Ångrar katten
Snälla, var inte för hårda. Jag mår så dåligt över det här.
Jag skaffade 2 katter för 3,5 månad sen, jag har haft katter i mitt familjehem (och andra djur) förut men aldrig varit den primära omhändertagaren. Jag kände mig redo, kattsäkrade, köpte allting, läste på om rasen och katter överlag.
Jag räknade med att kattungar är busiga, speciellt i sällskap med varandra. I slutet av dagen är det djur och jag förväntar mig inte att de ska vara precis som man önskar.
Jag är dock så trött. Dom väcker mig och mina barn hela nätterna, det går inte och stänga dörren. Mina barn vill ha öppet så att dom kan se in i mitt rum. Dom springer ut och in i barnens rum, klättrar på deras leksaker, välter dessa, hoppar på barnen, biter deras fötter.
Jag behöver natta om barnen 4-5 ggr under natten för att katterna har väckt dom, ungarna vaknar griniga på morgonen och den yngsta, nästan 3 år, blir taskig mot katterna. Som i gensvar, river honom.
Kl 5-6 på morgonen jamar dom som galningar och hoppar och bits (löst iof) i mina lår/fötter för att få mat.
Jag har ångest varje morgon för att jag tappar tålamodet och blir tvungen att stänga in dom i vardagsrummet, där de ändå lyckas väcka oss eftersom att de hoppar på dörren, river den, jamar.
Om vi hade större barn som kunde stänga om sig, eller större boende där de kunde röra sig friare utan att vara i närheten av våra sovrum hade det här inte varit ett problem. Men jag blir tokig, ingen av oss har sovit en hel natt sen de kom och jag vet inte hur det här ska funka när semestern är över.
Jag har ingen möjlighet att göra katterna till utekatter just nu, det är inget alternativ. Vi spenderar jättemycket tid med dom, det här har ingenting med understimulering att göra.
Blir det bättre snart? Eller måste jag ge upp? Det gör ont i mig, dom är bebisar fortfarande. Samtidigt tänker jag att det kanske är bättre att omplacera de när dom är små?
