• Anonym (Less på diagnosfördomar)

    Vi med diagnoser bemöts utifrån dem!!

    Ni som har diagnoser som tex Asperger, autism, ADD, ADHD, borderline, bipolär etc, eller har barn eller annan anhörig som har diagnoser av något slag: 

    Märker ni också att ni bemöts på ett sätt av människor pga diagnosen, trots att folk tror att de bemöter er som om ni inte hade den? Jag menar nu inte uppenbara kränkningar och diskriminering som folk gör, utan små detaljer i hur ni blir bemötta som visar hur annorlunda sätt de ser på er utifrån att ni har en diagnos? Jag märker det, ganska ofta. Jag syftar på folk ni har att göra med som säger att de bemöter er helt fördomsfritt, med eller utan diagnos, men själv märker man tydligt att det inte är så. Folk som ni känner, vet att de vill er väl, som aldrig skulle kränka er eller få er att må dåligt medvetet. 

    Jag har noterat att personer som står mig nära och personer inom vården (som exempel), bedömer situationer jag berättar om, totalt annorlunda pga att jag har diagnoserna, än vad de skulle gjort annars. Själva är de inte medvetna om detta, men som diagnosbärare blir det tydligt att jag inte alls bemöts fördomsfritt, utan att diagnosen och dess betydelse tas med i deras bedömning, om jag tex frågar om råd i någon situation som vem som helst kan hamna i. Jag är SJUKT TRÖTT på att mina diagnoser ALLTID ska nämnas i alla möjliga sammanhang! När man söker vård för somatiska besvär, när jag är på årskontroll av den fysiska sjukdom jag har, , när jag pratar med vänner om jag träffat en ny man (alla har svårt att förhålla sig till det, med alla känslor och frågor man har när man är nykär och allt är osäkert), alla möjliga situationer - you name it! 

    Det ska tamejfan ALLTID dras upp överallt i olika sammanhang att jag har Asperger! Alla säger att man är den man är och inte sin diagnos... men sluta för sjutton att nämna den jämt då!! Hur ska man kunna känna att man inte är sin diagnos när folk alltid påminner en om den, och man får råd utifrån den- som säger att man förmodligen missförstått något pga diagnosen?!  Alltid när man pratar om en helt vanlig sak, som alla med och utan diagnoser har behov att fråga eller söka hjälp för, så tas det med att man har en diagnos, och man blir bemött totalt annorlunda än om man inte hade den! Som exempel så sökte jag terapi via en app en gång. Jag fick svara på frågor om eventuella diagnoser, mediciner, sjukskrivning, om jag hade annan vårdkontakt. Eftersom jag hade kontakt med psykiatrin så fick jag inte hjälp av denna app. Jag skulle vända mig till psykiatrin. Problemet var bara att jag inte hade någon mottagning alls då att vända mig till, jag hade flyttat och min gamla mottagning hade jag inget att hämta av, medan jag stod i kö för att få kontakt med den nya. Iallafall så skrev jag till den ansvarige för appen och klagade över att jag inte fick hjälp där (jag trodde dessa appar som erbjuder terapi vände sig till alla, men tydligen så dög mina pengar inte åt dem!) så fick jag ett vänligt svar tillbaka med en förklaring. Problemet med det vänliga svaret var bara, att hon inledde med: "När du söker hjälp för Asperger..."  WTF??? Jag sade aldrig att det var Asperger jag sökte hjälp för!!! Jag sökte för ett vanligt problem som vem som helst kan hamna i!! Men eftersom jag har Asperger så togs det för givet att jag sökte hjälp för det!!! Otroligt fördomsfullt, utan att personen hade en avsikt att det kunde vara fördomsfullt! Sådana saker som folk inte tänker på är fördomar, får jag höra hela tiden! 

    Är så less på att det alltid är diagnosen som avgör vilket bemötande och svar jag får av andra människor, vänner som myndigheter och allt däremellan! Trots detta säger alla att man inte är sin diagnos, att man ska bemötas precis som vem som helst. Men det är ju inte så! De gör hela tiden det misstaget, de tror att de bemöter en som den man är, men det gör de inte! De flesta är inte medvetna om att de gör en bedömning av situationer utifrån att jag har Asperger...jag själv märker det tydligt! 

    Har fina människor omkring mig som är ett bra stöd, det är jättefint! Men jag är less på att jag märker att jag blir behandlad av dem utifrån min diagnos hela tiden. Även om de säger att de behandlar mig som den jag är.... Bullshit! 

  • Svar på tråden Vi med diagnoser bemöts utifrån dem!!
  • Anonym (Less på diagnosfördomar)

    Anonym (Olik):

    Tackar för ditt långa svar! Det mesta var helt sant iallafall. 

    Att jag går igång på sånt där som är provocerande; jag har hört många gånger att jag ska reflektera kring huruvida det är värt eller inte, men.., Ärligt talat så hatar jag såna personer, jag är allergisk mot elaka och fördomsfulla människor och allt däremellan, jag tål dem helt enkelt inte och att jag då skriver ner dem och kallar dem saker får mig att må lite bättre efteråt och jag får inte ens "utbrott" pga att jag inte kan kontrollera mig.. alltså nej jag vill gärna att de ska må dåligt och läsa vilka ord jag använder om dem så de känner sig sårade! Jag har för avsikt att såra dem helt enkelt, ja! Om jag inte avskydde hemska människor som de där två och inte ville dem något illa så skulle jag inte bry mig om att skriva sådär. Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är omogen som vill såra och ge igen! Det är kul när man lyckas med att göra någon elak jävel riktigt ledsen, för att de spytt ur sig oprovocerat skit mot en! :) :). Jag TÅL inte elaka människor! Jag är allergisk mot dem, precis som andra kan vara allergiska mot pälsdjur och nötter. 

