Min 21 åring säger jag är en hemsk mamma

Hej TS.

Jag tror att din 21-åring känner sig övergiven, kanske dels för att hans riktiga pappa lämnade honom för att flytta med sin nya fru utomlands och sen att du nu har skaffat dig en ny kille. Förut så kunde han få din uppmärksamhet mer, när han kände att han behövde det. Det såg han som en självklarhet att han kunde få av dig för du är hans mamma.
Nog för att han är vuxen men jag tror inte att han själv känner sig som riktigt  vuxen än utan han vill fortfarande vara som ett barn och som du fortsätter att ta hand om precis som du alltid har gjort innan?

Alla barn tycker att deras föräldrar är tjatiga om de säger till dem att göra saker som de inte känner för att göra. Men om han inte vill göra saker av sig själv så får han lära sig att tåla att höra tjat.

Han måste lära sig att som vuxen och fortfarande bor hemma så hjälper man till i hushållet och att du inte kan eller ens ska behöva fortsätta att göra allt själv  hemma.

Du kan...

Om du tvättar kläder så kan han i alla fall följa med dig och bära kläder till/från tvättstugan till en början om han inte vet hur tvättmaskinen/torktumlaren fungerar och så visar du honom det.

Tycker han om en viss maträtt så få honom att lära sig att själv kunna laga den rätten till en början bara för att han ska bli mer van att laga god och nyttig mat i köket. Den som lagar maten slipper då att duka fram/av och diska t.ex.

Att få hjälp med att dammsuga, damma, städa och våt torka golven kan kanske vara lite svårare att få hjälp med, men då kan man kanske använda sig av något belöningssystem som får det att kännas värt att utföra de sysslorna.

Ju mer han lär sig att kunna sköta ett hem ju mer självständig kommer han senare kunna bli. Och han kommer ha lättare för att hitta en partner som tycker om honom än om han inte kan eller vill göra någonting hemma förutom att bara lata sig och göra det han tycker är roligt.

Om din 21-åring kommer bra överens med din kille så låt dem hitta på någonting så att de stärker banden till varandra, det kan vara bra för dem. De kan åka och storhandla mat tillsammans t.ex.

Om du blir arg på din 21-åring så försök att inte visa det framför honom eftersom att han då hamnar i försvarsläge och börjar kontra med att säga en massa dumma saker till dig. Gå bara därifrån och lämna honom ifred en stund. När du inte längre känner dig arg på honom så kan du försöka gå och prata med honom. För när du låter arg så kanske det triggar honom att i försvar säga dumma saker tillbaka till dig.

Sist men inte minst... -Du är långt ifrån en hemsk mamma!

Som vuxen får man också belöningar om man gör något bra!

Ur mitt perspektiv så tror jag inte att TS 21-åring frivilligt erbjuder sig att hjälpa henne med att tvätta och städa. Visst att han är en vuxen man som bor hemma men jag vet att det finns många vuxna personer som också inte orkar och vill göra saker hemma och helt enkelt låter bli. Kanske är det för att de som 10-åring blev tvingade att hjälpa till och sen fick ett förakt mot att fortsätta att göra det?

Jag ser det som att, om jag har ett riktigt tråkigt arbete som jag verkligen hatar så kan det kännas lättare att ändå utföra de arbetsuppgifterna om jag vet att jag får en bra lön för att göra det. Det ger mig mer motivation än om jag skulle bli tvungen att göra det och inte få något alls för det. Nu gäller den här saken att hjälpa till i hemmet så någon lön är det ingen talan om, mer en belöning som motiverar honom till att utföra hushållssysslorna.

Nej han ska inte köpa lördagsgodis utan spara alla inkommande pengar så att han har råd och kan lägga en handpenning på en bra lägenhet som han sköter om och klarar sig själv i.

Om TS 21-åring inte mår helt bra så är det sämsta hon kan göra att kasta ut honom. Det kommer få honom att känna sig mer värdelös och övergiven.

Om TS däremot kan få in som rutin hos 21-åringen att hjälpa till hemma så slipper hon tjata på honom, och han får in det som en bra rutin och en bra vana.
Skapar ett positivt mönster för honom som är bra.

Avslutningsvis...
Alla vuxna är inte vuxna och beter sig inte heller som vuxen. Här på internet är det övertydligt och överbevisat! (enligt mig).

Ha en fin dag!

Alla personer är känslomässigt där dom är, finns en massa vuxna människor som beter sig som barn.

Så ja om det är där han befinner sig känslomässigt på grund av trauma så får man börja där, med att bygga självförtroende/mening.