Är det verkligen rimligt att SOC bara kan omhänderta barn hur som helst?

Var och hur checkar man det? Och kan man verkligen lita på svaren man får? Skolor har ju iallafall betyg och nationella prov. Vad har socialtjänsten man kan jämföra?

Mycket av den där statistiken är väl inte officiell, men vissa siffror är intressanta. Exempelvis den att av 420.000 utredningar leder bara 3600 till LVU. Intressant att veta är hur många av de 420.000 utredningarna som leder till tillfälligt omhändertagande, barnför m.m. Det lär ju garanterat vara betydligt fler än 3600, men givetvis färre än 420.000. 
Jag tycker det är intressant, eftersom det ger en indikation på vad som så säga görs i onödan. 

Men omedelbara omhändertaganden, menar du då fall då socialtjänsten och polisen hämtar barn i skolan och kör dem till barnahus för förhör? Vårdnaden upphävs ju samma stund som det sker. 

Om det sker en orosanmälan, socialtjänsten genomför en utredning som sedan läggs ned utan åtgärd. Gjordes då inte anmälan i onödan?

Om det hålls ett barnför som inte leder till åtal, gjordes då inte barnförhöret i onödan? Upphävdes inte vårdnaden i onödan? 

Du skriver mycket och en hel del intressanta saker. Gillar dina inlägg.
"Medvetandegjord". Tror de flesta vet att man inte får slå sina barn. Något jag också vet är att barn kan uppfatta saker på andra sätt än vuxna. Exempelvis att sära på två syskon som bråkar. Det betyder inte att man blivit slagen. Om två personer under lek springer ihop med varandra och krockar kan barn göra sig illa. Det betyder inte att det ena barnet slog det andra, även om barnet skadar sig och blir ledsen. När sådana saker inträffar och barnet ska återberätta vad som hänt är det inte alltid som orden hamnar rätt. Det kan ge en del konsekvenser rörande det vi talar om.

Rörande snatteri. Ja, jag tror också att de barn som blir anmälda pga det blir lite mjuka. I vart fall ett tag. Det ligger nog i sakens natur att visa ånger i samtal med socialtjänsten då. 

En del fall kan bli rätt sjuka, för att återknyta till första stycket. Barnet säger till någon personal på skolan att det blivit slaget hemma. Orosanmälan görs. Barnet hämtas utan vårdnadshavares vetskap till polisen. Barnet börjar förstå allvaret i situationen, men håller fast vid versionen att denna blir slagen hemma, för nu går det ju inte att ångra sig och förlora ansiktet. Det blir ju konstigt. Något medvetandegörande om vad det ställer barn och föräldrar i för situation informeras naturligtvis inte om från vare sig socialtjänst eller polis. Barnet ska ju "skyddas" och "tryggas". Förälder kallas till förhör. Förälder som givetvis är helt chockad, eftersom denne på riktigt aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på sina barn blir anklagad för att slå sina barn. Ord står helt plötsligt mot ord. Åtalet läggs ned, eftersom det inte finns några bevis. De finns heller inga fysiska tecken på misshandel och barnet kan inte svara på när det skulle skett. Socialtjänstens misstankar kvarstår dock och föräldern erbjuds någon form av stöd i form av familjebehandling för att "tygla sin ilska". Eftersom barnet blir hämtat i skolan av personal från soc och polis förstår då övriga i klassen att något har inträffat. Barnet frågas ut av övriga barn, som då svarar att det förhörts av polisen.
Nästa steg blir att socialtjänsten börjar förhöra sig med personal på andra förskolor och skolor där syskon går. Har de märkt på de andra barnen att de blir misshandlade? Personalen där börjar fundera på varför de ska svara på de frågorna och börjar tänka efter om de noterat några blåmärken..., kanske blir de även något mer reserverade i sin kontakt med barnens föräldrar?
Det blir rätt absurt eller hur? Är det ett lyckat exempel? Tror inte det är speciellt ovanligt heller. Efteråt utvecklar den drabbade vårdnadshavaren posttraumatiskt stressyndrom, drabbas av koncentrationssvårigheter och barnet förlorar sin tillit till vuxenvärlden och börjar få hög skolfrånvaro och sluter sig alltmer.  Men utredningen är nedlagd. Man har skapat problem som inte fanns.  Vad finns det för handlingsplan där? 
Socialtjänsten kan ju omöjligen vara ovetande om vad som händer efteråt, eller hur? De kan ju inte på allvar tro att när de stänger utredningen så är det klart. Har man väl öppnat Pandoras ask så är den ju öppen. Då bör man ha beredskap för att kunna hantera sådant som kan flyga ur asken. Min erfarenhet är att den beredskapen är noll. Så många har likartade upplevelser. 

Att jämföra detta med någon form av cancerscreening hos en läkare för att utesluta det värsta är inte riktigt jämförbart. För det första görs det inte med tvångsmedel. För det andra är det inte brottsligt. För det tredje drabbar de inte tredje part och det finns inga former av förtäckta hot.