  • Anonym (Olik)
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-26 00:08:52 följande:

    Anonym (Olik):

    Tackar för ditt långa svar! Det mesta var helt sant iallafall. 

    Att jag går igång på sånt där som är provocerande; jag har hört många gånger att jag ska reflektera kring huruvida det är värt eller inte, men.., Ärligt talat så hatar jag såna personer, jag är allergisk mot elaka och fördomsfulla människor och allt däremellan, jag tål dem helt enkelt inte och att jag då skriver ner dem och kallar dem saker får mig att må lite bättre efteråt och jag får inte ens "utbrott" pga att jag inte kan kontrollera mig.. alltså nej jag vill gärna att de ska må dåligt och läsa vilka ord jag använder om dem så de känner sig sårade! Jag har för avsikt att såra dem helt enkelt, ja! Om jag inte avskydde hemska människor som de där två och inte ville dem något illa så skulle jag inte bry mig om att skriva sådär. Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är omogen som vill såra och ge igen! Det är kul när man lyckas med att göra någon elak jävel riktigt ledsen, för att de spytt ur sig oprovocerat skit mot en! :) :). Jag TÅL inte elaka människor! Jag är allergisk mot dem, precis som andra kan vara allergiska mot pälsdjur och nötter. 


     


    Problemet är, att om någon är ute efter att provocera dig med flit, så kommer dom inte att läsa det du skriver på det sättet som du vill att dom ska. Dom kommer inte att ta det på det sättet, som du anser att dom förtjänar ändå. 

    Risken är stor att det blir dom som håller i taktpinnen istället för dig. Genom att reta upp dig mer, på diverse olika sätt. Energin stegras, och till vilken nytta då? Du svarar ju upp precis så som dom har för avsikt att du skall göra.


    Skall man trycka dit den sorten, behöver man en helt annan strategi än att framställa sig själv som en emotionellt labil person. Dom måste börja känna av att dom är underlägsen och inte har kontrollen, och det kommer aldrig ske genom att kasta tydliga och direkta personpåhopp eller skällsord på dom. Det är en subtil och strategisk process det där, med mycket väl valda ord. 


    Är det någon som helt enkelt inte förstår, eller inte har så lätt för att sätta sig in i hur livet kan vara annorlunda? Så riskerar du att utsätta en genuint välmenande person, som faktiskt bara råkar vara född lite trög. För något den absolut inte förtjänade att bli utsatt för.


    Precis lika lite som någon med autism inte förtjänar att bli totalt överkörd, för något den inte greppar/inte har så lätt med men som för andra är en piece of cake. Förtjänar inte en person som har lite svårt att förstå, att bli bemött med elakheter. 
    Även fördomsfulla människor kan ha goda intentioner, och vara ovetandes om att dom egentligen är just fördomsfull. Men förklarar man? Så kan poletten trilla ner, och insikten komma. Varvid personen tänker, men jösses. Nej så menade jag ju inte alls! Gud vad jag skäms nu!  


    Intention är fruktansvärt viktigt, och en hel del har allvarliga svårigheter med att försäkra sig om andras intention. Först. Innan dom reagerar. 

  • Anonym (Nej)

    Nej, jag upplever inte alls att det är så att man bemöts illa utifrån sina diagnoser. Tänk om det vore så enkelt! Jag tycker snarare att det är svårt att få rätt hjälp om man inte påtalar sin diagnos.

    Min man är 50 år gammal och inom autismspektrat. Hans första kontakt med BUP var när han var 11-15 år gammal. Efter det så har ingen brytt sig om hans diagnos, eller underlättat eller på något vis gjort någonting, hur många gånger man än ha påtalat denna diagnos, innan jag gjorde en orosanmälan för vårt barn till socialtjänsten. Först då tog hela samhället oss på allvar! NU får min man all hjälp som vi behöver.

     Du upplever att folk enbart fokuserar på din diagnos, men det är för att neurotypiska personer ser världen på ett annat sätt än vad du gör. Vi tycker att du snöar in på detaljer och du tycker att vi neurotypiska personer fokuserar på fel saker som är irrelevanta för dig. Det krävs massor av dig för dig att orka förstå och fokusera på saker som du tycker är irrelevanta och men som vi neurotypiska ser som en helhet och det är fan inte lätt, varken för dig eller alla andra som är neurotypiska.

    Jag kan inte hjälpa dig över ett forum med det här, utan jag vill att du hittar en professionell aktör: psykolog, socialtjänsten, en samtalsterapeut och när du väl har hittat rätt, så se till att du får tala med en person som har kunskap av att tala med folk som har autism, så kan de så småningom förklara den neurotypiska världen för dig. Du kommer aldrig att förstå den fullt, liksom vi neurotypiska aldrig kommer att förstå er med autism fullt ut, men det kan hjälpa dig framåt så att du kanske kan förstå att alla människor inte fokuserar på din diagnos före allt annat.

