Vill vara 22 inte 32

Det får jag. Den bästa. Du skulle sett hur störd jag var bara för några år sedan, det här är mer jobbiga tankar av sorten "Nu mår jag alldeles för bra, bäst att leta upp något att må dåligt över", som jag fått gräva ganska djupt för att kunna plocka fram för att ha något dåligt att älta med. 

Just det här med EN person att fästa mig vid började jag redan med på dagis. Det var en grannpojke (som sedan blev min första pojkvän). Jag grät och skrek om han lekte med andra barn och ville vara nära honom hela tiden. På dagis, efter dagis, sedan i skolan, till och från skolan, efter skolan, hela tiden. Så pass att jag klättrade ut på nätterna och klättrade upp till hans fönster (andra våningen i ett radhus).

Jag har träffat rätt vad gäller min man då han sällan blir trött på mig och jag får mycket bekräftelse och är trygg med att han älskar mig och vill vara med mig. Innan honom mådde jag väldigt dåligt. Han är min person.

Det kanske jag gör men jag är inte taskig mot någon vad jag vet, går inte på personangrepp, det är inte politiskt. Jag vet att jag tänker lite annorlunda, jag får ofta höra att jag tänker autististiskt eller att jag är autist men jag har testats grundligt och jag är inte det. Inte ADHD heller även om det misstänkts. Även då av min psykiatriker att jag resonerar som en tonåring (Hon är lite frispråkig ibland). Det jag har är BPD och histrionisk, samt högt med inte tillräckligt för diagnos på narcissistisk, trauma och inslag av OCD ...men är jag så konstig att det jag skriver behöver plockas bort? är jag så udda? 

Det skall vara pyttelite antydan till skinka som tittar fram, precis som det kan göra på en boxertrosa :)