Anonym (Kritisk förälder) skrev 2024-06-26 22:34:38 följande:
Du skriver mycket och en hel del intressanta saker. Gillar dina inlägg.
"Medvetandegjord". Tror de flesta vet att man inte får slå sina barn. Något jag också vet är att barn kan uppfatta saker på andra sätt än vuxna. Exempelvis att sära på två syskon som bråkar. Det betyder inte att man blivit slagen. Om två personer under lek springer ihop med varandra och krockar kan barn göra sig illa. Det betyder inte att det ena barnet slog det andra, även om barnet skadar sig och blir ledsen. När sådana saker inträffar och barnet ska återberätta vad som hänt är det inte alltid som orden hamnar rätt. Det kan ge en del konsekvenser rörande det vi talar om.
Rörande snatteri. Ja, jag tror också att de barn som blir anmälda pga det blir lite mjuka. I vart fall ett tag. Det ligger nog i sakens natur att visa ånger i samtal med socialtjänsten då.
En del fall kan bli rätt sjuka, för att återknyta till första stycket. Barnet säger till någon personal på skolan att det blivit slaget hemma. Orosanmälan görs. Barnet hämtas utan vårdnadshavares vetskap till polisen. Barnet börjar förstå allvaret i situationen, men håller fast vid versionen att denna blir slagen hemma, för nu går det ju inte att ångra sig och förlora ansiktet. Det blir ju konstigt. Något medvetandegörande om vad det ställer barn och föräldrar i för situation informeras naturligtvis inte om från vare sig socialtjänst eller polis. Barnet ska ju "skyddas" och "tryggas". Förälder kallas till förhör. Förälder som givetvis är helt chockad, eftersom denne på riktigt aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på sina barn blir anklagad för att slå sina barn. Ord står helt plötsligt mot ord. Åtalet läggs ned, eftersom det inte finns några bevis. De finns heller inga fysiska tecken på misshandel och barnet kan inte svara på när det skulle skett. Socialtjänstens misstankar kvarstår dock och föräldern erbjuds någon form av stöd i form av familjebehandling för att "tygla sin ilska". Eftersom barnet blir hämtat i skolan av personal från soc och polis förstår då övriga i klassen att något har inträffat. Barnet frågas ut av övriga barn, som då svarar att det förhörts av polisen.
Nästa steg blir att socialtjänsten börjar förhöra sig med personal på andra förskolor och skolor där syskon går. Har de märkt på de andra barnen att de blir misshandlade? Personalen där börjar fundera på varför de ska svara på de frågorna och börjar tänka efter om de noterat några blåmärken..., kanske blir de även något mer reserverade i sin kontakt med barnens föräldrar?
Det blir rätt absurt eller hur? Är det ett lyckat exempel? Tror inte det är speciellt ovanligt heller. Efteråt utvecklar den drabbade vårdnadshavaren posttraumatiskt stressyndrom, drabbas av koncentrationssvårigheter och barnet förlorar sin tillit till vuxenvärlden och börjar få hög skolfrånvaro och sluter sig alltmer. Men utredningen är nedlagd. Man har skapat problem som inte fanns. Vad finns det för handlingsplan där?
Socialtjänsten kan ju omöjligen vara ovetande om vad som händer efteråt, eller hur? De kan ju inte på allvar tro att när de stänger utredningen så är det klart. Har man väl öppnat Pandoras ask så är den ju öppen. Då bör man ha beredskap för att kunna hantera sådant som kan flyga ur asken. Min erfarenhet är att den beredskapen är noll. Så många har likartade upplevelser.
Att jämföra detta med någon form av cancerscreening hos en läkare för att utesluta det värsta är inte riktigt jämförbart. För det första görs det inte med tvångsmedel. För det andra är det inte brottsligt. För det tredje drabbar de inte tredje part och det finns inga former av förtäckta hot.
