Is it too late?

Mitt hjärta brister. Ett par gånger de senaste veckorna har jag sjunkit in i mig själv och tårarna bara faller utan förvarning. Känner en otrolig sorg, samtidigt som jag är kluven i allt.

Jag lovar att jag ska hålla det kort.

För snart fyra år sedan träffade jag den mest omtänksamma och kärleksfulla man. Han som är lätt att prata med, som lyssnat utan att döma och tillsammans har vi hela tiden haft massvis med skoj. Både sånt vi planerat och sånt som skett spontant. Kan inte säga att det har varit dåligt så. Vi har varsin lägenhet på olika håll. Även det har funkat bra då vi varit hos han på jobbveckor och i min övrig tid. Glädjen har spritt inom mig när han ofta sagt till mig och till andra i samtal: "om vi får barn..." och fortsatt denna mening med planer, tankar och ideer. Han ville ha max två barn.

Det var för ett par månader sedan som jag pratade med honom om framtiden. Efter snart fyra år har jag en otrolig längtan efter att både skaffa gemensamt boende och bilda en egen familj tillsammans..

Mitt hjärta brast när han sa till mig "Jag vet om dina drömmar men jag kan inte se mig ha barn nu. Det kan ju ändras"

Jag är 36 år, känner hur min tid rinner ut. Är så kluven och grubblar varje dag över det han sa. När kommer det att ändras, om det kommer att ändras. Ska jag lämna mitt livs kärlek och leta vidare. Kommer jag hitta någon innan det är försent att få egna biologiska barn. Känner en sån stor sorg. Precis som att jag längtar och drömmer om något som inte kommer att slå in. Det har heller inte kommit på tal om att skaffa gemensamt boende. Känner en sådan press då min syster påtalat att hon skulle vilja bli moster snart och mormor som glatt sa till mig att hon inte vill ge vika förrän jag fått ett eget barn. Känner mig som ett totalt misslyckande.

Finns det någon som varit med om liknande?

Anonym (...) skrev 2024-07-08 19:44:45 följande:

Vill be om ursäkt ts. Var något känslolös mot dig.

Tråkigt att höra om din oro / sorg?

Jag tror att du behöver ta ett samtal på riktigt med din kärlek och höra vad han faktiskt är ute efter och vad han har för planer framåt. Enbart därefter så kan du ta ställning till hur du ska göra.

Han verkar dock rida på vågen av att inge hopp hos dig men samtidigt endå förskjuta det framåt.

Ibland behöver man våga stå på sig för att kanske kunna vinna. Men visst risken att förlora finns ju med men kanske bättre att förlora redan nu och ha några år till på dig att finna någon mera seriös om han nu inte skulle motsvara dina förväntningar samt förhoppningar.

Tycker att det låter märkligt att ni inte lever ihop efter 4 år.

Men kanske han ändrar / skärper sig om han inser att han faktiskt kan förlora dig? Efter så många år så är det lätt att ta saker för givet oc ibland kanske ne väckar klocka behövs.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig på det sätt som du önskar och drömmer om iallafall.

Ingen fara. Ibland kan det vara ruskigt skönt att få rasa av sig. Precis som jag behöver göra i det jag befinner mig i.

Det kanske är en liten glädje då jag varken har båt, ny bil eller shoppar loss. Har en redig och stadig inkomst men går fortfarande runt i de kläder jag känner mig mest bekväm i, har lägenhet och unnar mig en resa ibland 😅 Har inga problem att försörja mig själv och lever inte på gubben men har sådan längtan ändå efter gemensamt hus och familj som också skänker glädje och lycka.

Efter det samtalet senast, tystades jag med de orden han sa. Jag visste inte hur jag skulle processa det och vet fortfarande inte. Har inte vågat ta upp det något mer och även fast jag skulle vilja, så vet jag inte hur jag ska fortsätta samtalet. Som du säger, är jag nog väldigt rädd att behöva börja om från början igen.

Jag känner också att fyra år en en väldigt lång tid att inte ha något gemensamt. Vi är inte ens förlovade.

Is it too late?

INNEHÅLL