Vad är fel på honom ?

TS varför friar inte du i så fall till honom?

Vad som hänt här är att du har tagit upp det med honom, han säger inte nej till det men du har på något konstigt sätt då lagt upp det till honom att sköta det här. Jag skulle tro på att han inte är så bra på att planera, arrangera annat också i livet, inte bara detta? Har jag rätt? Han vill kanske göra det till en överraskning för dig men det går inte när du redan tagit upp det. Nu är det som du vill han ska ta över. Han tar inte över. 

Jag är tjej och i de förhållande jag varit i där jag varit förlovad har det varit killen som varit mer skärpt i detta juridikmässigt och mer traditionalist än jag varit.

Jag ser ingen skillnad på förhållandet om jag varit förlovad, gift eller inte, utan sett mig själv som redan gift i mitt hjärta. Jag har alltså inte haft det där förståndet, tyvärr, som många andra har. Det här har för min del handlat om att jag inte velat ha något stort bröllop och så vidare. Jag gillar inte speciellt när folk tittar på mig. Jag hatar stela bröllop. Dvs inget av de som jag vet tjejkompisar och andra i mitt liv inte bara är okej med utan älskar. Jag är inte den tjejen. 

Jag tycker att ett bröllop har med två personers kärlek till varandra att göra. För min del uppskattade jag mycket mer en egen ceremoni som jag och killen gjorde och foton togs då av någon vi kände, var bekväma med. För mig är de fotona värda mer än bröllopsfotona, för det var precis så jag ville ha det.

Jag har gett vika, tänkt på killen och våra familjer och vänner och killens vilja när jag gift mig.

Det jag uppskattade mest på vår bröllopsdag var när allt var över, när jag och min man äntligen fick vår stund för oss själva. Jag var mycket spänd på min bröllopsdag.

Bröllop är inte min grej. Det har inte betytt att min kärlek varit mindre. Ni lever redan det äktenskapliga livet tillsammans. Det har han redan valt med dig. Han har redan valt dig. Du är i hans hjärta. Jag var den som försökte förlänga förlovningstiden för jag tycker inte om bröllop. Han fick pressa mig till det, sa till mig att nu måste vi göra det. Jag hade gärna stannat vid förlovning. Jag hade klarat mig bra utan förlovning. Jag lever exakt samma liv med eller utan ringar på. Jag vet det är ett säkrare skydd om något skulle hända.

De mest romantiska stunderna jag minns är inte för mig förknippade med förlovningen eller bröllopet. Om igen, jag vet, jag vet, det här låter så främmande för många. Jag tror många har en förväntan och krav på de här speciella ögonblicken i sina liv och ser inte sina liv eller sina förhållande annars som bra nog eller framgångsrika nog. Jag har inte sett det så. De mest romantisk jag har i mina minnen har varit de oförutsägbara, de minnena som man inte tänkte skulle räknas. 

Jag anar tyvärr att jag (speciellt som tjej här inne) kommer få massa minus för jag är annorlunda i mitt tänk och mina känslor, vad jag förknippar med förlovning och bröllop, men jag försöker ge dig en alternativ än att du ska tänka negativt och tro det här har med att han inte vill satsa fullt ut på dig. 

Hade jag varit dig hade jag tagit tag i det här själv. Friat. Säger han inte nej utan ja - Bra. Då vet du. Ni borde också ha ett bra samtal där du inte lägger över dina känslor och dina "rätt" över på honom utan låter honom få tala, vara intresserad vad han har att säga och respektera det. Han kan ha precis som jag: En bröllops-skräck.

Hade vi kunnat hade jag tänkt mer på mig själv och hur jag velat ha mitt bröllop, men jag har vetat att mitt sätt skulle då utesluta familj och vänner, sårat, och det hade varit ett bröllop då som sårat mannen och hans sida också. Det ville jag inte. Jag bet ihop. Gifte mig. Klart. Återgick sedan till att leva precis det livet jag levt innan.

Fick frågan om det nu kändes som någon skillnad (med ringarna) och svarade alltid att det var ingen skillnad alls. Vårt förhållande var precis lika uppgraderat som det var innan. För mig har det bara med det juridiska att göra. Han fanns i mitt hjärta precis som innan och jag i hans. 

Mitt tips är alltså: Fria själv. 
Det måste finnas andra sätt han har visat sin kärlek till dig, hur uppgraderad du är, annars tror jag aldrig du tänkt tanken på att vilja vara förlovad och gift med honom, eller hur? Tänk på de sidorna.

Mitt ex (som jag var förlovad med) och han den andre jag är gift med förstod båda två att min skräck för bröllop hade inget att göra med min kärlek eller engagemang till de. Detta för att jag varit öppen med hur jag kände för det här.

Misstänker att det ligger nära till hands att de som tycker förlovning, giftermål är viktiga milstolpar i en relation ser detta svart eller vitt. Älskar eller älskar inte.  Blir sårade när den andre är olik dem. Osäker på deras engagemang. Av de anledningarna kan jag förstå att de blir ledsna och arga. 

Jag visste att jag var tvungen att göra dem (och andra) till viljes för det betydde/betyder så mycket för dem. Det symboliserar något som det inte symboliserar för mig. Jag har sett tillräckligt många gifta män och kvinnor som är otrogna eller har dåliga förhållanden. Jag lägger inte den vikten i det. Jag förstår den juridiska aspekten av det. Jag är gift för mannen jag älskar såg det både som romantiskt, symboliskt och av juridiskt värde. Jag har bara sett det ur ett juridisk värde, det romantiska, symboliska hade jag med honom redan. Ingen förändring.