar för gamla traditioner men traditioner fanns även innan det du propagerar för som det rätta.
    Så vem är du att bestämma vad som är "rätt"?

    En förlovning är ett statement, som visar att man är ett par "på riktigt". Att gifta sig kan vara enbart till nackdel beroende på var man är i livet. Varför gifta sig för att på samma bräde skriva bort allt som äktenskapet innebär?

    Eller är du emot äktenskapsförord också?

    Min moster var förlovad i 60 år, hade hon levt så hade hon varit 102 år idag. Hennes relation var precis, exakt lika riktig som dem som gift sig.

    Till sist så måste jag kommentera ditt första påstående. Den som frågar "vill du förlova dig med mig" är lika seriös som den som vill gifta sig. Numera förlovar sig människor utan tanke på efterkommande äktenskap. Sedan kan det komma på fråga senare, men inte alls nödvändigtvis.
    Du är inte särskilt hemlig, och du har använt dig av den där mostern som något slags bevis i frågan i flera decennier nu, på olika forum på nätet. Du debatterar ju ALLTID så, vad det än gäller, att du KÄNNER någon eller några - vanligen personer med fina titlar - som har gjort på det sätt som du anser vara rätt. Och sedan tror du att du har bevisat att du har rätt. Jag förstår inte hur du klarade ditt specialarbete på Chalmers..? För där kunde du väl inte åberopa dina mostrar och kontakter i överklassen?

    Det är väl klart att jag inte är emot äktenskapsförord? Det har som sagt funnits sedan medeltiden. Föräldrar såg till att sådant skrevs, så att deras dotter inte skulle stå på bar backe om maken ville skilja sig och gifta om sig, när de själva inte levde längre och inte kunde hjälpa sin dotter. Att man reglerar vad som ska hända med egendomen i boet efter skilsmässa eller dödsfall, är väl inte att skriva bort själva värdet - heligheten om man så vill - i ett äktenskap? Det är bara kärleksbedragare som hävdar det, för att komma åt partnerns tillgångar. D.v.s. det handlar aldrig om kärlek från bedragarens sida ens från början. 

    Att det FINNS människor som gör så betyder inte att det är rätt eller seriöst. Jag tycker att sådana människor kan hitta på en egen ceremoni i stället för att urvattna andras. Typ likadana örhängen eller tatueringar. Piercingar och tatueringar brukar ju sådana människor ändå ha. 

    Så här säger ett proffs:

    blogg.vett-och-etikett.com/frieri-vad-ska-jag-saga-vid-frieriet/



    Frieri ? vad ska jag säga vid frieriet?

    Fråga:
    Jag har en fråga som gäller frieri. Jag har börjat planera att fria till min tjej, och det jag känner mig mest osäker på är vilken fråga man ska ställa till henne.


    Finns det något rätt eller fel? Det vanliga man ser är ju att man frågar ?vill du gifta dig med mig??. Men jag tänker, frågan ?vill du förlova dig med mig??, är den fel?


    Alltså, jag vill ju förlova mig med henne för att vi vill gifta oss senare, så då kanske jag ska använda ?vill du gifta dig med mig??Du tror inte ?vill du gifta dig med mig?? blir en konstig fråga om det sen går mer än ett år tills vi gifter oss?


    Svar:
    Frieriet är en fråga om giftermål, som en konsekvens av detta förlovar sig en del par. Du ska alltså fråga henne om hon vill gifta sig med dig.


  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-13 21:28:51 följande:
    Och då är det ju bra att ingen har hävdat att trolovningsbarnen kunde ärva från övriga släkten.

    Fast saken är den.
    Skall du fortsätta att komma med felaktiga påståenden (se inlägg #11) om att det är;  "Det gällde bara en del fattiga fabriksarbeterskor vars karlar inte hade något arv att bry sig om ändå, samt även några bohemiska kvinnor i konstnärskretsar. "?

    När det står i även SVT länken som du använder
    följande.

    "Margareta Matovic menar att kvinnorna var mer rationella och pålästa än vi kanske tidigare anat. Mannens målsmanskap över hustrun var knuten till vigseln enligt 1736 års giftermålslagstiftning.

    -Den kvinna som själv förtjänade sitt levebröd och saknade hemgift stod varken under fadern eller någon annan mans kontroll, berättar Margareta Matovic.


    Och hon var inte alltid så benägen att ställa sig under en mans kontroll när hon hade eget jobb och tjänade ihop till sitt levebröd. Så lagstiftningen spelade också en roll i samlevnads formerna."


    https://sverigesradio.se/artikel/1868746


    Som sagt, vem ville förlora sin myndighet?
    Jag kan förstå att man inte ville förlora sin myndighet, men detta skulle då vägas emot att i stället förlora sitt sociala anseende, att bli kallad alla möjliga fula ord som t.ex. "sköka", att de gifta kvinnorna tyckte att de var finare, och att barnen omnämndes som "horungar" och blev illa behandlade i skolan o.s.v..

    De tidiga kvinnosakskvinnorna, som tog detta med självbestämmande och myndighet på stort allvar (jag säger inte att det är fel), brukade välja att leva ensamma i stället. Alltså de avstod både man och barn. Kanske tyckte de att det var värt det, kanske tyckte de när det var för sent att de betalat ett dyrt pris för sin självständighet? Vem vet.

    Jag hade nog i det läget lärt känna min fästman mycket väl innan jag tog steget, så att jag visste att han var en man som inte skulle utnyttja sin myndighet över mig till att skada mig. Men att bli utan barn hade jag inte velat. Och inte att bli ogift mor heller.
  • Cathariiina
    EnAnonumius skrev 2024-08-15 13:23:42 följande:
    Vilken DEL av "trolovade barn blev registrerade som äkta barn" hade du absolut svårast att fatta?

    Man behövde ju knappast påstå något till prästen, som du svamlar, om här.
    Nu var det förhoppningsvis inte BARNEN som var trolovade... Tomte Även om det förekom på medeltiden, när livet var kort och man så tidigt som möjligt ville ordna sina barns framtida trygghet. Du syftar antagligen på "trolovningsbarn". 

    Det fanns både och; "riktiga" trolovningsbarn, samt fall där föräldrarna antingen inte registrerat sin trolovning eller inte varit trolovade på riktigt när barnet föddes, och än mindre när barnet avlades. Men sedan kom de ändå överens om att ljuga för prästen, för att ge sina barn en bättre status. Det krävdes alltså inte en officiell registrering av trolovningen, utan de kunde säga att äktenskapslöfte från mannens sida förelegat när de avlade barnet.

    Som en liten passus, så var detta ett stort problem i de krigförande länderna under WWI. Ogifta kvinnor födde barn, och påstod sedan att det var någon stupad rikemansson som var pappan, och krävde arvsrätt för sitt barn då de påstod att paret varit hemligt trolovade. DNA-tekniken fanns inte heller då, det fanns bara blodprovsanalys (som kunde utesluta att en viss man var fadern, men inte bevisa att en annan man var det) samt morfologisk analys (som bara kunde ge en fingervisning, inga bevis). En del av dessa stridigheter mellan den ensamma mamman och den stupade soldatens föräldrar hamnade även i domstolen.
Svar på tråden Vigselring