Någon mer vars liv känns som en transportsträcka till döden?

Japp känner samma. Har dock barn men ingen relation. Jobbar äter o sover 

Jaman nästa stopp döden o paradis
..lämnar helvete strax

Tråkigt att höra, brukar ju oftast tala om att barn ger en mening med livet.

Jo helt klart.

mycket känns liksom inrutat, jag har barn och familj men allt känns ändå så förutsägbar.

precis som man gjort det miljoner gånger och vet precis hur det kommer gå och sluta.

Självklart ger dom mig en mening med livet. Men alla är tonåringar nu o jag känner mig väldigt ensam. 

Blir lite ledsen att se att så många känner igen sig. Önskar er det bästa i livet!

Livet är svärt att forut se!!! Men vaknar varje dag o hoppas det bli bättre an igår. Och gör min säng for då har jag gjort första jobb av dagen o hoppningsvis går det bra dariftån

Jo det gör de såklart men jag har haft självmordstankar trots att jag har barn. Då har det varit när det har hänt väldigt jobbiga saker.. till och med när jag är gravid som nu har jag haft det fast inte att jag skulle gjort något just när jag är gravid. 

Just precis nu har jag inte det.. Jag har iförsej borderline också så det kan ju vara därför men jag har varit med om mycket väldigt jobbigt också och när man har barn vågar man inte vara riktigt ärlig om hur man känner även om man pratar med nån. Har pratat med psykologer och kuratorer men eftersom man inte riktigt kan prata om självmordstankar känns det lite meningslöst.

Jag är inte deprimerad , hittar på roliga saker med barnen hela tiden och är oftast glad men ibland , speciellt när något händer kan det komma riktigt svåra tankar om att allt är hopplöst och att jag inte vill leva. 

Låter som något en deprimerad skulle yttra. 

Sätt upp nya mål och försök tillföra nåt mer i ditt liv än arbete enbart. Eller satsa på ett annat yrke som du trivs med mer. Studera är också en möjlighet.

Sen är det bra om du kollar upp dig hos läkare med blodprov. Se om det är nåt ämne du har brist på. Obalans i kroppen kan ge upphov till mörka tankar och känslor av meningslöshet.

Tar du hand om dig förövrigt? Om inte så börja träna regelbundet, håll dig i form och se till att vikten ligger inom normalspann. Ät bra mat och undvik eller skär ner på produkter som innehåller vitt socker och vitt mjöl.

Är du intresserad av partner men inte lyckats på den punkten så får du jobba lite mer på dig själv. Läs dig till hur man blir attraktiv i sin personlighet och vårda ditt yttre. Klä dig snyggt och sköt din hygien. Allt detta är viktigt att ta itu med innan du ger dig ut på dejtingsajter och övriga mötesplatser. 

Jag känner som dig i perioder. Har svårt för att känna en mening. Det är närmast en blockering. 

Men jag tror mycket av det för min del handlar om vilken inställning jag har om saker. 
Jag menar inte nu att man ska tänka positivt. Jag menar att man hela tiden går emot sig själv och inte lever så som man känner för att man inte accepterar sig själv och sina behov. Något inom en hindrar en att komma dit och varför gör det det?

Att acceptera sig själv handlar inte om att stå framför en spegel och upprepa ett mantra av hur bra man är. Det är en lång och mödosam process. Vilket jag ser som en del-orsak i att man väljer destruktiviteten och liksom accepterar sitt helvete än att kämpa sig ur. 

Man kan ställa sig frågorna kring vad det är för företeelser man befinner sig i och varför man tillåter sig vara kvar.  Handlar det om bekräftelse eller att få känna samhörighet? Saker som blir ytliga och meningslösa när det är helt fel.

Pratade ni om dessa saker i terapin? 

Studera har jag nog gjort tillräckligt tyvärr. Alla studiemedel är använda, men det har lett till en masterexamen och ett dugligt jobb.

