Anonym (Anna) skrev 2024-07-05 09:49:14 följande:
Har tyvärr inte heller alltid så bra erfarenheter av att det så enkelt skulle finnas hjälp att få. Min sambo som vid det laget var mitt ex var helt under isen, ville inte leva längre. Vi åkte då till st Göran där de konstaterades att han hade amfetamin i blodet (han hade också ett pågående missbruk) och var därför inte välkommen där. Vi blev då hänvisade till liknande mottagning men för missbrukare, det var heller inte så att det var nåt de rekommenderade men jag tryckte på att nu är det så nu går vi dit. Han var också förbjuden av socialtjänsten att vara hos mig och barnen pga hur saker hade varit. Väl där efter flera timmar mitt natten, blev han hemskickad mitt i natten med löfte om en remiss till nån samtalskontak/beroendevård. Han ansågs inte alls höra dit och jag såg också att de som var där var i ett helt annat skick, hemlösa (det var ioförsig han med) men många gånger inte kontaktbara och helt förstörda. Han fick då komma hem mig ändå (barnen var inte hemma så det var ändå ok) för att jag sedan betalade ett hotell till honom ett par dar framåt. Det här var den första covid sommaren och då stod hotellen tomma och erbjöd långtidsuthyrning billigt.
i I brevlådan kom därefter ett brev där det stod en tid han skulle få till samtalskontakt på nån Maria enhet i september, det här var ju juli. Så tre månader skulle en mer eller mindre självmordsbenägen människa klara sig utan hjälp. Det här var var också en människa med ett missbruk som var djupt deprimerad som ej ville leva mer.
en annan vän åkte in efter ett självmordsförsök som läkarna lyckades rädda, men blev sedan utskriven direkt faran var över.
Två veckor sedan tog han självmord.
Hur är det möjligt att man blir hemskickad på det viset?
Och angående sambon där hade säkerligen soc önskat att han hade dött på vägen, men det gjorde han inte. Det var absolut inte från hjälp av deras sida, inget behandlingshem, inget boende, ingenting.
Så nej skulle jag säga för de som verkligen behöver hjälp finns ingen hjälp. Så är min erfarenhet.
Beklagar! Hur mår din sambo nu? Ja tyvärr ser det ut som du beskriver. Jag själv har aldrig varit så djupt nere, men jag har skickats runt, runt från den ena till den andra och alla pratar om den där hjälpen jag ska få, men som aldrig kommer! SIP-möten har hållts och man har bestämt vem som gör vad och så.. problemet är ju att jag inte tycker det händer någonting förutom att jag håller kontakt med dem och de följer upp hur det går.. men vad fan jag blir så ledsen och arg.. Det händer ju inget alls!! Jag behöver hjälp med att hitta ett sätt att förhålla mig till allt som är jobbigt för mig, hitta strategier för att få livet att gå runt och kunna leva ett så bra liv jag kan med mina dåliga förutsättningar. Psykoterapi skulle kunna vara något för mig, tex. Har boendestöd men jag är inte alls så begeistrad som många andra som har det.. jag behöver mer hjälp än att någon kommer hem till mig och hjälper mig med vardagssysslor etc.
