Har alla överviktiga sjukliga problem?

Snarare får ju hela familjen anpassa sig efter henne för de kan ju aldrig ha något hemma? 

Visst, men för mig är det ett märkligt och faktiskt ouppfostrat beteende.  Om man tex bakar så ska ju det finnas att ta fram när man vill ha det, eller om man köper hem glass eller något annat lite mer festligt, dessertost, godis, choklad, dricka, annat.

Kanske beror det mycket på hur man är uppväxt. Vi hade alltid allt möjligt hemma jämt men ingen tog bara för att det fanns. Jag skulle i alla fall få spel om barnen (eller vuxen) skulle äta upp saker bara för att det fanns hemma.

Drack kaffe i ett välfyllt köpcentrum idag. På höga stolar kan man sitta och se hela flödet av människor som passerar.

Oerhört många är överviktiga. Kvinnor med jätterumpor och svullna ansikten av alla liter BIB de druckit.

Män med stora magar som hänger nedanför byxlinningen.

Många verkar ha slutat bry sig.

Nu ligger istället generationen snöflingor i soffan med Netflix och Foodora.

Har alla överviktiga sjukliga problem?

Jag vet, provocerande rubrik. 

men jag undrar varför så många överviktiga har så svårt att hålla vikten. 

jag har gått ner 20 kg detta år genom att tänka på kaloriintaget, jag har inte behövt gå hungrig heller. Gör t.ex. potatisgratäng med mjölk, äter mkt grönsaker, potatis. Äter inte en massa chips och godis men vid enstaka tillfällen så. Dricker alkohol som innan. 

Men till frågan, JA jag vet att att vissa har fysiska besvär av alla dess slag, problem med pcos,missbruk, underfunktion av sköldkörteln och en rad andra problem. 

men har man inte dessa problem fattar jag inte hur man kan kämpa sig ner i vikt för att sen gå upp allt igen. Om jag äter mkt en helg t.ex. får jag hålla igen kommande dagar. Hur svårt kan det vara? 

eller det kanske är så att nästan alla tjockisar har en enorm hunger sen även när som gått ner. Jag har t.ex. typ1 diabetes och insulinet gör att jag lättare läger på mig, så jag har inte heller det så enkelt. 

jag får lågt blodsocker så fort jag rör på mig mer eller mindre och måste äta både innan och efter. Vilket gör det svårt att håll vikten. Men då får man hitta alternativ som t.ex. apelsinjuice, då det innehåller få kalorier. 

varför går nästan alla upp efter att dom vart duktiga och gått ner? 

Det är precis det jag gett mig fanken på att göra varje gång jag gått ner (samma) tio kilo (se mitt inlägg ovan), men oavsett jävlaranamma och pannben så har det inte lyckats i längden. Man måste ju tyvärr också vara bekväm med de nya rutinerna så att de håller även genom jobbstress och depressioner.

Ja, jag vet självklart vad som behövs. Det jag pratar om är verkligheten. Om du anser att det bara är att göra (just do it) så anser jag att du inte har såna problem som t.ex. jag har. Man kan vara olika mycket känslomänniska, bli olika mycket nedslagen av misslyckanden, ha olika mycket stress i livet, ha olika slags kontakt med familj och släkt, ha olika hormonproblem... Allt sånt påverkar (eller inte).

Preparaten är så pass nya att det inte finns några längre uppföljningar. Det kan vara så att det visar sig att de går att sätta ut efter en lång behandlingsperiod (kanske 10 år eller ännu längre), eller så visar det sig att man behöver stå på dem livet ut. Det kan ju i värsta fall också visa sig att det finns en gräns för hur länge man har effekt av läkemedlet och att man till slut återgår till den ursprungliga vikten även om man fortsätter med behandlingen.

Men baserat på de data som finns nu så ser det ju i alla fall ut som att så länge man fortsätter så är viktnedgången bestående och om man slutar så går man upp igen, så i nuläget får vi utgå ifrån att det är så det är. Vilket alltså innebär att man får vara inställd på att stå på medicinen livet ut.

Ja, givetvis är det så att om man äter lika mycket som man gör av med så förblir vikten stabil. Men misslyckandefrekvensen är i praktiken nästintill hundraprocentig. Att då hålla fast vid att ?det är bara att äta mindre och röra på sig mer? och liknande attityder som lägger skulden på den enskilda individen, är inte bara helt lönlöst utan skadligt eftersom det tar fokus från att diskutera de metoder som faktiskt kan fungera (dvs att förebygga fetma genom förändringar på samhällsnivå). 

