Ts, jag både förstår och känner igen det du beskriver, känslan att möta en människa som öppnar okända dörrar i en och väcker sidor man inte visste fanns. Och sen, hur samhörighet tätnar för att, om kontakten inte bryts, oundvikligen leda till den totala sammansmältning vi kallar sex.
Kanske det som är kärlek?
Även om vi i dag saknar vetenskapliga bevis på att två människor kan ha kontakt bortom det fysiska, betyder det ju inte att så inte är fallet? Det vill säga: i teorin och känslan är det kanske möjligt att den förnimmelse du upplever också är sann på så vis att även din tidigare kollega saknar dig.
Du frågar vad du ska ta dig till? Mitt svar är: varför inte höra av dig till honom? För det är ju mycket möjligt att han längtar lika mycket som du?
Jag har nyligen upplevt en liknande situation, dock av outtalad attraktion. En fd kollega tog fullständigt andan ur mig: redan i vårt första möte kände jag en unik samhörighet och såg tecken på att han eventuellt kunde uppleva detsamma.
Vi är båda gifta, men från den dagen vi möttes har det knappt gått en vecka, en dag eller ens en timme utan att jag tänkt på honom.
Det har ännu inte hänt nåt mellan oss men tror mig veta att om vi skulle lämnas ensamma skulle situationen oundvikligen leda till sex, så stark är attraktionen upplever jag.
Ögonkasten, stämningarna, hettan, leendena, kindernas rodnad, de försiktiga närmandena, de mjuka tonfallen, vänliga orden och återigen blickarna: långa, heta, mörka, inte sällan under tystnad. Känslan av att veta, att båda vet, att det kanske är kärlek.
Vart det här kommer leda vet jag inte, det enda jag vet är att jag är en magnet som dras till honom, i en längtan efter att få förenas.