  • Anonym (Nk r)
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-25 17:08:20 följande:
    Aaah jaaså det säger du??!  OMG shit vad du är blåst om du inte har någon clue om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!  Det var MIN åsikt om det! Om du tror att du har en aning om vad "skittråkiga uppgifter" innebär eftersom du påstår att typ hela arbetsmarknaden består av dem..Du din allvetare, nu ska du få höra:

    Uppenbarligen har du något slags funktionshinder som inte fattar att jag menade att det jag gjorde var enligt mig skittråkiga uppgifter! Att du har en aning om vad jag tycker är skittråkiga uppgifter, hur menar du att du "vet" vad jag syftar på med det ens?! Har inte ens skrivit vad det var för uppgifter! Iallafall, så är det för meningslöst att jobba utan lön för att jag ska orka bry mig! VEM vill ärligt talat jobba utan lön eller någon slags belöning? Att "testa någons arbetsförmåga" innebär att låta dem jobba MED LÖN, så man får en korrekt bedömning av hur någon kan jobba med vanliga arbeten MED LÖN!!  Att testa någons arbetsförmåga och bedöma den utan att denna ens är medveten om att den bedöms, och dessutom utan att det finns någon som helst belöning efteråt, alltså jag säger till dig på ren svenska:  JAG KAN INTE JOBBA OCH TA DET PÅ ALLVAR OM JAG INTE FÅR LÖN!!!!  Sorry att jag skriker, men du svarar lika efterblivet som du alltid gör!! Vill du själv jobba utan lön? Kan du ärligt säga att det är precis lika motiverande och drivande att jobba med något skit som du inte får betalt för, som att jobba med samma skit men du vet att det finns en lön att hämta när du är klar? 

    Kom inte och yttra dig om vad arbetsmarknaden består av för slags roliga eller tråkiga uppgifter som om du vet alls något om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!! Du är så pass provocerande och ärligt talat ganska vidrig överallt här på FL,
  • Anonym (Nk r)
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-25 17:08:20 följande:
    Aaah jaaså det säger du??!  OMG shit vad du är blåst om du inte har någon clue om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!  Det var MIN åsikt om det! Om du tror att du har en aning om vad "skittråkiga uppgifter" innebär eftersom du påstår att typ hela arbetsmarknaden består av dem..Du din allvetare, nu ska du få höra:

    Uppenbarligen har du något slags funktionshinder som inte fattar att jag menade att det jag gjorde var enligt mig skittråkiga uppgifter! Att du har en aning om vad jag tycker är skittråkiga uppgifter, hur menar du att du "vet" vad jag syftar på med det ens?! Har inte ens skrivit vad det var för uppgifter! Iallafall, så är det för meningslöst att jobba utan lön för att jag ska orka bry mig! VEM vill ärligt talat jobba utan lön eller någon slags belöning? Att "testa någons arbetsförmåga" innebär att låta dem jobba MED LÖN, så man får en korrekt bedömning av hur någon kan jobba med vanliga arbeten MED LÖN!!  Att testa någons arbetsförmåga och bedöma den utan att denna ens är medveten om att den bedöms, och dessutom utan att det finns någon som helst belöning efteråt, alltså jag säger till dig på ren svenska:  JAG KAN INTE JOBBA OCH TA DET PÅ ALLVAR OM JAG INTE FÅR LÖN!!!!  Sorry att jag skriker, men du svarar lika efterblivet som du alltid gör!! Vill du själv jobba utan lön? Kan du ärligt säga att det är precis lika motiverande och drivande att jobba med något skit som du inte får betalt för, som att jobba med samma skit men du vet att det finns en lön att hämta när du är klar? 

    Kom inte och yttra dig om vad arbetsmarknaden består av för slags roliga eller tråkiga uppgifter som om du vet alls något om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!! Du är så pass provocerande och ärligt talat ganska vidrig överallt här på FL,
  • Anonym (JB)
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-25 01:21:46 följande:

    Anonym (JB): 

    Isåfall är din diagnos inget som påverkar dig nämnvärt om bara de två närmaste vet om det! I mitt fall är det på grund av den jag är sjukpensionär, det enda alternativet som finns för mig om jag vill ha hjälp med sysselsättning är daglig verksamhet, annars fixa någon sysselsättning utan hjälp från kommunen vilket inte är det lättaste, jag kan alltid jobba ideellt men det är tydligt när någon i min ålder jobbar ideellt och inte inom ett vanligt jobb att något inte stämmer.. ingen behöver ju veta att jag har Asperger för det, men bara att jobba ideellt förstår vem som helst att något inte är som det brukar, för varför skulle jag jobba ideellt istället för att ha ett vanligt jobb!? Diagnosen behöver de inte veta, de kan tro vad som helst, jag slipper bli bemött efter den när jag jobbar ideellt iallafall, för det kan vara av vilken anledning som helst! Vad mer? Ja det är något som påverkar hela mitt liv som gör det svårt att få folk att tro att jag är vem som helst! Det är det som är skillnaden mellan mig och såna som har diagnoser men kan leva som vanligt med vanligt jobb och vanligt liv och allt. Ni som inte förstår varför det är så många jag känner som vet, ja men då har vi helt olika situationer med våra diagnoser! Om ni inte har berättat för fler än ett par tre nära anhöriga så har ni helt enkelt inte min situation. Ni kan med andra ord leva med era diagnoser och ha vanliga jobb, ingen kontakt med olika myndigheter och vårdgivare, och därmed har ni mycket lättare att träffa nya vänner och partners genom era helt vanliga jobb och då har ni helt andra förutsättningar, alltså är det därför ni inte behöver nämna era diagnoser till någon alls knappt! Då fattar jag att ni skriver att jag inte behöver nämna det till någon. Men jag är sjukpensionär, jag har många olika kontakter med instanser (egentligen meningslöst för det är ingen som gör något vettigt som hjälper mig alls!), och allt är helt annorlunda än det är för er. Jag är som sagt inte öppen med min Asperger så fort jag träffar nya människor, men om det är människor som jag fortsätter umgås med och ha kvar i mitt liv så blir det bara dumt att låtsas som ingenting! Att det är något som är annorlunda fattar alla redan eftersom jag inte har jobb! Det är det som är grejen, förstår ni skillnaden? Alla som är en del av min umgängeskrets fattar redan att något är det..! Istället för att låta folk tro att jag tex är missbrukare eller lever på Soc så säger jag som det är! Det är väl inget konstigt när det ändå inte går att dölja att jag inte är som alla andra?! Ni har en helt annan situation som inte behöver nämna diagnosen för någon alls, för ingen märker att något inte stämmer om ni har helt normala liv!! Att ni anser att jag aldrig behöver nämna min diagnos för någon jag träffar, tyder på att ni tror att jag lever ett lika normalt liv som ni! Men det gör jag inte! Alla som jag möter som jag börjar umgås med märker att något inte stämmer ganska snabbt! Om ni menar att de inte kommer att fråga mig saker, ja då är ni naiva som tror det! Folk frågar när jag har haft dem i mitt liv ett kort tag, och om ni tycker att jag ska ljuga och säga att jag inte har någon diagnos utan svara att jag är helt normal, kanske ljuga om att jag jobbar med något jag inte jobbar med bara för att jag inte ska berätta om min diagnos... Ja okej om ni tycker så! Jag har fattat att hur jag än förklarar så tycker ni att jag inte ska nämna att jag har Asperger för knappt någon alls. Det är eran åsikt om saken, jag har inte lust att bemöta den frågan mer. Jag har berättat i flera inlägg här varför det är svårt att dölja att jag har en diagnos. Om ni inte förstår fortfarande så får det vara så; jag svarar inte på fler inlägg som inte fattar det! Jag tänker bara svara på inlägg som inte har den uppfattningen. Någon måtta får det vara, och den här som tror att jag är arg på folk som inte håller med.. du får tro det! Du tror det hur mycket jag än försöker förklara varför jag är arg på de inlägg som du tror "inte håller med mig", det är inte alls den anledningen men det får du tro för det är ju det du vill tro! 


