Mer än bara mamma & hustru

Det kom inte med, men jag är utbildad barnskötare och har jobbat på förskola för över 17 år sen, innan jag fick egna barn. Har arbetstränat på skola också. Jobbat mest med människor (funkar inte bra alls då jag med min ångestproblematik, stresskänslighet och adhd gör att jag är en sån som "tar med jobbet hem", känslomänniska med för mkt empati och en förmåga att ta på mig andras känslor osv. Också jobbat på tvätteri, alldeles för monotont och enformigt. Hoppas att det finns något för mig... att jag har något att ge. Får ofta höra att jag är klok och insiktsfull, duktig på planering och bra idéer. Väldigt kärleksfull med stort hjärta och bra med djur, social och trevlig. Duktig på att skriva och uttrycka mig i skrift säger många (skriver mkt, bl a noveller) drömmer om att publicera... 

Det låter som att du har orealistiska drömmar om vad livet utanför hemmets väggar kommer innebära. Man kan liksom inte välja hursomhelst utan gilla läget. 

Det du beskriver är väl en lullig tillvaro som många får hålla på med utanför ordinarie arbete. 

Svårt. Många jobb ÄR stressiga. Det enda som gör att man inte går in väggen är att man är tydlig med sina gränser, kan säga -nej- och har en chef som är tydlig med vad som förväntas av en och om det läggs mer på ens axlar så ber man chefen avgöra vad av dessa saker som ska prioriteras för närvarande.

Detta kan du bara uppnå genom att träna dig själv, få skinn på näsan. Kanske få till en terapuet?

Tyvärr kommer du inte kunna gå genom livet utan att du kommer behöva utmanas, behöva ta strider, våga gör något halvdant och känna stress av att ha flera bollar i luften. Och även våga ta konflikt med mannen- du ut
gången på arbetsmarknaden för din del innebär att han måste ta lika stort steg in i familjelivet och avlasta dig. Annars kommer det inte funka.

Du har utmaningar framför dig, men det kommer du klara bara du vågar stå upp för digsjälv. Och det är jättebra att du resonerar kring att göra annat än att arbeta hemma för familjen. Jag har en kusin som var i liknande situations om du. En dag blev hon lämnad av maken som hittat en ärtig, driven och spännande karriärista på sitt jobb. Han utryckte själv att din blivit -tråkig bullmamma- som inte medförde någon spännande kommunikation utöver hur blommorna växer i trädgården. (Skitstövel- bra att hon blev av med honom!) men hon fick otroligt tufft ekonomiskt..

Hej! Jag har en lite liknande historia som du så känner igen mig i vad du skriver. För mig underlättar det mycket att jag bor på landsbygden och tycker om att vara utomhus. Förr hade jag häst men det blev ohållbart för mig. Jag fiskar nu. Ensamheten i skogen och efter något vatten har läkt mycket inom mig.  Är lite beroende nu 🙂 Jobbar 50% med att vara köksbiträde vid ett äldreboende. Inget glamoröst jobb men det ger mig möjlighet att kunna rå om mig själv. Är en bättre person och framförallt mamma. Så mitt tips är att försöka hitta en plats där du gör det du ska, utan många krav. Må bra av att finna dig själv och gör något som blir din "grej" Framförallt möjlighet att kunna ha vettiga samtal med sig själv. Önskar dig stort lycka till! 

Det är betydligt lättare att arbeta än att rodda tre barn och hushållet. Inte konstigt att du har gått in i väggen flertalet gånger när din man har en gräddfil och extremt slapp tillvaro.

Tack för att du delade med dig och för peppande ord! 
Bor inte riktigt på landet men vi flyttade faktiskt för 4 år sen från sthlm regionen till Hälsingland, helt fantastiskt. Ett lugnare tempo, mer avslappnat tempo, överlag trevligare och öppnare människor (mindre stressade?!) Lägre hyra, bättre boende, otroligt vackra miljöer och naturen nära. Innan vi flyttade hit hatade jag vintern och undvek helst att gå ut, blev ju bara snålblåst, snöslask och allmänt mörkt o deppigt. Men nu tycker jag faktiskt om vintern, vi vintersportar och njuter av "riktig" vinter och jag står ut, ja till o med myser på vintern här, trots att jag är sommarmänniska. Det är också nu allt fallit på plats och börjar fungera o verkligen gå framåt för oss alla (peppar peppar,  när det varit mkt motigt så vågar man knappt yppa orden). Och det är också det som gör att jag vill investera i mig själv, göra saker som är bra för mig, släppa hönsmamma rollen och bli mer... självupptagen haha nej, det kan jag aldrig bli, men mer åt det hållet. Det var länge sen jag öht hade egentid och mkt av ångesten bottnar i att jag känner mig kvävd. 
Tänker också att målet är att komma upp i 50% arbetstid och behålla det. Hade det som plan/-krav från af när jag arbetstränade för ca 12 år sen. 

