Anonym (Puman1983) skrev 2024-07-07 00:04:01 följande:
Är du bitter eller? Nej, jag har inte orealistiska drömmar om livet utanför hemmet. Hört talas om arbetsräna? Praktik? Anpassningar? Det finns faktiskt sånt som människor som behöver komma ut/ komma tillbaka försiktigt i arbetslivet efter sjukskrivning/utmattning/ pga npf eller dyl. Var har jag skrivit att jag ska ut i arbetslivet och välja o vraka bland olika jobb?
Det senaste 7 åren har vi levt på min mans lön + barnbidrag och omvårdnadsbidr. Så varenda krona räknas o gör skillnad. Som inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt arbetssökande/delta i program/ följa personliga planeringen så har man rätt till 4000:- i månaden i aktivitetsersättning, och nej det motsvarar inte ens en låg lön men i vårat fall gör det enorm skillnad. Och sen får man under tiden hjälp med att t ex få till en arbetsträning på lämplig arbetsplats och då har man rätt till ersättning. Man trappar upp försiktigt. Innan jag både fick barn och min diagnos fanns det papper på att jag gått in i väggen otaliga gånger och det kallades typ psykisk känslighet och med det hade jag rätt att få anpassat utifrån mina förutsättningar, 100% aktivitetsersättning trots att jag började med kanske 9h jobb i veckan med målsättning att komma upp i 50% och bibehålla det. Och det var som sagt INNAN jag fick min diagnos och dessutom varit utanför systemet under alla år. Jag vet också att folk med framförallt ast inte ens har krav på sig eller förväntningar att klara att vara på en vanlig arbetsplats utan där finns helt andra alternativ och mycket Anpassningar. Nu har ju inte ast och har inte jobbigt med den sociala biten, tvärtom. Men ändå allt i bagaget som gör att jag har rätt till de rätta anpassningarna och det stöd jag behöver för att komma ut i arbetslivet.
Hade jag varit ensamstående eller att maken var arbetslös så hade det ju såklart sett annorlunda ut, då hade jag ju kanske fått ta första bästa jobb och köra på bara, trots ångestproblematik, återkommande utmattningar/utbrändhet, min adhd och hypotyreos samt barn med npf som kräver mkt föräldrastöd. Men nu ser det ju inte ut så. Och med rätt anpassningar och stöd så kommer jag nog så småningom kunna arbeta, inte heltid men åtminstone 50%. Vi är inte alla stöpta i samma form och alla har inte samma förutsättningar.
Nej du. Inte bitter ett dugg. Tjänar egna pengar och får en bra pension när det blir dags.
Din berättelse är däremot exakt en tillvaro som jag hade kräkts av att hamna i.
Önskar dig dock lycka till, men att du ska få klappa katter och få en slant av våra skattepengar för det får du nog önska mer av. Skriva en bok får du väl göra utan ekonomiskt stöd som alla andra som trott sig kunna skriva bestsellers.
Ha det fint.
