Faller snett i livet men myndigheterna ser mig inte, vad kan andra kommuner göra?

Jag ska tillägga att jag har god ekonomi, har ett bra sparande.

Jag har stått ensam i många år, hamnat snett.
Men att tillsammans jobba för att få stabilitet och se till att papper och allt fungerar. Utan att ens behöva argumentera om man ens ska få hjälp.

Det är vad jag gjort i åratal och till slut blir det ingenting.
Men jag vet att Socialen ser ut så idag, än om dom ser att mitt liv
inte ordnar sig...så vill dom inte engagera sig.

Jag hade en kontaktperson men det fungerade dåligt,
man kunde inte få sitta ner tillsammans och göra en planering.
Så man hade insatsen men den var mer passiv än aktiv....

Alternativ 2 är att nån vänlig hederlig människa som inte är myndighetsanställd gör en insats.

Jag har länge drömt om att hyra ett litet hus på bondgård,
bo på landet och vara nära djur, klippa gräs, hjälpa till runt gården.
Ett gott liv på landet där man hjälper varann.

Nånting motsvarande detta....

Alla har ju rätt till en ny chans, hamnar man snett och det går några år så kan problemen växa sig ännu större bara....men det finns alltid nån där ute som kan förändra situationen.

Jag  är en hjälpare - som blivit tjälpt, jag är snäll och trevlig.
Ingen alkohol eller röka, skuldefri sen ganska exakt 1 år och god ekonomi

Handläggarenheten vill släppa ärendet till boendepersonal,
inte skälv vara delaktig och inte heller få igång en dialog och 
stötta mig i rätt riktning.

Det är ju alltid bättre få igång en samverkan än att ge mig en räkning på
2256 kr i månaden för att boendepersonal ska "handlägga" detta.

Så samverkan har uteblivit och dom går efter sina egna förslag,
det blev mycket stress för mig och jag fick halsbränna.
Då slänger dom ut sig att jag ska ta hjärtmedicin....

Men att få igång en dialog utan att vara partisk.
Nej det går inte.

Jag vet inte heller hur boendepersonalen är.....

Personliga Ombud backade ur också.
Troligtvis för att jag kritiserat dem för att dom sagt att jag ska droppa
mina drömmar om skola och arbete och sen föreslagit att jag ska gå hemma.

Han skötte kontaktpersonskap förr också. 
"Du får inte gå på affärer med kontaktperson, det stödet ska bostöd göra".
Jag får alltiså inte gå in på en Coop butik och sitta ner i förbutiken och fika med min kontaktperson?

Men dom har framförallt inte sett att mitt liv börjar reda upp sig.
Dom ser en problematik...som dom inte kan tänka sig kan lösa sig 
om man får igång en samverkan.

Jag blev dumpad och man tyckte boendestöd var tillräckligt.
Men dom gav stöd att bryta ensamheten, stötta det sociala och lite städning.

Ja nu sitter jag här flera år senare och att få igång en samverkan går inte,
men argumentera på telefon i tron om att det kan förändra mitt liv går bra.

Sen tycker dom jag ska prata med psykiatrin,
ja där sitter man bara och prata om myndigheternas svårheter att
få igång en dialog.

Jag är socialt isolerad också, men hoppa in i en bil och sticka iväg 
ser jag inte som nått större problem.

Att få en ny chans, att bli inneboende hos nån eller motsvarande tills vidare,
att prata ihop sig och fundera ut ett sätt att bryta ensamhet, hjälplöshet.

Kanske satsa på 4 års studier på Allmän Linje och där få förkovra sig 
i att läsa och skriva o.s.v. och att det finns nån där som inte låter mig vara så sårbar och ensam.

Det finns många godhjärtade där ute som verkligen gillar att jobba med människor och som aldrig skulle ge förslag på vad folk ska göra av sina liv...särskilt inte då dom inte känner individen i första hand.

Nån som kan ta mig ur denna situation och ge mig trygghet och stabilitet.
Jag är inneboende hos en 80-årig man också...har inga möbler.
MIna prylar ryms in en V70 med nerfällt baksäte om man säger så.....

Ja en ny chans, där man kanske kan få ett bra samarbeta med myndigheterna 
eller nån helt annan som kan göra det myndigheterna inte kunnat.

En CP-skada och dom tyckte jag skulle gå särgymnasium.
Dom fixade så en läkare skrev att jag hade nersatt arbetsförmåga,
sen var det bara gå hem efter skolan.

Tanken var ju att få igång en dialog, planera för skolstart,
satsa 4 år på att läsa upp gymnasiet och undersöka alla möjligheter
att komma ut i ett arbete jag skulle gilla, med hjälp av en SYV.

Kommunen gillade inte alls idén och samverkan uteblev.
"Vi tycker inte du borde få nån hjälp" sa min förra handläggare.

Varför inte vara inom kyrkan som en alltiallo där man kan vara med i nått man verkligen gillar, jag var i kyrkan förr men ohälsan förstörde för mig då.....

Studera, växa och utvecklas....få komma in i en annan lunk,
träffa folk och få lite nya uppleverser, tillsammans med syo få
igång en dialog för framtiden.

Men visst sen är det 600 kr i mån till CSN men det tycker jag inte är så mycket.

Men man skulle funnit nån som kan fånga upp mig,
finna en väg ur allt detta, om inte annat landa på en ny ort
där man sen kan skaffa egen bostad och leva ett gott liv.

Jag har testat praktik på IOGT, dom hade inte tid att ta hand om mig,
min problematik löste sig inte på IOGT.
Finns ingen daglig verksamhet som vill engagera sig heller,
diom har fullt upp med sin verksamhet och kan inte göra socialens arbete.

Så det handlar om att lösa mina sociala problem, inte låta mig jobba gratis för andra. Annars kommer jag alltid vara ett vrak.

Det är nog dumt att gå kurser då t.ex. ABF inte kan göra nått åt min situation.
Dom  sysslar inte ens med sociala frågor.

Men är jag så värdelös att mitt liv inte är värt att få rätsida på?

Sen går jag och tar livet av mig då det visar sig att ingen bryr sig.

Det kanske vore bäst så.

Vi bidragstagare är inte värda att få leva ett gott liv.
Vi ska bara ut och praktisera än hur eländigt våra liv är.

Det är så kommunen tänker trots att dom vet att ingen praktikplats kommer ta hand om mig. Eller hjälpa mig få rätsida på livet eller bostad eller få rätsida på allt annat elände eller komma framåt i livet.

Så problemen får jag bära med mig hela livet....finns inget att göra åt saken.