    Orkar inte läsa hela din text (bl.a. p.g.a. diagnos men också ren lathet), men ja, klart det påverkar. Bland annat gick en utbildning åt skogen och jag har studieskulder på nästan 100 000 kr i onödan. 
    Jag har hört många elaka kommentarer från några i min närmaste familj som hintat om diagnos ända sen jag var barn, och då på ett förnedrande sätt. Jag skulle aldrig erkänna att de har haft rätt, aldrig!
    Idag medicinerar jag, det gör stor skillnad för mig. 
  • Anonym (Linda)

    Det har varit så givande att läsa det du skriver, TS. Tack för att du berättar för oss neurotypiska hur du känner! 


    Jag förstår både dig och de som du upplever behandlar dig annorlunda. Så klart vill ingen förminskas till att bli en diagnos, man är ju sig själv! Samtidigt märker jag ju mer jag läser det du skriver att du har jättestora problem som orsakas av dina svårigheter. Rent krasst är det ju så att om ingen brydde sig om din diagnos skulle du bli av med din inkomst och tvingas söka jobb. Väl? 


    Det märks ju faktiskt också på hur du kommunicerar i tråden att du tänker och fungerar lite annorlunda än de flesta andra. Kanske märks dina svårigheter mer än du själv tror? 


    Jag funderar på om problemet är att autism/Asperger är ett så vitt spektrum. Det gör att den som får veta att du har Asperger inte vet vilka av diagnoskriterierna som är dina största problem utan kanske tror att du har svårt för något som i själva verket inte är särskilt jobbigt alls för dig. 


    Jag tror att man i framtiden kommer att dela upp autismdiagnosen på något sätt för att göra det tydligare vad som är huvudproblemområdena. Det är kanske något du själv kan göra? När du ska ha en ny vårdkontakt, förbered en lista med de problem som kännetecknar din diagnos och dela in de i grupper: stora problem, mellanstora, små och obefintliga problem. Då ser den du möter tidigt vilka hänsyn hen behöver ta och slipper anpassa på sätt som bara blir förnedrande för dig. 

  • Anonym (Linda)

    Funderar på en sak. Asperger i sig ger väl inte sjukpension utan det är de problem du får pga Asperger som berättigar till det? Har jag rätt, fel? 
    När folk undrar kanske du kan svara att du är sjukpensionär pga dessa problem - inte pga att du har asperger. 


    Jag vet en med ADHD som är sjukskriven pga ångest. ADHD:n är stor del i att personen fått ångest, men det är inte ADHD:n som är orsak till sjukskrivningen. Vill personen inte berätta om sin ADHD räcker det att säga att hen är sjukskriven på grund av ångest. 

  • Anonym (ja)

    Hej TS!


    Jag tycker inte det du skriver är jobbigt att läsa, stycke el inte, mkt text el inte, men jag har också autism! Glad jag läser mkt! Som du ser, jag skriver mkt jag med!


    Det finns okunnighet om vad  diagnoserna verkligen är som gör varför okunniga människor blir så mot dig.

    Bara för man är neurotypiker betyder inte man alltid vet bättre el. bäst i något!! Det är okunnigt och dumt om de tror det.

    Det är meningen att det ska vara en hjälp, stöd för både den som har diagnoserna och omgivningen så att man möts på halva vägen (om omgivningen är neurotypiker). Det ska inte missbrukas!! 

    De som inte vet om mina (nya) diagnoser ser mig som klok och smart och analyserande i mkt. Jag ses som ng med mkt empati. Det finns fördomar om autism. En av desa är: du har ingen empati. Det är det sista man kan säga om mig, säger de. 

    Pga min ADD är jag mindre drivande till att bygga relationer och pga autismen mina intressen o jag ser saker, annat perspektiv. 

