Blir så trött på min oroliga själ...

Jag tänker att oron är något som du skulle behöva hjälp med innan barnet kommer då jag gissar att den inte enbart för lågrisk-värden. Var försiktig, ta hand om dig.

Tycker också att du behöver få hjälp med din oro. Ta upp den med din BM. 

Jag var jätterädd och stressad över allt när jag var gravid med första barnet (andra graviditeten, första slutade i MA). Var rädd för missfall och att det skulle vara något fel på barnet. Köpte både extra TUL och NIPT för att försöka lugna mig, men det hjälpte inte för jag tänkte att det fanns en felmarginal osv. 

Det påverkade mitt mående väldigt mycket, vilket i förlängningen även påverkade barnets. Bland annat hade jag svårt att äta och sova, och blodtrycket steg på grund av stress. Trots det fångade min BM upp mitt mående tidigt och jag fick börja gå hos Auroramottagningen. Det var jättebra för mig och jag fick så fint stöd för stt lugna min oro. 

Nu kanske det inte är så extremt i ditt fall. Men oro och stress är inte bra för dig och det är inte bra för ditt barn. Det finns hjälp att få.

Lägg av. Vad får dig att säga något så elakt?! Hur mår du egentligen? Är det för att TS säger att de kommer att välja att avsluta om det visar på något fel med fostret? Du vet att det är var persons rätt att välja det, annars hade inte dessa tester funnits eller gjorts innan gränsen för fri abort tagit slut.

Till TS.
Vi hade två misslyckade graviditeter (ett spontant i v12 och ett upptäckt på kuben) i bagaget när vi blev gravida för tredje gången. 

Jag väntade missfall fram till vi gjort RUL. Då hade vi ett vul plus kuben innan. Tack och lov väntade jag tvillingar så vi hade extra ultraljud v28, 32 och 36 innan de sen kom ut v40+2. Hade vi inte haft det hade jag nog blivit tokig.

Gällande kuben fick vi "sämre" siffror än er men ändå långt över gränsen så vi valde att lita på resultatet. Redan när vi började prata om barn diskuterade vi hur vi skulle hantera kromosomfel så att vi var överens och sen vid varje graviditet stämde vi av med varandra att vi fortfarande tänkte lika om det hela. 

Det handlade inte om att vi inte ville ha barn, utan om att vi sett i vår närhet vilken enorm påfrestning det är att ha ett barn som det är "fel" på från start och hur man måste bråka med precis varenda instans konstant. Att något kan gå snett med barnet sen är något helt annat.