Vill vara 22 inte 32

Det låter jobbigt att vara så självcentrerad, blir du inte trött på dig själv? Tänker du att människor tittar och dömer dig hela tiden och analyserar hur du ser ut?

Folk bryr sig inte så mycket om andra, de har fullt upp med sig själva. Det är din man som du ska ha fokus på och han hade nog hellre sett att du brydde dig mer om din psykiska hälsa än din fysiska, det kan bli ganska jobbigt att leva med någon som är så fokuserad på sig själv.

Och jag vill inte vara 39 utan 30 men vad ska man göra? Det är ju samma för alla att man åldras. Man det är mycket jag skulle velat ha gjort men åren har bara gått. 

Du har fått många tumme-ner vilket jag tycker är orättvist. Jag förstår att det måste vara skitjobbigt att fungera känslomässigt som en tjugoåring (eller yngre) men att omvärlden förväntar sig att möta en vuxen, eftersom du levt i drygt 30 år. 

Hur ser ditt umgänge ut? Jag tänker att det ändå finns grupperingar där annorlunda kläder är accepterat eller till och med uppskattat. Tänk om du kunde hitta ett ställe att ha som ventil. Har du provat Cosplay? Eller att lajva (om folk fortfarande gör det)? Det ger ju möjlighet att gå in i en annan roll och få visa andra sidor av sig själv än man normalt gör. 

Vad gör du om dagarna? Har du jobb? 

Jag har förresten en tjej i din ålder på min arbetsplats som ibland har kattöron på jobbet. Jag brukar säga till henne att jag tycker att de är fina. :) 

Jag blir väldigt ofta trött på mig själv ja :D den här typen av negativa tankar får jag mest när han inte är hemma och jag är själv. Då har jag inte den här tillgången till omedelbar bekräftelse på att han älskar mig och tycker jag är attraktiv.

Mitt umgänge är rätt begränsat. Jag är halvtidssjukskriven pga psykisk ohälsa, jobbar halvtid i butik. Samtidigt som jag har lite svårt med att socialisera i grupp, har jag svårt att vara ensam. Jag har (ända sedan jag var väldigt liten) helst velat ha en person att vara med så mycket som möjligt. 

Min syster och mamma är ännu mer störda än mig och jag orkar inte med de längre så jag har brutit (Mamma är på en nivå där hon är full och ringer och skriker "Jävla snåla hora!" för att jag inte vill "låna" ut pengar, syrran är på en nivå där hon skär sig själv, tar foto av detta och skickar och säger "det här är ditt fel"). Jag har varit missbrukare så barndomsvänner har jag knarkat bort. Bokstavligt talat. Förutom min man och hans umgänge (Väldigt stabila normala konservativa människor i 50års åldern) har jag ett fåtal internetkompisar som har borderline de med.

Cosplay gillar jag jättemycket. 

Vem säger att man inte får vara goth eller emo när man är 32? Jag känner de som är 50+ som varit goth sedan åttiotalet. Vi lever i ett fritt land och du är myndig, är det någon som förbjuder dig från att klä dig hur du vill?

Jag är själv över trettio och har aldrig någonsin känt något behov av att vara "porrsexig". Tvärtom är det nu som jag känner mig vackrare, sötare och mer naturlig än någonsin. Jag kan känna mig fin och gullig i vackra sommarklänningar och sandaler, jag har skänkt alla sexiga nattklubbskläder och stilettklackar som jag hade som finkläder i tjugoårsåldern till second hand.

Om man vill vara barnslig så måste man välja sina tillfällen. I tjugoårsåldern hade jag aldrig möjlighet att vara barnslig, jag hade fullt upp med jobb och att lära mig bli vuxen. Nu i trettioårsåldern är jag både moster, gudmor till flera barn och får ofta sitta barnvakt, och då får jag släppa fram min barnsliga sida (under premissen att jag faktiskt har ansvar för barnen när det är jag som tar hand om dem).

Just det här med EN person att fästa mig vid började jag redan med på dagis. Det var en grannpojke (som sedan blev min första pojkvän). Jag grät och skrek om han lekte med andra barn och ville vara nära honom hela tiden. På dagis, efter dagis, sedan i skolan, till och från skolan, efter skolan, hela tiden. Så pass att jag klättrade ut på nätterna och klättrade upp till hans fönster (andra våningen i ett radhus).

Jag har träffat rätt vad gäller min man då han sällan blir trött på mig och jag får mycket bekräftelse och är trygg med att han älskar mig och vill vara med mig. Innan honom mådde jag väldigt dåligt. Han är min person.

Det är en självbegränsning pga min ålder att jag inte "får" vissa saker. Det hade vart lättare för mig om jag var 22 helt enkelt. Då hade det inte känts fel.

Då hade jag vart 22 gift med en man på 50 :) Men det är ok, jag har daddy issues. (Nu blir han obekväm när jag anspelar på sådant, han har en dotter på 20 så jag gör givetvis inte det)

Ja, är ditt enda lilla problem att du inte blir bekräftad som gullig tillräckligt ofta så borde ju livet leka, eller hur?

Och inte vill du väl att din man ska vara en snuskfarbror som gillar tjejer som precis gått igenom puberteten heller? Så var glad att han gillar dig och inte någon tio år yngre.

Att bli svartsjuk på en hund är nog bland det sjukaste jag hört btw. 

Din man låter fantastisk. Är du lika bra på att bekräfta honom som han dig? 
Berättar du hur snygg, fin och bra han är? 

Försök fokusera på att vara nöjd med det du har än att gräma dig över vad du inte har.