    De som jag haft problem med och som är ute ur mitt liv de har också problem med andra och andra har problem med dem. Andra tagit avstånd från dem när jag inte gjorde det, de vet det redan då. Det är inte jag.

    Det man får tänka är det finns inga perfekta människor. Neurotypiker eller icke neurotypiker, gör samma. De är inte perfekta. 

    De jag har mest lyckade relationer till är så här :
    Kloka, starka, varma, empatiska, intresserade, tar initiativ.
    Talar till mig som sin jämlike.
    Lyfter mig. 

    Jag lärt mig det blir mer fel om jag berättar om diagnoserna för fel människor, inte pga mig + diagnoserna. Tystnaden.

    Det blir fel när andra jag känner har diagnoser när de berättar de för andra (innan jag fick mina). Folk blir rädda. Folk tar avstånd. Detta är ngt de inte förstår. Då blir det så. Det är inte du. Finns i människans natur, inte för alla, men för många som avlat sig. Flesta människor är normalintelligenta. De är inte över. De som är över är i mindre mängd. De som är under är också i mindre mängd. De styrkorna som autismen har gör du hamnar i övre intelligensnivån (tror de) o det kan också ses som skrämmande, de känner sig mer dumma då. 

    Jag vet att trycka ner el. dölja det som neurotypiker stör sig på el inte förstår. El försöker jag. Lyckas inte 100% i allt, alla lägen. Vill också få vara mig själv 100% som alla andra!! 

    Min partner sett det när vi varit ute (ex. shoppingcenter) och sagt åt mig sluta m. det (innan vi visste vad det var), då har jag skämts o velat fly. Känts så fel han också ska vara den som ger kritik. "Tänk på det..." kan han säga el också gör han ngt med sin hand på min kropp.

    När jag sett andra göra mkt mer hemma hos mig vet jag de är uppspelta el har ångest o det är ett sätt , jag säger inget o låter de alltid vara. 

    Han har skämts för mig o vill inte andra ska se (ex bita nervöst naglar, göra ngt upprepat, har en stark känsla då som gör det). Det gjort så ont i mig veta han skämts. Jag har sett upp till han så o älskat han på ett sätt innan. Blev rädd att älska han så igen. Lämnat han. Han varit över el. under, ej i mitten som jag i någonting, så vet bäst (över) och nästa när jag går, under (bedjande, han ska ändra sig, det ska han..). Blivit svåra gungningar. Terapin (utan vi då fått mina diagnoser) sa jag fått trygg anknytning i barndom, han otrygg. Då han känt av mina pålitliga sätt på ett sätt gjort han känt mer o kommit mig närmare men också då gjort honom mer rädd o då gått tillbaka. Den "dansen" har han haft länge innan vi fick hjälpen med terapin, men nu senare i en stressad sits var som han glömt allt... han säger jag är livs kärlek, klarar sig inte utan mig, vill inte ha ngn annan (med el utan diagnoser...). Ska bättra sig. Jag har också fått han otrygg, fått igång hans kontroll med det han uppfattar är svagheter i min autism o ADD. Nu vet vi mina diagnoser iaf, och han får jobba på sig själv, m hjälp av andra för ngt fel är det på han, får vi se vart vi landar småningom. Det jag försöker få sagt: Det är inte alltid bara den enes fel, det är samspelet mellan de två. Med diagnosr. Utan diagnoser. 

    Det forskas fortfarande om de här diagnoserna och det behövs!! Hjärnan är komplex. Neurotypiker hjärnor också komplexa. Alla hjärnors är! 

    Om jag får beskriva hur det känns i min hjärna, om ngn vill veta, är att ADD gör att tankarna splittras, går in i nya grenar o från basträdet, stigen jag skulle följa, eg. Då tappar jag bort mig och andra tappar bort mig. ADD gör mig lugn. Min lugnhet tolkas som behaglig, säger de, varför ingen tänkt det som ADD/ADHD. Alla andra har oftast mer humör än jag har. Jag kan ha, men då gått långt o jag samlat på mig o då blir de chokade. Jag är snäll ändå fast humöret. Jag håller tillbaka, allt jag kan. De förstår jag menar allvar.

    Min autism gör mig snabb, hyperfokuserad (eller också ADD som gör mig hyperfokuserad??). Om jag inte arbetar o lever snabbt när jag ska göra ngt kommer ADD. Om jag inte har det höga tempot följer jag inte stigen, basträdets stig. Jag har gått utan diagnoser och utan mediciner största delen av mitt liv. Inte så konstigt blev utmattad när kraven blev för stora. Blev mkt tydligt, mest tydligt, i relationen till partnern, jättejobbigt m. han. 

    Min intelligens är åtskild från ADD:n och autismen, men jag använder intelligensen tillsammans med autismen. 

    Det jag hatar med ADD är jag har (bla) problem med mitt tal, småord, uttal, dialekter, skriftligt ibland, upptäcker fel när för sent för det. Man kan tro jag är så jävla dum så det finns inte o då ökar pressen mer på mig, jag känner det. 

    När jag blir stressad slår allt bakut, min hjärna går i baklås och då såklart jag säger mer fel el. kan inte ta in vad andra säger, blir långsamt mottagande, flera gånger måste jag få höra o göra om det till mitt. Blir "spärrad" i konflikter, säger inget. Blir bara helt blank. Blir så stressad. Varit så i relationen med partnern då han är så på o blir mer på när han inte får kontakt, fick höra jag gjorde "silence treatment" mot honom i de stunderna när det var min hjärna var blank, jag var rädd för han!! Rädd för vad jag skulle säga, svårt ta in vad han sa!! Han var inte normal på sitt sätt.