Blodet tänker jag testas då jag donerar blod, åtminstone har jag bra järnvärde.

Jag tränar regelbundet, bland annat löpning och cykling. Val av mat kan jag dock förbättra även om det inte är rent åt helskotta idag.

Dejtingbiten har jag dock lagt ner, kommer inte försöka förbättra mig mer där för det har bara lett till besvikelse och sorg, bättre att såga av den grenen.

Oavsett, tack för råden.

Vettiga tankar, jag tycker att de berördes till viss del, men emellanåt tyckte jag terapeuten mer kändes som en coach som fokusera på "Tänk positivt". Kan såklart varit min subjektiva uppfattning, jag är nog ingen rolig patient att ha.

TS:

Jag har också gått hos olika terapeuter och psykologer som mer berört på ytan hur jag ska göra, så jag förstår utifrån detta coachande att det inte gett något. Jag har känt att jag fått tassa på tå för att inte äventyra deras tålamod, vilket i sin tur har blockerat min progression. 

En terapeut som verkligen har självupplevt denna process brukar inte vilja tänka positivt för att den vet att det är en mödosam process som inte är över på ett år. Ofta är det en process som pågår hela livet för att man upptäcker mer och mer av sig själv.

 

Hej TS.
Vill bara flika in ett perspektiv på något jag tror ligger till grund för en stor del av ditt missnöje. Något som jag själv känner i gen mig i i vissa aspekter i livet, och som inte är så hjälpsamt.

Det gäller din syn på dejtande, när du skriver:
"... inte försöka förbättra mig mer där för det har bara lett till besvikelse och sorg, bättre att såga av den grenen".

jag förstår känslan av besvikelse, men det jag vill ge tips om är att inte förvänta dig/hoppas på en viss utgång vid dejtande, för det är då du blir besviken.
Om du istället tänker att: Jag vill lära känna och umgås med nya människor, så får vi se om vi klickar, då har du ingen förväntan mer än själva mötet med människor. (Potentiella partners, vänner, eller bekanta.) Då blir mötet/umgänget just i stunden det viktiga, inte vad det potentiellt kan leda till. 

Försök se det så. :)

Masterexamen är inte något flertalet klarar av. Tänk på det.

Om man ska vara helt krass så är det ju så att livet är en transportsträcka till döden. Men vem orkar tänka på det när man har en massa annat att göra under tiden. 

Har läst familjeliv länge. Du är första jag känner för att svara. Ergo ny medlem.  
Tycker att du sätter huvet på spiken. 
Life a bitch then you die 
Skämt åsido, det du skriver gäller ju egentligen alla. 
40-års kris skulle väl "förståsigpåarna" säga
Jag är väl kanske en bitter gammal kärring, men jag håller med dig helt. 
Nu till problemet?  För egen del prövar att ha korta stopp på min "road to hell" med grejer som intresserar mig och som ger mig en boost av något slag. (Tänk något intresse)
Önskar dig allt gott!!

Hejar på ts och alla andra som känner samma. Livet kan vända till oväntad grad men jag tror inställning hjälper till. Livet är alldeles för kort för att inte se alla möjligheter som faktiskt finns, positivt fokus

Kan du inte bara göra något galet Henke?

Spara ihop en summa, säg upp dig från jobbet och åk på den där drömresan? (Om du har en fin utbildning kommer du ha noll problem att få nytt jobb igen)

Sök jobb och flytta till en ny stad eller ny del av Sverige som du alltid varit intresserad av? Eller varför inte utomlands? Åk till en fårfarm i Nya Zeeland eller stötta upp klasser i Thailand med engelska?

Testa att säga ja till allt som människor i din omgivning bjuder med dig på? 

Testa en ny hobby, typ pardans, matlagningkurs eller luftballong-flygning.

Jag tror att något sådant skulle få dig att känna dig levande igen och upptäcka nya sidor hos dig själv.