För det första anser jag att det är fel att skaffa barn med donerade könsceller överhuvudtaget, för barnet har rätt till sin identitet. På detta sätt kommer det inte att känna till halva sin identitet, och sådant skapar mycket problem. Nej inte hos alla förstås, men man kan inte veta från början om just detta barn kommer att lida av det eller inte.
Man hör ofta människor säga, som har hittat sin far eller biomamma (vid adoption) eller donator eller halvsyskon i vuxen ålder, att "det var som en pusselbit som föll på plats. Det borde inte vara viktigt, men det var det ändå". Varför SKAPA problem för en ännu-icke existerande individ i onödan? Och i ditt fall kommer det alltså inte ens att finnas en social pappa, så barnet kommer även att sakna en pappafigur? Och förmodligen syskon också?
...och dessutom antar jag att du tänker kosta samhället pengar, genom att kräva ut underhållsstödet från Försäkringskassan, fast det inte finns någon pappa som de kan kräva tillbaka beloppet ifrån..?
Men om vi lämnar allt ovanstående, så tänker jag att det väl är ganska självklart att man vill att ens barn ska bli så likt en själv som möjligt, om man inte skaffar barn med en man som man är kär? Då tänker man ju t.ex. att "jag vill ha ett barn med HANS vackra, fina, nyfikna, vakna, intelligenta, varma ögon". Men vem vill ha ett barn med en massa främmande drag, från en främmande släkt? OM jag skulle ha gjort något sådant, så skulle jag ha försökt matcha mina egna färger och övriga utseende med donatorns så noga som möjligt.
Sedan tänker jag även att detta barn kommer att bli så annorlunda ändå, när alla andra på dagis och i skolan har pappor - de som inte lever med sin pappa, hälsar i alla fall på honom varannan helg. Eller som minst så vet de vem han är. Varför spä på annorlundaskapet med utländska färger och drag, som även kan försvåra för honom eller henne i vuxen ålder p.g.a. associationer med problematiska invandrargrupper, importfruar o.s.v.. Nä. Det där får du tänka igenom både en och 54 gånger till...