    Måste alltid läsa text flera gånger för förstå. Hemskt, hemskt, hemskt är det när andra ska berätta något vi ska göra o står där o alla andra fattar efter en gång o jag är antingen pga add ngn annanstans då el måste få se det i skrift, få läsa det flera ggr, göra om det till mitt eget, göra bilder och krumelurer jag minns sedan i hjärnan, ser dem, bredvid text.

    Jag jobbar på bli stark i mina diagnoser, skönt få dem på ett sätt. Ett annat är uppförsbacken när andra gör dumt mot dig pga hur de är. Glöm inte det!

    Hitta o få styrka hos de som inte vet om dina diagnoserna el de som har större kunskap om det el har så mkt gott i sig själva att de inte behandlar dig dumt. 
    De andra får du begränsa dig till el. bryta med, tycker jag, du gör som du vill.

    Du måste också få lov må bra som alla andra, en relation måste båda få må bra, annars fel på den o då får man hitta var felet är om man vill fortsätta. 

  • Core
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-25 09:09:57 följande:

    Det går inte att citera längre...!

    Anonym (H) gav ett utmärkt generellt svar på frågan om varför vissa med Asperger jobbar medan vissa är sjukpensionärer. 

    Mitt personliga svar skulle bli för långt för att jag skulle orka berätta hela historien från att jag fick aktivitetsersättning tidigt 2000-tal till varför jag är sjukpensionär nu år 2004...

    Kan ju säga kort att jag fick diagnosen för väldigt länge sedan, då fanns inte mycket kunskap om Asperger och liknande diagnoser och jag fick den när den var relativt ovanlig. Inte som nu, detta var när det var så nytt att det inte var något problem att få sjuk-eller aktivitetsersättning; snarare var det mer regel än undantag att det var det som gällde för oss med Asperger!

    Enligt någon läkare och några som "testat min arbetsförmåga" hade jag 0% arbetsförmåga på vanliga arbetsmarknaden. Alltså enligt dem! Jag har aldrig haft 0% arbetsförmåga, jag vet inte hur de bedömer men det är så de bedömer hur man skulle klara sig på vanliga arbetsmarknaden iallafall, utifrån tester. Dessa tester var förövrigt enligt mig värdelöst lite information om hur jag klarar av ett jobb! Att låta mig utföra skittråkiga uppgifter som jag gör ett antal timmar och känns värdelösa för mig, samtidigt som jag inte visste om att det var någon som bedömde hela min arbetsförmåga på arbetsmarknaden medan jag jobbade med detta... Det är ett TVEKSAMT sätt att göra en bedömning att jag har 0% arbetsförmåga, om ni frågar mig..! 

    Iallafall så var mitt enda alternativ till sysselsättning att jobba på daglig verksamhet. Jag hatade det kan jag säga. Har aldrig fått något ut av det, och jag har varit på många olika sådana under åren. 

    Det var aldrig tal om att hjälpa mig på något sätt med saker som skulle kunna få mig in på arbetsmarknaden och att jag skulle få en chans att kunna jobba med ett vanligt jobb!! Fråga vem som helst med Asperger som behöver hjälp att få in en fot, om de nånsin fått någon hjälp med det..! Vi är ett antal härute i landet som sitter i min situation och undrar vad som hände... Vi började med daglig verksamhet och tänkte att det var tillfälligt... Tills vi kom in i rutiner och så.. Men åren har gått och inte fan hjälper någon oss som har behov av hjälp med att få ett jobb, stöd att klara av det, behålla det och ha en chans att komma in på arbetsmarknaden..! Det är så tragiskt att när du inte fixar själv att gå den vägen, med jobbsökande till förbannelse och därifrån, då får du noll hjälp med det!

    Om jag och alla i min situation hade fått hjälp att iallafall ha en chans..!! Men nej då är det bara att acceptera att du vid 30 går över till sjukersättning och därmed anses du permanent förtidspensionerad.... 

    Det blev långt ändå men hoppas det är ett tydligt svar på frågan om varför vissa med Asperger inte jobbar. Detta är den historien om varför jag är sjukpensionär, det finns en del andra anledningar till varför vissa med Asperger inte jobbar, men det här var en sida av saken. 

    Nu kanske någon svarar att jag inte ska skylla ifrån mig och jag borde gjort något åt saken själv om jag ville ha ett jobb som vem som helst.. jag håller med om det. Men jag har gjort försök, som tyvärr sammanföll med att jag blev tvungen att vårda en anhörig, och lite annat som hände på samma gång, som gjorde att jag inte kunde fortsätta med det, utan var tvungen att ha tillbaka pensionen. 

    Dessutom har psykisk ohälsa ständigt varit med som ett stort hinder för att jag skulle kunna fixa det själv... Om jag hade mått bra och inte mått skit som jag gjort alla dessa år så skulle mina förutsättningar att klara av det utan någon praktisk hjälp att komma in på arbetsmarknaden varit mycket mycket större! 

    Det var det... Fråga om du undrar något mer! 


    Svaret på frågan i din trådstart är att någon som har en diagnos som ursäkt till att saker inte fungerar, bedöms utifrån den sen. 


    Jag har adhd, och exempelvis frun som vet det drar lätt slutsatser kring adhd när jag är slarvig, för att jag själv skyllde lite på det när jag var yngre ?

