Någon mer vars liv känns som en transportsträcka till döden?

Jag känner som dig i perioder. Har svårt för att känna en mening. Det är närmast en blockering. 

Men jag tror mycket av det för min del handlar om vilken inställning jag har om saker. 
Jag menar inte nu att man ska tänka positivt. Jag menar att man hela tiden går emot sig själv och inte lever så som man känner för att man inte accepterar sig själv och sina behov. Något inom en hindrar en att komma dit och varför gör det det?

Att acceptera sig själv handlar inte om att stå framför en spegel och upprepa ett mantra av hur bra man är. Det är en lång och mödosam process. Vilket jag ser som en del-orsak i att man väljer destruktiviteten och liksom accepterar sitt helvete än att kämpa sig ur. 

Man kan ställa sig frågorna kring vad det är för företeelser man befinner sig i och varför man tillåter sig vara kvar.  Handlar det om bekräftelse eller att få känna samhörighet? Saker som blir ytliga och meningslösa när det är helt fel.

Pratade ni om dessa saker i terapin? 

Jag har också gått hos olika terapeuter och psykologer som mer berört på ytan hur jag ska göra, så jag förstår utifrån detta coachande att det inte gett något. Jag har känt att jag fått tassa på tå för att inte äventyra deras tålamod, vilket i sin tur har blockerat min progression. 

En terapeut som verkligen har självupplevt denna process brukar inte vilja tänka positivt för att den vet att det är en mödosam process som inte är över på ett år. Ofta är det en process som pågår hela livet för att man upptäcker mer och mer av sig själv.