Fruktansvärd saknad

det går inte o känna

Nej, såklart inte.

Ts, jag både förstår och känner igen det du beskriver, känslan att möta en människa som öppnar okända dörrar i en och väcker sidor man inte visste fanns. Och sen, hur samhörighet tätnar för att, om kontakten inte bryts, oundvikligen leda till den totala sammansmältning vi kallar sex.
Kanske det som är kärlek?
Även om vi i dag saknar vetenskapliga bevis på att två människor kan ha kontakt bortom det fysiska, betyder det ju inte att så inte är fallet? Det vill säga: i teorin och känslan är det kanske möjligt att den förnimmelse du upplever också är sann på så vis att även din tidigare kollega saknar dig.
Du frågar vad du ska ta dig till? Mitt svar är: varför inte höra av dig till honom? För det är ju mycket möjligt att han längtar lika mycket som du?

Jag har nyligen upplevt en liknande situation, dock av outtalad attraktion. En fd kollega tog fullständigt andan ur mig: redan i vårt första möte kände jag en unik samhörighet och såg tecken på att han eventuellt kunde uppleva detsamma.
Vi är båda gifta, men från den dagen vi möttes har det knappt gått en vecka, en dag eller ens en timme utan att jag tänkt på honom.
Det har ännu inte hänt nåt mellan oss men tror mig veta att om vi skulle lämnas ensamma skulle situationen oundvikligen leda till sex, så stark är attraktionen upplever jag.
Ögonkasten, stämningarna, hettan, leendena, kindernas rodnad, de försiktiga närmandena, de mjuka tonfallen, vänliga orden och återigen blickarna: långa, heta, mörka, inte sällan under tystnad. Känslan av att veta, att båda vet, att det kanske är kärlek.
Vart det här kommer leda vet jag inte, det enda jag vet är att jag är en magnet som dras till honom, i en längtan efter att få förenas.

Jag tror att du kan känna på dig att han saknar dig.
Du får gärna skriva pm så kan vi diskutera det vidare där
mvh K

Fina ord, när det du egentligen säger är att du vill knulla en annan man. Undrar om din man tycker att det är lika fint.

Klart att det går att känna. Det beror på hur sensitiv du är för energier. Lita på din magkänsla. 

Visst är det sorgset när man känner att man förlorar sitt livs kärlek utav respekt för sitt livs valda kärlek.
Och det kan vara en sorg som aldrig går över, men det är fint att få ha känslor som andra kanske bara drömmer om.

När jag berättar om känslor och upplevelser jag har delat med andra  människor, ställer sig vissa frågande om jag inte har sett på för många Hollywood-filmer.
Men jag försäkrar man kan känna andra på en kontinents avstånd.

Visst, jag ska inte förneka att djurisk dragningskraft och förträngda begär säkert kan upplevas likadant, det vet jag inget om.

Den andra frågeställningen som dyker upp är om du känner dig djupt olycklig i den relation du befinner dig i just nu?

Det är mycket i denna värld som vi inte förstår, men som det står skrivet "ni som tror så lite, vad är ni rädda för?"

Kära TS,

känslan som du lider av är förmodligen inte *saknad*, utan *ånger*. Du är ångerfull för något som du inte gjorde, som jag gissar. Sådana känslor är riktigt tuffa och kan ge massor av lidande.

Ånger kan man bearbeta genom förlåtelse - det svåraste, att förlåta dig själv misstaget - och genom att låta minnena vara, släppa dem. Ett seriöst och svårt arbete  som du kan hjälpa genom meditation, och praktiska övningar i mindfulness.

Men *om* du känner att *du* är saknad av den andra, rör vi oss i den sortens spirituella diskussioner som är lågt värderade i denna kultur. (En shaman skulle kunna hjälpa dig, kanske med ritualer som biter på dig; på liknande sätt som hypnos skulle kunna ha effekt. Dessa saker har inget värde i vår kultur).

Hur det än är, är lidandet ett problem, för det håller dig borta från att ta emot livet som det är. Är du på väg bort från din man? Har du bjudit in honom till den sortens diskussioner? Finns motsvarande ömma känslor mot den som du inte vill utsätta för att bli lämnad?

Att vara kvar hos någon för att man inte vill utsätta den för trauma, är två saker i ett:
* du skjuter ifrån dig ansvaret genom att skylla på empati
* du tar ansvar för den andras känslor och liv

Dessutom lägger du på en ytterligare aspekt:
* den andra saknar dig, inte tvärt om

Du har skapat en kil i ert förhållande och behöver reda ut det först - en sak som bäst görs genom uppriktiga samtal med din man. Om er relation bygger på respekt och kärlek, vill ingen av er skada den andra och ni kan då lita på varandra även när ni pratar om riktigt tuffa och intima saker, som ditt problem.

Ditt eget arbete måste innehålla ansvarstagande - för dina känslor och din längtan, ånger, osäkerhet, vilsenhet och andra som du kan identifiera genom att vända ditt resonemang, så att du ser dig själv.

TS, ta hand om detta, för du kan förstöra ditt liv med lidande eller med beslut som inte grundar sig i den du är.

Bamsekram.