    I sammanhang där det inte nämnts, som på jobbet, finns ju uppenbarligen inte det problemet. Det som eventuellt skulle kunna adresseras till adhd där är väl att jag alltid kommer 30 sekunder innan möten börjar hur viktiga de än är, och att jag glömmer datorn lite här. Lyckas låsa till mitt kontor utan att veta vart nyckeln är, etc. Nu tänker man väl bara att det är ett personlighetsdrag, vilket egentligen kanske är närmre sanningen 

  • Anonym (JB)

    Anonym (Linda):
    Nej precis, det är inte diagnosen i sig som ger sjukpension. Jag känner tre personer inom autismspektrat; en elitidrottare, en avdelningsansvarig i en butik och en IT-chef.

  • Anonym (gg)

    I know. Det står alltid:kvinna med adhd söker vård för (tex) gallsten. Det är faktiskt inte alltid relevant.

  • Anonym (aspie)

    Jag är väldigt bitter över min utredning. Dels för att jag nästintill tvingades, och vad är då tacken? OM man ska nu tvinga någon till någonting, ska då syftet vara att personen gagnar på det. Jag har inte gagnats över en diagnoskod i min journal. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha en diagnos till? Jag behöver inte extra hjälp i studierna(jag pluggar på uni), jag behöver inte hjälp i arbetslivet. Jag behöver ingen LSS, eller hab. Så vad ska jag med en diagnos till? Vad syftar det till? 

  • Tow2Mater
    Anonym (aspie) skrev 2024-07-28 00:52:42 följande:

    Jag är väldigt bitter över min utredning. Dels för att jag nästintill tvingades, och vad är då tacken? OM man ska nu tvinga någon till någonting, ska då syftet vara att personen gagnar på det. Jag har inte gagnats över en diagnoskod i min journal. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha en diagnos till? Jag behöver inte extra hjälp i studierna(jag pluggar på uni), jag behöver inte hjälp i arbetslivet. Jag behöver ingen LSS, eller hab. Så vad ska jag med en diagnos till? Vad syftar det till? 


    Vem tvingade dig?

    Enligt 1177:
    Först görs en bedömning av dina svårigheter och behov. Syftet är att ta reda på vilket stöd du behöver direkt och om det finns behov av att göra en neuropsykiatrisk utredning.

    Någon måste ju ansett du hade svårigheter och behov, om det blev en utredning?
  • Anonym (aspie)
    Tow2Mater skrev 2024-07-28 01:32:56 följande:
    Vem tvingade dig?

    Enligt 1177:
    Först görs en bedömning av dina svårigheter och behov. Syftet är att ta reda på vilket stöd du behöver direkt och om det finns behov av att göra en neuropsykiatrisk utredning.

    Någon måste ju ansett du hade svårigheter och behov, om det blev en utredning?
    Jag tvingades till CEREB av mina föräldrar, jag var ung men myndig. Jag önskar att jag aldrig hade satt foten där. Men jag gjorde så gott jag kunde. Jag trollade såväl läkaren och psykologen. 
  • Anonym (Less på diagnosfördomar)

    Anonym (Aspie):

    Vad är CEREB? Vad gör man där?

  • Anonym (Less på diagnosfördomar)

    Anonym (Linda):

    Jag har varit igång att skriva långa svar till dig, men så fort jag pausar och skärmen slocknar så försvinner allt bara... Grrrr 😡

    Jag orkar inte skriva om lika utförligt en gång till, du får ursäkta att svaret blir lite mer korthuggen än det var från början. 

    Tack iallafall för dina viktiga  speglingar och synpunkter, och tack för att du verkligen försöker förstå! Du bidrog med mycket tänkvärda tankar.

    Men jag måste återigen protestera mot att du (liksom många NT) tolkar precis allt jag skriver och hur jag beter mig i tråden som konsekvenser av Asperger! NT verkar glömma bort att vi faktiskt har en personlighet som också spelar in på hur vi beter oss, reagerar, hanterar saker, hur lättkränkta vi är, vad vi lägger energi på och inte, hur pass intresserade vi är av att förstå andra, om vi växte upp i en stor familj eller utan syskon, vår historia, och framförallt: Har man trauman som jag och mycket sorg som jag går igenom och sakta men säkert bearbetas, och även ilska över saker som hänt som sitter kvar obearbetade, plus det faktum att min hjärna har "lärt sig" hur den ska reagera (jag har ett s.k. inlärt beteende att snabbt anta att folk menar illa och då reagerar jag så innan jag hinner tänka. Jag har blivit medveten om detta och behöver lite tid och övning att lära in ett bättre sätt att hantera sånt jag uppfattar som påhopp m.m.). ALLT detta och mycket mer spelar in! 

    Du antar att mina stora problem beror på Asperger... Vad är det som säger att det beror på Asperger? Minst lika mycket beror på att jag helt enkelt "är" bitchig mot såna som tråkar, ifrågasätter, frågar mig samma sak flera gånger som om de inte tror på mig (vårdpersonal gör detta!), är otrevliga etc etc. Jag kan vara ganska taskig tillbaka istället för att försöka fråga varför. Och jag slösar inte tid på människor som inte vill förstå, som har svårt att respektera och acceptera sånt som är annorlunda, folk som ska få mig att ändra åsikt istället för att bara acceptera att alla tycker olika, osv osv. Folk som ska börja diskutera eller försöka övertala mig när jag redan vet vad jag vill orkar jag inte med, jag skiter bara i dem och går därifrån. Detta gör att vissa tycker att det är jag som är respektlös. En del kan inte ens jag bli arg på för de är så patetiska när de ska fråga och utreda varför jag tycker eller är på ett visst sätt istället för att bara acceptera, eller när de ska få mig att ändra åsikt, eller försöka förklara varför jag ska ha överseende med att de "förklarar" (fast jag tycker att de kritiserar och klagar.) När någon ständigt ska påpeka att gör inte si, gör så istället", och jag menar jämt nya saker jag borde ändra på, då är det inte roligt att umgås med dem, inte kul att hela tiden höra att man inte duger (detta var i stort sett under låg-och mellanstadiet men man råkar på såna i vuxen ålder ibland också). Jag är egentligen konflikträdd och undviker helst konflikter, jag vågar inte säga till när någon stör eller gör något uppenbart fel med flit tex. Jag gör vad jag kan för att undvika konflikter. Snarare söker andra människor upp mig för konflikter, och jag blir sårad men visar ilska istället. 

