Hur få är det som donerar sperma?

Det var bra gjort av dig att donera. Det är permanent brist på donatorer eftersom reglerna för donatorer förblivit desamma medan de successivt utökat vilka som har rätt till insemination. Jag har också donerat till klinik och då förutsatt att regioner byter med varandra så att barnen sprids ut jämnare, men jag vet inte om det faktiskt är på det sättet.

Det är lite frustrerande för mig att inte veta var de donatorbarnen finns. Jag vill inte ha kontakt med dem eller veta deras identitet, men jag hade viljat veta stad eller i alla fall län. Jag donerar ibland direkt till kvinnor och par och det gör det lätt för mig att se till att det inte blir för många barn i närheten av varandra

Jag har också barn men de är ungdomar, nästan vuxna. Skulle säga att risken är minimal där.
Jag berättade för min fru förstås och hon hade inga invändningar, annat än att det tog lite mkt tid (vi bor inte i samma stad som sjukhuset) och att jag först fick lämna tre gånger för nedfrysning, och sedan sex gånger till.
(Den andra vändan ville de också ha sex doser - jag har aldrig förstått varför det inte kan räcka med en enda sats eftersom däri finns mängder med spermier?). Den andra omgången åkte jag bara in tre gånger, först på morgonen, "gjorde min grej", tog en promenad, fikade osv, och sedan lämnade ett rör till.
Men som skrivits här, det är ju en mkt större insats för kvinnor som lämnar ägg.

Ni som donerar - är ni inte oroliga för att era barn ska bli illa behandlade? Att de är önskade på en nivå är ju ingen garanti för någonting, människor kan skaffa sig barn av mycket egoistiska och själviska skäl. Idag kan barnen dessutom hamna hos ett lesbiskt par, eller en märklig ensam kvinna som lever isolerat. Eller med en social pappa som egentligen inte ville bilda familj på det här sättet och ha ett obesläktat barn i sitt hem, utan i så fall hellre hade velat ha ett barnfritt liv om det inte gick att få egna barn - men som blev övertalad av sin fru. 

Jag skulle aldrig ha vågat donera mina ägg, på den tiden då det ännu hade varit möjligt - och då hade jag ändå kunnat få mycket betalt för dem, när jag bodde i London, för där var skandinaviska ägg guld värda. Jag skulle ha varit sjuk av oro över mina barn där ute jämt, att de kanske är olyckliga och blir illa behandlade och jag inte kan hjälpa dem. Och tänk om ett barn skulle ta reda på ens identitet vid 18, och efter en mycket svår uppväxt komma och ringa på dörren och säga "hur KUNDE du lämna ut mig till de människorna?!" 

Tänker också på det där om en man går med på att skaffa ett barn med donerade spermier för att kvinnan så gärna vill ha barn men sen kanske han ändå har svårt att älska barnet som ett biologiskt barn. Och nej det är ju inte samma sak som att adoptera, då är ju ingen av föräldrarna biologisk förälder  .. och en kvinna som skaffar barn med donerat ägg bär ju iallafall barnet och får ett band på det sättet. Säger absolut inte att man inte kan älska ett barn som man inte har blodsband till men tänker att det inte är helt säkert att man gör det i den situationen. 

Ni som donerar - är ni inte oroliga för att era barn ska bli illa behandlade? Att de är önskade på en nivå är ju ingen garanti för någonting, människor kan skaffa sig barn av mycket egoistiska och själviska skäl. Idag kan barnen dessutom hamna hos ett lesbiskt par, eller en märklig ensam kvinna som lever isolerat. Eller med en social pappa som egentligen inte ville bilda familj på det här sättet och ha ett obesläktat barn i sitt hem, utan i så fall hellre hade velat ha ett barnfritt liv om det inte gick att få egna barn - men som blev övertalad av sin fru. 

Jag skulle aldrig ha vågat donera mina ägg, på den tiden då det ännu hade varit möjligt - och då hade jag ändå kunnat få mycket betalt för dem, när jag bodde i London, för där var skandinaviska ägg guld värda. Jag skulle ha varit sjuk av oro över mina barn där ute jämt, att de kanske är olyckliga och blir illa behandlade och jag inte kan hjälpa dem. Och tänk om ett barn skulle ta reda på ens identitet vid 18, och efter en mycket svår uppväxt komma och ringa på dörren och säga "hur KUNDE du lämna ut mig till de människorna?!" 

Ni som donerar - är ni inte oroliga för att era barn ska bli illa behandlade? Att de är önskade på en nivå är ju ingen garanti för någonting, människor kan skaffa sig barn av mycket egoistiska och själviska skäl. Idag kan barnen dessutom hamna hos ett lesbiskt par, eller en märklig ensam kvinna som lever isolerat. Eller med en social pappa som egentligen inte ville bilda familj på det här sättet och ha ett obesläktat barn i sitt hem, utan i så fall hellre hade velat ha ett barnfritt liv om det inte gick att få egna barn - men som blev övertalad av sin fru. 

Jag ställde upp som donator för ett tag sedan, då jag uppfattat det som att bristen på donatorer är stor.
Det jag undrar är om den verkligen är det och hur få det kan vara, egentligen?
Har nu fått reda på en i den yttre bekantskapskretsen, eller en vän till vänner egentligen, som skaffat barn via insemination och hon bor i den staden där jag donerat - det är inte det största uni-sjukhuset men heller inte det minsta.

Helst vill jag inte tänka så mycket på detta. Jag borde avfölja henne på facebook för det lär dyka upp bilder där.

Hon kan ju också ha åkt till Danmark, jah ska naturligtvis inte fråga om detta. Är det någon som vet hur pass prioriterade ensamstående är, om det nu är sån brist.

Män borde inte ställa upp på det om inte mannen också blir fader officiellt för barnet