Det är möjligt att soc förutsättningar är urusla och det gnälls ofta på bristande resurser, men är verkligen metoderna ändamålsenliga? Väger man risk och nytta?  Hur ser man på nedsidan?  Att leva med hotet av att förlora sina barn och känna en vanmakt över att man blir misstänkliggjord och inte trodd på kan nog knäcka en hel del. 

Du fastnar vid våld, som om det är den enda omsorgsbristen och enda skäl till orosanmälningar.
Det är det ju inte. Finns väldigt många annat.
Oförmåga att sätta adekvata gränser är en väldigt vanlig. Oförmåga att hantera egna känslor och känsloyttringar  en annan. En tredje en oförmåga att kunna se vad ett barn behöver. Föräldern saknar förmåga att läsa barnets signaler. Föräldern kan inte avgöra vad som ska handlas in eller glömmer att handla så det finns bara mat ibland. Saknar förmåga att prioritera i ekonomin, köper leksaker och resor istället för hyra och mat.
Barn som inte kommer i tunn liten jacka vid minusgrader, uppenbart obytta blöjor, ofta är smutsiga med oklippta naglar eller inte får stöd att hantera det som är tufft såsom skolarbete etc. Barn som skäms att ta hem kompisar för att det stökigt eller att föräldern ska vara full eller ska bli onödigt arg eller känslosam.
Allt detta vet vi är skadligt för barn och där många barn tar över föräldrarollen.
Om du inte läst Mig äger ingen så är det ett tips. 
Författaren är djupt kritisk att ingen såg hur hon hade det.
Och det är det vanligaste med barn som växer upp med bristande omsorg. De undrar varför ingen såg och hur det kommer sig att de som såg faktiskt inte gjorde något.

Sen är ju våld i hemmet ett reelt stort problem. 10% beräknas ha upplevt det minst en gång och 5% ofta.
Var 10e barn. För mig är det en alarmerande siffra.
I en klass minst 3 stycken och av dem 1-2 som utsätts ofta. 
Att bli slagen av den som ska skydda en. Vad sätter inte det för spår i ett barn...
Du skriver att alla föräldrar VET att de inte ska slå och ändå är det så vanligt....
Tyvärr är det många som inte vet var gränserna för gränssättning och våld går. 

Att vara förälder är inte enkelt. Det är svårt och man är oerhört sårbar i den rollen. För vi har någon slags konstig syn på föräldraskap som något som bara trillar ner i skallen på oss. Och i detta blir många föräldrar väldigt ensamma. Jag har djup förståelse för hur obehagligt det är att bli orosanmäld. Men jag skulle verkligen önska att det inte var så.

Jag skulle önska att vi kunde avstigmatisera att söka hjälp, att öppna upp för att föräldrar ska veta att de kan både vara bra föräldrar OCH behöva hjälp.
Jag skulle önska att det i alla kommuner skulle finnas lätt-tillgängligt stöd för föräldrar. Och resurser för de handläggare som jobbar med utredningar.

Som jag har skrivit så är jag absolut kritisk till en hel del av det arbete som bedrivs.
Många handläggare förstår inte den makt de har bara genom sin titel. En förälder är alltid i underläge. Det tillhör myndighetsutövningen, det kommer vi inte ifrån. Och det sätter stort ansvar på oss som jobbar. En insikt i att hur allt görs påverkar den andre i hög grad. Hur många vi är och hur vi väljer att sätta oss i rummet påverkar. Hur vi kontaktar, vid vilken tidpunkt
Jag upplever att den insikten inte alltid finns och det finns alldeles för lite tid och resurser att skapa den insikten. Och helst i början av yrket. När jag utexades för 25 år sedan ansågs man ny ganska länge och fick tid på sig att lära sig hantverket.
Idag är du erfaren efter bara något år och många klättrar uppåt som chefer med bara några år i bagaget.
Helt galet!

I kommuner där det är bristande resurser och ledarskap, hög personalomsättning eller för hög arbetsbelastning, lite tid för handledning och reflektion så fostras dåliga handläggare och dåliga socialarbetare.
Och det är katastrofalt för alla.

Men att blunda för att många barn faktiskt växer upp i omsorgsbrist är också att svika barnen.

Nu säger jag inte att just din släkting är en av de dåliga socialsekreterarna. Hon kan säkert vara bra. Jag vill framhålla att jag tror att de bra verkligen finns! Men ser jag till vårt fall så tror Soc fortfarande att vi är just en sån familj som du skriver om. Hade de fört sån statistik hade vi hamnat i kolumnen med inkompetenta föräldrar som de tyvärr inte kunde tvinga till något mer. Och om någon forskare tittar på deras rapport kommer hen också att få det intrycket, eftersom Soc inte nämner där hur illa barnen for av deras åtgärder. De totalmörkar sitt misslyckande. 