Är du bitter eller? Nej, jag har inte orealistiska drömmar om livet utanför hemmet. Hört talas om arbetsräna? Praktik? Anpassningar? Det finns faktiskt sånt som människor som behöver komma ut/ komma tillbaka försiktigt i arbetslivet efter sjukskrivning/utmattning/ pga npf eller dyl. Var har jag skrivit att jag ska ut i arbetslivet och välja o vraka bland olika jobb? 
Det senaste 7 åren har vi levt på min mans lön + barnbidrag och omvårdnadsbidr. Så varenda krona räknas o gör skillnad. Som inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt arbetssökande/delta i program/ följa personliga planeringen så har man rätt till 4000:- i månaden i aktivitetsersättning, och nej det motsvarar inte ens en låg lön men i vårat fall gör det enorm skillnad. Och sen får man under tiden hjälp med att t ex få till en arbetsträning på lämplig arbetsplats och då har man rätt till ersättning. Man trappar upp försiktigt. Innan jag både fick barn och min diagnos fanns det papper på att jag gått in i väggen otaliga gånger och det kallades typ psykisk känslighet och med det hade jag rätt att få anpassat utifrån mina förutsättningar, 100% aktivitetsersättning trots att jag började med kanske 9h jobb i veckan med målsättning att komma upp i 50% och bibehålla det. Och det var som sagt INNAN jag fick min diagnos och dessutom varit utanför systemet under alla år. Jag vet också att folk med framförallt ast inte ens har krav på sig eller förväntningar att klara att vara på en vanlig arbetsplats utan där finns helt andra alternativ och mycket Anpassningar. Nu har ju inte ast och har inte jobbigt med den sociala biten, tvärtom. Men ändå allt i bagaget som gör att jag har rätt till de rätta anpassningarna och det stöd jag behöver för att komma ut i arbetslivet. 
Hade jag varit ensamstående eller att maken var arbetslös så hade det ju såklart sett annorlunda ut, då hade jag ju kanske fått ta första bästa jobb och köra på bara, trots ångestproblematik, återkommande utmattningar/utbrändhet, min adhd och hypotyreos samt barn med npf som kräver mkt föräldrastöd. Men nu ser det ju inte ut så. Och med rätt anpassningar och stöd så kommer jag nog så småningom kunna arbeta, inte heltid men åtminstone 50%. Vi är inte alla stöpta i samma form och alla har inte samma förutsättningar.

Nej du. Inte bitter ett dugg. Tjänar egna pengar och får en bra pension när det blir dags. 

Din berättelse är däremot exakt en tillvaro som jag hade kräkts av att hamna i. 

Önskar dig dock lycka till, men att du ska få klappa katter och få en slant av våra skattepengar för det får du nog önska mer av. Skriva en bok får du väl göra utan ekonomiskt stöd som alla andra som trott sig kunna skriva bestsellers. 

Ha det fint. 

Jo det kan ju vara så. Och det blir nog lätt att man fegar lite, som jag gjort under många år. Har gått igenom flera trauman under mitt vuxna liv och som sagt även blivit utbränd många gånger, så jag liksom blivit "skadad", livrädd att inte räcka till, inte mäkta med och därför har jag väl känt att "det här ska jag klara, det är mitt jobb" kring allt som rör barnen. Men så föll ju poletten ner, jag kan inte ta allt själv och jag ska inte ta allt själv, vi är båda föräldrar och ska dela på föräldra-ansvaret, även om den ena arbetar 100%. Särskilt när det som i vårat fall varit långa perioder där det krävts oerhört mycket för oss som föräldrar, eller mig då som det blev. Och samtidigt intalade/ inbillade jag mig själv att jag är skadat gods och inte tillräckligt bra för att klara mer än familjelivet, hemmet, husdjuren. Det tär såklart på självförtroendet, och jag tror precis som du eller nån annan skrev, att man kan och klarar mer än man tror.
Min man har dessutom kommit till insikt och engagerar sig mer, steppar upp, tar mer ansvar för barnen och hemmet och det är så skönt, och det är en förutsättning för att jag ska våga fokusera mer på mig själv och att ta ett steg utanför hemmet/familjen. 

Yes, många jobb är stressiga, därför behöver man ju vara lyhörd för sina gränser. Jag har lärt mig nu att hur mycket jag än tycker om att jobba med människor så ÄR det inte ett jobb som är bra för mig. Jag har inte vad som krävs och min psykiska hälsa klarar inte det, så det är bara att acceptera det. Min psykiska hälsa är jätte viktig för jag vill vara en bra, engagerad, tålmodig mamma. 
Jag har tagit kontakt med vården och psykosociala teamet och får hjälp med min adhd, min ångestproblematik osv. Det känns väldigt bra. 
Livet har som sagt redan visat sig från sina tuffa sidor så absolut, man behöver rusta sig för att stå pall. Framförallt när man har adhd som triggar på o ger ett ökat ångespåslag när det händer mycket i livet, och att jag dessutom varit utbränd gör ju också att man är skörare har jag märkt.  
Tack för din input!