Övergrepp på barn?

När man säger övergrepp så menas ofta sexuella övergrepp. Det du pratar om kallas aga eller barnmisshandel. De exempel du ger hör egentligen inte till någon av de kategorierna. Däremot får man inte ta tag i barn hur våldsamt som helst. Man får heller inte skrika åt dem. Där har du exempel på fysisk och psykisk misshandel.

Inte övergrepp men fel att ta tag i/leda bort och ryta till. Höja rösten är okej för en förälder som nått sin gräns men inget att sträva efter. Utegångsförbud är väl helt i sin ordning. Att få konsekvenser för sitt agerande är rätt MEN barnet förtjänar fortfarande att bli behandlad med respekt.

Haka inte upp er på ordet övergrepp. Det är inte enbart begränsat till sexuella sammanhang... 

Paradoxen i ditt sätt att se på saken är att kommer det till en punkt där du måste markera med hårdhandskarna eller skrik, är det du som varit en sopa till förälder tidigare. Och den hanteringen eskalerar i sin tur de negativa mönstren hos ditt barn ytterligare.

Det fanns en tid där du kunde uppfostra till disciplin, har du missat den chansen har du bara dig själv att skylla. Med det sagt är jag helt emot daltande, men skrik och hårda tag leder absolut ingen vart, förutom att ditt barn kommer se på dig som en kuvad svag människa där du blir äldre.

Övergrepp på barn kan betyda aga, psykisk misshandel, sexuellt utnyttjande. 

Att sätta gränser, eller tillrättavisa, är inte ett övergrepp. Men håller med om att många nog är osäkra idag i sin gränssättning då man är rädd för att skada barnet. Den stora skillanden är väl att gränssättning  är ledarskap och det behöver inte innehålla att skrämma barnet, att kränka barnet, att göra illa barnet, att hota, att straffa osv. Att sätta gränser är att sätta stopp för något barnet gör för att det inte fungerar eller är lämpligt. Man behöver inte skrämma, kränka och trycka ner barnet för det. Man kan till och med ta tag i andra människor fysiskt på ett sätt som inte är aggressivt. Det handlar ju mkt om att inte gå i affekt när man gör det. Så tycker jag. 

TS, när du gör fel då, tycker du att det är rätt att din partner skriker på dig eller tar hårt tag i din arm för att du ska förstå att det du har gjort är fel och aldrig göra om det?

De enda gångerna jag har höjt rösten mot mina barn är när de håller på att utsätta sig för fara. Som om de tog ett steg rätt ut på gatan utan att se sig för.

Bara för att jag och min man inte har utsatt våra barn för någon form av misshandel så betyder det inte att de inte vet olika gränser. De har aldrig kastat sig på golvet på Ica och fått utbrott för att vi inte har köpt godis när de har velat ha. De har förstått att ett nej är ett nej och inte tjatat på att få x leksak. Nu är de tonåringar och helt underbara att umgås med. 

Det du beskriver som "vanlig uppfostran" är i mina ögon dåligt föräldraskap.

Håller helt med Agda 90. 

Agda 90:

Om jag skulle göra något mot min partner (med flit eller ej) som han inte gillar och han skulle säga åt mig att sluta, så skulle jag sluta. Hade jag däremot fortsatt så skulle det uppenbarligen krävas en strängare tillsägning för att sätta mig på plats. Självklart ryter man inte till i första taget. Man stegrar ju upp det beroende på hur ungen reagerar på tillsägningen. 

Vad skönt att ni haft "lätta" och lydiga barn som inte varit totala odågor.... 

Core:

Jag har inte nämnt något om skrik och hårda tag. Att höja rösten behöver inte vara att skrika. Att ta tag i barnet behöver inte innebära blåmärken. 

Nej, man får inte ta tag i sitt barn under några som helst omständigheter. Inte när det håller på och ska rymma för att det är argt på sitt syskon och bestämt sig för att åka till en släkting med kollektivtrafiken utan vare sig kollektivtrafikkort eller mobiltelefon. Man får inte heller ta tag i sitt barn i syfte att förhindra slag när det slår antingen en själv eller sitt syskon. 

Detta är två tillfällen då jag fått samtal antingen från skolan eller från socialtjänsten. Frågade barnutredaren på socialtjänsten om det är bättre att barnet rymmer och åker vilse i kollektivtrafiken eller att det slår sitt syskon men det var det ju inte heller.... Men de kunde inte heller säga vad jag ska göra för att stoppa barnen i fråga när det är ett faktum (oftast så har det skett något innan som jag inte sett/hört som utlöst det hela så jag kommer liksom in i fullskaligt krig mellan syskonen). 

Har även frågat barnen själva vad jag ska göra när vi hamnar i dessa situationer istället för att ta tag i dem (båda två har ett hyfsat hett temperament och retar ibland livet ur varandra vilket vi också har diskuterat massor om hur man beter sig) och de har inte heller någon lösning. De är i mellanstadieåldern så det är inte små barn vi pratar om utan de kan komma med egna lösningar på hur vi ska hantera dessa situationer. 

Himmel, inte konstigt det går utför med samhället. Barnen lär sig de kan göra vad de vill.

Tja, jag skiter i vilket utan kommer att fortsätta att fysiskt hindra mina barn från dessa saker när de uppstår. Som tur är så blir det mer och mer sällan, speciellt rymningarna. Vad gäller slagsmål så har vi en pågående diskussion om dessa och anledningen till dem (att de retas till den ena blir pissur på syskonet och de ryker ihop). 

Nej men då förstår jag inte riktigt hur du menar? Om du säger åt med lugn ton, och inte tar tag, vad menar du med begreppet övergrepp ?

LÄTTA?
Nej du, vi har barn som vi har uppfostrat. Men vi har inte utövat dåligt föräldraskap. Det är STOR skillnad! 

Det är inte JAG som påstår att detta är övergrepp. Andra påstår att man inte får varken höja rösten eller ta tag i barnet då det anses som övergrepp/misshandel.