Det är möjligt att soc förutsättningar är urusla och det gnälls ofta på bristande resurser, men är verkligen metoderna ändamålsenliga? Väger man risk och nytta? Hur ser man på nedsidan? Att leva med hotet av att förlora sina barn och känna en vanmakt över att man blir misstänkliggjord och inte trodd på kan nog knäcka en hel del.
Du fastnar vid våld, som om det är den enda omsorgsbristen och enda skäl till orosanmälningar.
Det är det ju inte. Finns väldigt många annat.
Oförmåga att sätta adekvata gränser är en väldigt vanlig. Oförmåga att hantera egna känslor och känsloyttringar en annan. En tredje en oförmåga att kunna se vad ett barn behöver. Föräldern saknar förmåga att läsa barnets signaler. Föräldern kan inte avgöra vad som ska handlas in eller glömmer att handla så det finns bara mat ibland. Saknar förmåga att prioritera i ekonomin, köper leksaker och resor istället för hyra och mat.
Barn som inte kommer i tunn liten jacka vid minusgrader, uppenbart obytta blöjor, ofta är smutsiga med oklippta naglar eller inte får stöd att hantera det som är tufft såsom skolarbete etc. Barn som skäms att ta hem kompisar för att det stökigt eller att föräldern ska vara full eller ska bli onödigt arg eller känslosam.
Allt detta vet vi är skadligt för barn och där många barn tar över föräldrarollen.
Om du inte läst Mig äger ingen så är det ett tips.
Författaren är djupt kritisk att ingen såg hur hon hade det.
Och det är det vanligaste med barn som växer upp med bristande omsorg. De undrar varför ingen såg och hur det kommer sig att de som såg faktiskt inte gjorde något.
Sen är ju våld i hemmet ett reelt stort problem. 10% beräknas ha upplevt det minst en gång och 5% ofta.
Var 10e barn. För mig är det en alarmerande siffra.
I en klass minst 3 stycken och av dem 1-2 som utsätts ofta.
Att bli slagen av den som ska skydda en. Vad sätter inte det för spår i ett barn...
Du skriver att alla föräldrar VET att de inte ska slå och ändå är det så vanligt....
Tyvärr är det många som inte vet var gränserna för gränssättning och våld går.
Att vara förälder är inte enkelt. Det är svårt och man är oerhört sårbar i den rollen. För vi har någon slags konstig syn på föräldraskap som något som bara trillar ner i skallen på oss. Och i detta blir många föräldrar väldigt ensamma. Jag har djup förståelse för hur obehagligt det är att bli orosanmäld. Men jag skulle verkligen önska att det inte var så.
Jag skulle önska att vi kunde avstigmatisera att söka hjälp, att öppna upp för att föräldrar ska veta att de kan både vara bra föräldrar OCH behöva hjälp.
Jag skulle önska att det i alla kommuner skulle finnas lätt-tillgängligt stöd för föräldrar. Och resurser för de handläggare som jobbar med utredningar.
Som jag har skrivit så är jag absolut kritisk till en hel del av det arbete som bedrivs.
Många handläggare förstår inte den makt de har bara genom sin titel. En förälder är alltid i underläge. Det tillhör myndighetsutövningen, det kommer vi inte ifrån. Och det sätter stort ansvar på oss som jobbar. En insikt i att hur allt görs påverkar den andre i hög grad. Hur många vi är och hur vi väljer att sätta oss i rummet påverkar. Hur vi kontaktar, vid vilken tidpunkt
Jag upplever att den insikten inte alltid finns och det finns alldeles för lite tid och resurser att skapa den insikten. Och helst i början av yrket. När jag utexades för 25 år sedan ansågs man ny ganska länge och fick tid på sig att lära sig hantverket.
Idag är du erfaren efter bara något år och många klättrar uppåt som chefer med bara några år i bagaget.
Helt galet!
I kommuner där det är bristande resurser och ledarskap, hög personalomsättning eller för hög arbetsbelastning, lite tid för handledning och reflektion så fostras dåliga handläggare och dåliga socialarbetare.
Och det är katastrofalt för alla.
Men att blunda för att många barn faktiskt växer upp i omsorgsbrist är också att svika barnen.