Det som i själva verket finns är en familj där barnen drabbats av sjukdom/ohälsa och som nu, sedan vi äntligen fått återgå till våra kontakter med vården, mår allt bättre. 

Att Soc är överbelastade och otillräckligt utbildade innebär tyvärr både att barn som borde få hjälp inte får det och att barn tas hur som helst. Och bestämmer sig Soc för något kan varken föräldrar, släkt, vård eller skola stoppa dem, även om samtliga ser att barnet skadas av det Soc gör. 

Tack för utförligt och bra inlägg. Vet inte hur fördelningen ser ut mellan de upplevda omsorgsbristerna, men misstänker att misstänkt våld mot barnen är vanligare än att barnen dyker upp med lite för långa naglar?
Finns det någon statistik runt andelen? Alltså vilka angivna omsorgsbrister som givit upphov till orosanmälningen? 

En fråga. Tycker du BBIC är bra? Jag menar, läser man den bokstavligt tror jag knappt det finns ett enda föräldrapar som inte uppvisar omsorgsbrister. Finns många gummiskrivningar. Tag känslomässig tillgänglighet exempelvis. Vad är det? Hur tillgänglig behöver man vara? Är det i överhuvudtaget möjligt med egentid utan att vara känslomässigt otillgänglig? 
Boende och ekonomi? Bör alla som inte har ett rum till varje barn eller saknar arbete, eller är lågavlönad få sina barn omhändertagna? Kanske spetsar jag till det hela en smula, men vad finns det för guidelines? Eller är det tänkt att den enskilda handläggaren fritt ska tolka? En familj som inte har råd med fritidsaktiviteter "som alla andra". Räknas det också som en omsorgsbrist? 

Sedan det här med gränssättning. Jag tror det har blivit ett problem, för vad är det egentligen? Hur sätter du egentligen gränser för barn med NPF diagnoser? Tror du att en 23-årig nyexad socialsekreterare som jobbar med att checka alla punkter i BBIC och som blir satta att utreda huruvida ett barn med uppenbart NPF problematik förstår sammanhangen, speciellt när det inte finns en diagnos? Hur ska de veta? 

Sedan det här med att söka hjälp. Jag vet att många som söker hjälp upplever att den hjälp som finns är dålig och teoretisk. Personer som säger helt självklara saker helt frikopplad från verklighet och vardag. Satt och lyssnade på vad en "närvarostrateg" tyckte att man skulle göra med barn som inte vill gå till skolan. Rådet var i princip att det är viktigt med rutiner och att barnet går och lägger sig i tid. No shit liksom. Det hade ju ingen förälder kunnat lista ut. Det var säkert värt en timme av din tid för att få lyssna till....

Själv tycker jag mig ha märkt att mycket kommer med ålder och mognad. En speciallärare som arbetat i 25 år har en helt annan erfarenhet och trygghet i sin relation till barnen. Något helt annat än den ängslighet och rädsla för att göra fel som ofta återfinns hos många yngre. 

Angående upplevd stigmatisering. Skulle det kunna vara så att en person som på eget initiativ söker stöd riskerar att fångas i nätet eftersom man då ger ett kvitto på att det finns brister? Säg en förälder som kontaktar psykiatrin eller söker hjälp för sin alkholkonsumtion. Motparten har anmälningsplikt och när de får höra att patienten har en 3-åring hemma. Hade du själv sökt hjälp då? Jag tror många skulle dra sig. Det hade jag själv gjort. 

Kanske lite off topic, men känner till att det finns många äldre som inte ens vill besöka en VC eftersom de är rädda att de då skulle förlora körkortet eftersom de börjat bli glömska. Läkaren har ju anmälningsplikt...

Jag tror också at socialtjänsten skulle behöva göras om i grunden. Både organisatoriskt och vad gäller arbetsmetoder, liksom kompetenskrav på de som arbetar inom myndigheten. För som det är nu är det alltför många som har alltför dålig erfarenhet av deras tjänster. Det blir väldigt ofta fel och de gånger när det blir rätt, så tycks det ändå bli fel. I vart fall i förlängningen. När barn som "räddas" drabbas av psykisk ohälsa och tar livet av sig efter att ha blivit LVU-ade borde många ta sig en ordentlig funderare. 

De ska väl ha det egentligen men det funkade inte i vårt fall. Vid något tillfälle hade Soc helt missuppfattat vad vården sagt, om en jätteviktig sak. När vi påtalade det blev de bara skitsura. 

Jag tror att vi har ett par personer på Soc hos oss som är väldigt olämpliga för sina jobb. En av dem är nog chefen. Jag har bekanta som kommer i kontakt med Soc genom sina jobb som tyvärr inte var förvånade när vi berättade om det som hänt. 

Vi ska IVO-anmäla vårt ärende men man skulle nog behöva en översyn av hela organisationen. Hur gör man det (S)?