Onanerar hellre till porr än har sex med frun

Ja. 
När jag till slut, efter många år, inte längre orkade fortsätta motivera mig själv att ensam bära ansvaret för att få också henne i rätt sinnesstämning, t ex var det mitt ansvar få henne att älska sig själv, utanpå mitt eget normala ansvar att fixa detta för mig själv.
Till slut, när hon fortsätter vägra att ens försöka vara intresserad att ömsesidigt dela detta ansvar gemensamt med mig,
att hon ens skulle se att hon har ett eget ansvar för sin egen lust finn sinte ens på kartan,
till slut har jag gjort det medvetna valet att ha en älskarinna.

Jag har under flera år gjort allt jag förmår, men till slut får jag ge upp.
Jag har verkligen varit konstruktiv och jag har också provat ganska okonventionella saker för att förmå min sambo att förstå och bli öppen och intresserad, för att hon ska få en vilja att vi tillsammans och ömsesidigt ska göra något åt saken.
Men jag och vi har aldrig nått någon större framgång och jag har egentligen inte nått fram, åtminstone inte till något långsiktigt och bestående resultat.
Till slut blir motståndet övermäktigt och till slut måste jag erkänna och komma till insikt att jag inte förmår nå framgång och jag kommer till den punkten när det blir nödvändigt att ta ett eget konstruktivt beslut, att själv ta ansvar för min egen del.

Tilläggas kan att jag skulle acceptera, uppskatta och uppmuntra, om hon på motsvarande sätt skulle ha lust att ha en egen älskare, om detta skulle medföra något positivt för henne gällande närhet och sex och att det skulle leda till en förbättring i vår egen relation avseende närhet och sex.
Om hon skulle ha en älskare så skulle jag önska att hon sköter det på så sätt att jag inte behöver få veta något om det.

Vad menar du med ditt inlägg?

Varför inbillar du dig att hon inte skulle tända på mig?

Hon tänder på mig, hon gillar mig och hon älskar mig.
Annars skulle jag givetvis inte fortsätta vara gift med henne.

Problemet är det som jag har beskrivit.
(Inte det som du inbillar dig.)

Var inte så säker på att du i förväg vet facit, vet hur du själv och ditt liv kommer påverkas med tiden och med ändrade förutsättningar. T ex barn eller förändrat hälsotillstånd hos dig själv eller din partner.

I princip alla jag känner, och allt jag har läst mig till, så känner de allra flesta igen sig i något av det jag har beskrivit. Mer eller mindre.

Men jag skulle vara glad för din skull om du skulle komma att utgöra ett undantag.
Dock, ett väldigt ovanligt undantag, i så fall.

Mitt val är att inte berätta och sköta det så hon slipper få reda på det.
Det är en självklarhet för mig som känner henne mycket väl.

På samma sätt och mot bakgrund att jag själv skulle önska att hon fattar samma beslut om situationen var den motsatta.

Min sambo och jag älskar varandra och vi har ett bra liv i allt i övrigt.
Jag känner henne mycket väl, vår familjesituation och vår livssituation. 

Jag vet att inget skulle bli bättre, vare sig för henne eller för någon annan om jag berättade.

Vi har på djupet pratat med varandra och har tydligt kommit fram till att ingen av oss önskar något annat än att fortsätta vara tillsammans.
Så detta är utrett för vår del.

Det skulle skada henne och det skulle skada vår familj om jag berättade.

Jag väljer medvetet att låta henne vara ovetande.
Hon slipper bekymra sig och hon slipper påverkas av det. 
Förutom att det medför vissa klara och tydliga fördelar också för henne.

Om hon fortfarande skulle älska mig om jag t ex skulle bli dömd för rattfylleri, om jorden skulle börja snurra åt andra hållet eller om hon fortfarande skulle älska mig om hon fått reda på vad jag gör är fullkomligt hypotetiska frågor och saknar all relevans.

Hon älskar mig, oavsett vad du tycker och tror om detta.

Jag vet allt detta.
Du kan givetvis inte ha någon aning om det.

Vad du tror dig veta och vilka fantasifulla scenarier du väljer fylla din hjärna med saknar all betydelse för mig och för min sambo.