Men hur mycket man klarar av att äta kalorimässigt är väl inte statiskt heller? 

Har hört något om att man som äldre tex kan behöva lägga sig på ca 1500 cal som kvinna för att få bibehålla vikten man tidigare haft på 2000 calorier. Är det inte ännu svårare för de som då haft övervikt och gått ner, när det är många smala och normalviktiga som går upp trots att de bara äter som de alltid gjort ?

Blir det inte ännu svårare för de som redan äter mer kalorirestriktivt, än deras kroppar egentligen vill? 

De där forskningarna säger alltid så olika saker, så hur vet man vad man ska lita på? I ena stunden är det så och i andra inte. 

https://nyheter.ki.se/ny-studie-visar-varfor-vi-gar-upp-i-vikt-nar-vi-blir-aldre

Nu har jag ju inte påstått att jag vet hur det ska förändras på samhällsnivå. Jag säger att du har fel i att det inte går att lära sig att hålla koll på sitt intag och att du har fel i att metoden inte fungerar. Du skriver ju själv att det är självklart att det fungera så. Sen om man inte håller sig till metoden är en annan sak. Men metoden fungerar. Sen undrar jag hur man kan vara så säker som du är på att dessa haft stark motivation. Är motivation någonting som går att mäta vetenskapligt? 

Absolut inte. Kolhydrater höjer blodsockret, protein höjer det ytterst lite.

Hoppas att DU skämtar. Du menar att protein höjer blodsockret mer än kolhydrater?

Nej min frågeställning handlade om det som står, om alla har sjukliga, dvs fysiska svårigheter som gör att man har svårt att gå ner. 

blir ni kränkta kan ni scrolla vidare. Men jag har faktiskt fått många bra svar redan och känns färdig. Vill man diskutera lchf och andra livsstilar/metoder står det er fritt. 

Finns många som har just fysiska hinder utan att det egentligen handlar om psykiska problem. 

Jag håller med. Psykiska problem ligger bakom så mycket när det kommer till vår fysiska hälsa. Stress, ångest, depression, utbrändhet, obearbetat trauma, missbruk och mobbning, att misstrivas på sitt jobb mm, allt detta påverkar våra liv, vilka val vi gör, hur vi hanterar motgångar, hur mycket ork vi har osv. Psykiska hinder kan vara minst lika svåra, om inte ännu svårare att hantera. 

Jag är övertygad om att det är väldigt få människor som lider av fetma för att de inte vet att de behöver äta mindre och röra sig mer. Men för att göra den förändringen behöver man jobba rätt hårt med sig själv, ändra livsstil, kanske byta jobb, kanske lösa problem i sina relationer, gå i terapi, kämpa mot sitt matmissbruk, sänka stress och ångestnivån i livet. Det här är det svåra med att gå ner i vikt, att finna energin och motivationen när det finns så många hinder att det inte känns görbart. 

Jag själv led av fetma och många kan nog känna igen sig i svårigheten att hålla tankarna på ett mål och bara följa den raka linjen framåt. Istället vacklar tankarna mellan olika inställningar till övervikten och då är det inte lätt att varken skapa eller bibehålla en viss kost eller livsstil. Jag kunde tänka att nu jävlar ska jag ta tag i detta till att uppgivet tänka att jag aldrig kommer att lyckas och lika gärna kan ge upp, till att äcklas av mig själv, till att tycka att det inte är så illa ändå. 

Lägg till en enorm stress och bristande rutiner pga arbete med oregelbundna tider och sömnproblem på detta. Då är det inte så lätt att göra en livsstilsförändring. Det är svårt att veta var man ska börja. Det tar tid att ta reda på vad som fungerar för just mig, det är inte bara att googla fram en diet och bara köra. Man måste hitta något man kan leva med resten av livet för att inte vara den där jojobantaren längre. 

Jag har lyckats gå ner i vikt genom att byta jobb och minska stress i livet och äta regelbundet. Jag hittade var problemet låg hos mig men det tog sin tid. Det här fungerar för mig men kanske inte för alla, så att tipsa andra om metoder och dieter är svårt. Det enda tipset jag kan dela med mig av som alla kan ha nytta av är att ta det lugnt. Låt viktminskning ta tid och varje kg du tappar räknas oavsett om det tog en vecka eller en månad.