    Alla med AS är olika känsliga för negativ feedback från andra. Vissa ruskar av sig, vissa försöker förstå och reda ut, vissa exploderar. Jag tror att det dels är genetiskt, dels beroende på vad man råkat ut för i livet, dels personlighet. En del av oss har helt enkelt den personligheten att vi helst vill slå folk på käften som inte respekterar oss (fast de flesta gör det ju inte!), och bara be dem dra ut ur våra liv. Min mamma har alltid haft kort stubin och kan bli rasande över saker som andra blir lite arga över och säger till på skarpen, och när grejer ramlar, strular och jävlas så svär vi högt och det hjälper faktiskt att få ur sig det och koncentrera sig bättre. Jag har ärvt detta heta temperament. Det är inte Asperger utan ligger i släkten. 

    Kan ta jättemånga fler exempel men det blir för långt. Det är faktiskt helt obegripligt för oss med AS hur ni kan tro att vi är en enda vandrande diagnos, att ni inte ens tänker på att vissa brister och svårigheter kan likaväl bero på vår personlighet eller saker som hänt i livet. 

    Konstigt nog är det oftast folk som är specialutbildade i Asperger som kommer med de flesta "fördomarna" och det är ofta de som behandlar oss som mindre vetande och tar för givet att vi inte kan det och det bara för att vi har Asperger. Vanliga människor säger oftast bara OK och byter ämne när jag berättar att jag har det. Och idag har ju typ alla någon nära dig som har diagnos. Så ni som undrar varför jag berättar för så många: De som jag känner mig kränkt och förminskad av är faktiskt allra oftast professionella som är utbildade att förstå oss! Vanliga människor kan vara oförklarligt elaka och provocerande, men det är vård och myndigheter som bemöter en som mindre vetande och tar upp Asperger i alla möjliga sammanhang! 

    Jag är riktigt less på den attityden hos psykiatrin, boendestöd och personal på dagliga verksamheter. Och jag är så pass gammal nu och har haft en massa hjälpinsatser omkring mig hela mitt vuxna liv som egentligen inte hjälper mig med mycket alls. Det jag behöver hjälp med måste jag nog gå ut och skaffa mig själv, det får man inte av samhället. Boendestöd, god man, daglig verksamhet etc känns rätt så meningslöst för mig och jag blir bara mer intrasslad ju fler instanser jag har hjälp av! Det är en trygghet, men är det värt det? Jag är vid en punkt i livet där jag står och väger om jag vill ha det såhär resten av livet. Och det vill jag inte, jag får mer problem och sorger än vad jag får hjälp!  Jag börjar må bättre och har kommit till insikter om hur folk fungerar och att jag inte behöver ta åt mig av att vissa är bäng. Och att folk inte menar allt de säger så allvarligt. Att om någon slänger ur sig en sak som:  "Du är ju psycho" så är det inte ristat i sten. Hen kanske inte ens tänker på att allt de säger, det kan vara i stunden, och att de inte menar att jag borde sitta på mentalsjukhus. 

    Jag har tagit allt onormalt hårt och personligt hela livet, och jag är tydligen en person som en viss typ av människor stör sig på bara för hur jag "är". Att de går fram till mig och vräker ur sig det istället för att snacka bakom andras rygg i åratal men aldrig våga säga något till dem, det vet jag inte. Jag kan inte ändra på andra, jag kan välja att "kliva ur och betrakta" utan att lägga känslor och värderingar i utskällngar och bjäbberier. Och ibland är det bättre att inte säga något alls! Men det gör ont i mig när jag är tyst och någon annan maler på om hur dum hon tycker jag är..det är jättesvårt att inte ryta ifrån när någon nästan förföljer mig och bjäbbar på om mina dåliga sidor.

    Har aldrig hört någon med Asperger som blir utsatt på det sättet! Jag har frågat en del, som blir nästan chockade över hur folk vräker ur sig saker till mig om hur jag är utan att skämmas..!

  • Anonym (Linda)

    Tack för ditt långa svar!

    Du tror inte att folks bemötande av dig (att de säger att du är psycho etc) kan ha med ditt häftiga temperament att göra? 


    Det här med att vara utsatt av jämnåriga som barn och hur det leder till lättkränkthet känner jag väl igen hos folk jag känner. Sån utsatthet sätter djupa spår. :( Har du fått någon hjälp att bearbeta det? 


    Sen reagerade jag också på att du upplevt trauman. Var det före eller efter du diagnosticerades med Asperger? Mitt barns psykolog har berättat att symptomen på traumareaktion och autism på många sätt överlappar varandra. Symptombilden kan se väldigt liknande ut och viss risk finns för sammanblandning. 

  • Anonym (aspie)
    Anonym (Less på diagnosfördomar) skrev 2024-07-28 04:05:50 följande:

    Anonym (Aspie):

    Vad är CEREB? Vad gör man där?


    CEREB är ett utredningsföretag. De utreder autism och ADHD. 
Svar på tråden Vi med diagnoser bemöts utifrån dem!!