Jag vet inte vad hon tror om detta.
Det mest sannolika är nog att hon väljer avstå från att fundera särskilt mycket på djupet om detta.
Det är ett mycket vanligt mänskligt beteende att undvika att aktivt ta reda på sanningar som man själv inte gillar eller om man själv har någon del i något negativt. Detta är naturligt.

Du hoppas på en annan människas olycka.
Du hoppas på olycka för en familj och andra närstående.
Din förhoppning om andras olycka får stå för dig.

Klarar du inte ta in att hon inte påverkas negativt på något enda sätt?
Sanningen är att hon och hennes liv snarare påverkas positivt.

Jag tycker inte att min sambo är värd att bli bedragen.
Under många år har jag gjort allt som står i min makt för att finna lösningar.
Men min sambo vill absolut inte medverka till att finna lösningar.
Och till slut har jag accepterat detta och jag har medvetet valt att vara konstruktiv och hittat en annan lösning.
Men jag väljer att göra det på ett sådant sätt så att det inte på något sätt drabbar min sambo som jag älskar.

I andra trådar, där det omvända råder, att det är kvinnan som är otrogen på grund av att hennes man bemöter henne på ett liknande sätt som jag har beskrivit att min sambo bemöter mig, så brukar många medlemmar (kvinnor) uttala sig så som att det är förståeligt att kvinnan är otrogen, under dessa förutsättningar. Många säger alltså i ett sådant sammanhang att mannen är värd att bli bedragen av den han älskar.
Var i ligger denna generella skillnad?

"ärlighet är a och o"
I verkligheten är detta bara en floskel, som jag tror att också du egentligen känner
till.
För människan är ärlighet INTE a och o. Alla människor ljuger. Du ljuger, din partner ljuger för dig och jag ljuger.
Att ljuga och att svika sina löften är ett allmänmänskligt beteende.
Den som säger att ärlighet alltid skulle vara a och o, den väljer att ljuga medvetet.

Jag känner min fru på djupet och jag känner henne mycket väl. Under vår tid tillsammans har vi flera gånger diskuterat sådana saker som öppna förhållanden och liknande. Och jag vet att hon inte skulle föredra ett öppet förhållande. 
Detsamma gäller för mig själv. Om hon var otrogen så skulle jag inte vilja veta. Och jag skulle inte föredra det som i allmänhet menas med att ha ett öppet förhållande.

Det finns faror i att träffa andra. Jag anser mig vara kapabel att hantera dessa faror på ett genomtänkt och klokt sätt. Bl a på ett sådant sätt att det inte drabbar andra.
Självfallet kan känslor uppstå. Det har redan uppstått. Min älskarinna och jag har ganska starka känslor för varandra. Vi hanterar dessa känslor.
F ö är jag helt säker på att man kan älska fler än en.
T ex så älskar jag inte mitt första barn mindre för att jag också älskar mitt andra barn. Jag älskar inte mina föräldrar mindre bara för att jag älskar min sambo.
Det uppstår massor av känslor i olika sammanhang när man går genom livet. Jag hanterar dessa känslor. Liksom de flesta hanterar alla dessa olika känslor (även om inte alla klarar att hantera dem lika bra).

Om du läser mina inlägg med öppet sinne så ser du att jag delar din uppfattning, jag är överens med dig att otrohet generellt inte är bra och det bör undvikas, åtminstone i möjligaste mån.
Men om det händer, om otrohet förekommer, så måste det absolut inte innebära några som helst följder för någon om man ser till att sköta det på ett klokt och bra sätt.

Om det skulle bli känt så måste det ändå inte medföra någon större kris, om alla inblandade väljer att hantera det på ett så klokt och bra sätt som möjligt. 

De flesta otroheter som blir kända leder inte till skilsmässa.

Ingen av alla de otroheter som förblir okända leder till skilsmässa.

Om du bara öppnar ditt sinne så ser du att de uppfattningar och dina känslor som du låter styra dig inte har särskilt mycket saklig grund.

Varför ska alla parter veta om det?
Varför anser du att det var bättre om min sambo skulle veta om det när det enbart innebär nackdelar och problem för henne och för alla inblandade?

Hon mår alldeles utmärkt och är fylld av positiva känslor så länge som hon inte vet.

