Faller snett i livet men myndigheterna ser mig inte, vad kan andra kommuner göra?

Medelålders man som fått bidrag i 20 år. Vad är det för omvårdnad du behöver?

Vad har du för problematik och hur kan den lösas? Du får nog utveckla vad du menar med "samarbete".

Jag blev dumpad och man tyckte boendestöd var tillräckligt.
Men dom gav stöd att bryta ensamheten, stötta det sociala och lite städning.

Ja nu sitter jag här flera år senare och att få igång en samverkan går inte,
men argumentera på telefon i tron om att det kan förändra mitt liv går bra.

Sen tycker dom jag ska prata med psykiatrin,
ja där sitter man bara och prata om myndigheternas svårheter att
få igång en dialog.

Jag är socialt isolerad också, men hoppa in i en bil och sticka iväg 
ser jag inte som nått större problem.

Att få en ny chans, att bli inneboende hos nån eller motsvarande tills vidare,
att prata ihop sig och fundera ut ett sätt att bryta ensamhet, hjälplöshet.

Kanske satsa på 4 års studier på Allmän Linje och där få förkovra sig 
i att läsa och skriva o.s.v. och att det finns nån där som inte låter mig vara så sårbar och ensam.

Det finns många godhjärtade där ute som verkligen gillar att jobba med människor och som aldrig skulle ge förslag på vad folk ska göra av sina liv...särskilt inte då dom inte känner individen i första hand.

Nån som kan ta mig ur denna situation och ge mig trygghet och stabilitet.
Jag är inneboende hos en 80-årig man också...har inga möbler.
MIna prylar ryms in en V70 med nerfällt baksäte om man säger så.....

Ja en ny chans, där man kanske kan få ett bra samarbeta med myndigheterna 
eller nån helt annan som kan göra det myndigheterna inte kunnat.

Fast man får inte sjukbidrag i 20 år för att man är ensam. Vad har du för problematik?

En CP-skada och dom tyckte jag skulle gå särgymnasium.
Dom fixade så en läkare skrev att jag hade nersatt arbetsförmåga,
sen var det bara gå hem efter skolan.

Tanken var ju att få igång en dialog, planera för skolstart,
satsa 4 år på att läsa upp gymnasiet och undersöka alla möjligheter
att komma ut i ett arbete jag skulle gilla, med hjälp av en SYV.

Kommunen gillade inte alls idén och samverkan uteblev.
"Vi tycker inte du borde få nån hjälp" sa min förra handläggare.

Varför inte vara inom kyrkan som en alltiallo där man kan vara med i nått man verkligen gillar, jag var i kyrkan förr men ohälsan förstörde för mig då.....

OK, tack för att du redde ut det!

Kan du inte vara i kyrkan nu då? Du behöver ju inte plugga i fyra år för att klara enklare arbeten efter din egen förmåga.

Studera, växa och utvecklas....få komma in i en annan lunk,
träffa folk och få lite nya uppleverser, tillsammans med syo få
igång en dialog för framtiden.

Men visst sen är det 600 kr i mån till CSN men det tycker jag inte är så mycket.

Men man skulle funnit nån som kan fånga upp mig,
finna en väg ur allt detta, om inte annat landa på en ny ort
där man sen kan skaffa egen bostad och leva ett gott liv.

Tyvärr funkar inte samhället så. En ny ort kommer inte att göra något annat än din nuvarande. Men tycker absolut att du ska försöka komma ut. Kanske på praktik eller daglig verksamhet.

Gruppboende låter som något för dig, ja. 

Handläggare (biståndsbedömmare) utreder en ansökan och behöver fatta beslut. Antingen blir beslutet att behovet är styrkt (förslag på insats) eller så blir det avslag, behovet inte styrkt.
I ditt fall verkar det finnas förslag kring boende med stöd som insats. Precis som de kommit fram till att bevilja boendestöd och kontaktperson.
När beslut är fattat drar sig biståndsbedömmaren tillbaka och följer sedan upp insatsen.