...och just därför tycker jag att man ska låta bli att låta sig bli diagnosticerad om man knappt har några besvär av sina symptom, om de är väldigt milda alltså. Det kan räcka att man själv misstänker att det kan vara så, för ja, andra bemöter dig annorlunda med diagnoser.
/En som inte har diagnos och antagligen inte skulle få någon heller
Tack för svaret, men det är lite för sent för mig att tänka på... Jag blev diagnostiserad för många år sedan, jag hade inget annat val än att försöka få en utredning som visade vad problemet var.. Vill inte gå in på detaljer, men det var väldigt akut att få en diagnos! Många år senare har jag kanske inte lika mycket symptom, men diagnosen är ett faktum. Den ställer till det lite i vardagen, men jag är som vem som helst. I situationer där den inte alls är ett problem så bemöts jag ändå utifrån den!
Diagnoser har man ju av en anledning. Dom finns just för att människor ska förstå att man reagerar och är lite annorlunda. Jag tror inte så många ser ner på detta utan istället försöker visa hänsyn.