Hon skulle må dåligt och fyllas av negativa känslor om hon fick veta. Varför ska jag då tvinga på henne denna vetskap, en vetskap som hon absolut inte har valt själv?

Vi träffas olika mycket under olika perioder.
Någon typ av kontakt eller bara skickar en hälsning till varandra i princip varje dag.
Träffas IRL, ibland bara en kort stund, vilket väl oftast sker nästan varje vecka. Träffas under flera timmar eller en dag, det sker väl kanske en eller två gånger i månaden. Umgås på riktigt under ett helt dygn och sover tillsammans, ibland under 2-3 dygn, gör vi väl kanske varannan månad. Ibland kan det bli två gånger på en månad, men ibland kan det gå 3 månader utan att vi sover tillsammans.

Jag sköter detta på ett sätt så att min sambo inte behöver misstänka något.

Hon är van redan från att vi träffades att jag är borta en del både genom arbete och fritidsintressen.
Och detsamma gäller för henne, hon är bortrest ibland, om än inte lika ofta som jag.
Vi stödjer och uppmuntrar varandra att ha fritidsintressen och vänner också var för sig. Vi har alltid tyckt att vår egen relation och våra liv berikas av att vi uppmuntrar varandra till detta och vi låter oss inte styras av känslor av avundsjuka eller svartsjuka.

Du väljer att tolka det jag skriver, och att misstolka det jag skriver, så att det passar dina egna känslor i o m att du inte gillar det.

Du har självfallet rätt att tycka, känna och tolka det precis så som du vill.

Men om du gillar det eller inte gillar det är inte relevant i sammanhang med min relation med min sambo.
Du kanske känner och tycker att det är relevant för dig men du borde klara se att dina känslor och ditt tyckande inte har något med mig och oss att göra.

Jag har inte försökt rättfärdiga någonting utan jag har bara beskrivit det faktiska förhållandet och jag har förklarat vilka medvetna beslut jag har tagit, och lite om varför och hur jag har valt att göra det.
Men det är ju givetvis något helt annat än ett försök att rättfärdiga någonting.

Gällande det där om att gå bakom ryggen på någon och att begå ett svek kan jag bara upprepa det självklara som jag skrev tidigare:
Att ljuga och att svika sina löften är ett allmänmänskligt beteende.
För människan är ärlighet INTE a och o. Alla människor ljuger. Du ljuger, din partner ljuger för dig och jag ljuger.
Den som säger att ärlighet alltid skulle vara a och o, den väljer medvetet att ljuga.

Du får tycka vad du vill för du har självfallet rätt till din egen personliga åsikt.

Men du borde klara förstå att du inte känner inte min sambo.
Jag förstår att du sätter in dig själv, dina känslor och ditt tyckande, i vår situation, och sedan uttalar du dig utifrån ditt eget perspektiv.
Men visst borde du klara förstå att jag känner min sambo oändligt mycket bättre än vad du gör och att jag har mycket bättre möjlighet än du att avgöra vad som är bra och dåligt för henne och för vår relation?
Eller är du säker på att du vet detta bättre än jag?

Jag respekterar din egen personliga åsikt, men du har inte gett någon bakgrund och inget stöd för din åsikt.
Jag försöker att bättre förstå dina inlägg riktade till mig och att bättre förstå dig och dina egna åsikter.
Jag har försökt besvara alla dina frågor.
Därför önskar jag att du också reflekterar lite och sedan svarar på mina enkla och tydliga frågor: 

Förklara varför och på vilket sätt du anser att det skulle bli bättre för min sambo om hon skulle veta om det?
Särskilt mot bakgrunden att det enbart innebär nackdelar och problem för henne och för alla inblandade om detta blir känt.

Hon mår alldeles utmärkt och är fylld av positiva känslor så länge som hon inte vet.
Men hon skulle må dåligt och fyllas av negativa känslor om hon fick veta.

Varför ska jag då tvinga på henne denna vetskap, en vetskap som hon absolut inte har valt själv?

Beakta då också den viktiga bakgrunden att vi är jämställda och det är rättvist gällande detta eftersom jag skulle inte vilja veta om hon hade sex med någon annan.