Orka leva efter uppbrott

Hur orkar människor igenom uppbrott egentligen?

Har lämnat kärleksrelationer tidigare, där vi varit mer ense om att vi varit vid vägs ände.

Men att bli lämnad av någon man själv hoppades bli gammal tillsammans med gör så obeskrivligt ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har en tydlig otrygg ambivalent/ängslig anknytning pga dåliga tidigare vuxna relationer, vilket jag tror försvårar situationen för mig.

Även om jag inte tänker på henne riktigt all vaken tid längre, så rinner livslusten ur mig mer och mer och nu snart fyra månader efter uppbrottet så planerar jag mitt självmord allt mer i detalj. Jag kan helt enkelt inte se hur smärtan skulle kunna minska tillräckligt för att livet ska bli uthärdligt.

Ska jag förvänta mig att det vänder någon gång?
Läker verkligen tiden såren???