Är det verkligen rimligt att SOC bara kan omhänderta barn hur som helst?

Problemet som jag ser det är att "barns bästa" i praktiken beslutas av enskilda socialsekreterare. Misstankar kan vara väldigt vaga, men är det då rimligt att det första steget ska vara att barn omhändertas och det andra steget att starta en utredning?

Många blir falskt anklagade. Jag hoppas att alla som skriver här i tråden anser att det kan drabba dem själva och deras barn också. Rätt som det är får ni ett samtal från polisen att era barn är omhändertagna när ni sitter där på jobbet. 

Jo, de är enskilda socialsekreterare som beslutar om akut omhändertagande. Möjligen att de behöver en påskrift från överordnad chef, men de är absolut inget domstolsbeslut.

Hur vet du att det finns en förövare? Men ja - vårdnadshavare borde absolut höras innan man beslutar sig för att ta deras barn ifrån dem. 

Hur skulle du själv reagera om du helt utan att ha gjort något fel får dina barn omhändertagna och socialtjänsten har inte ens pratat med dig, eller träffat dig, utan de helt går på tredjehandsuppgifter? 

Jag kan av olika skäl inte gå in på enskilda fall, men det kan räcka med att personal på förskola/skola gör en orosanmälan baserat på minsta misstanke. Det kan vara något barnet sagt till personalen. "Mamma var dum mot mig i morse". 

Det har du rätt i. Jag skrev fel. Det skulle stå att det är föräldrarna som är vårdnadshavare.  Självklart kan inte barnen vara vårdnadshavare över sig själva. 

Det behöver inte vara en privatperson. Bland viss förskolepersonal finns det en anmälningskultur. Jag tror de gått kurser där de lärt sig att de ska anmäla minsta misstanke, vilket de tolkar bokstavligt. Det är då något som socialtjänsten studsar på direkt - ibland. Ibland inte. Jag motsäger mig inte att socialtjänsten startar en utredning. Det jag tycker är märkligt och felaktigt att det första steget i denna process är att omhänderta barnen. Det andra att starta en utredning och ta kontakt med föräldrarna. Det borde rimligen ske i motsatt ordning om befogat.

Hur menar du då?

Jag delar inte din erfarenhet, men om du påstår att jag har fel, att barn inte kan omhändertas på beslut direkt av socialtjänsten (trots att jag vet att de gör just det) får du gärna hänvisa till aktuellt lagrum. 

Din sista fråga är svår att ge ett entydigt svar på. Jag ser det inte som att man kan gissa och göra lite hur som. Beslut måste föregås av en gedigen utredning. 
Är ungefär som om en läkare skulle stå och chansa vid operationsbordet. Operera bort organ på patienterna lite slumpmässigt för det KAN ju vara så att att någon har drabbats av cancer, men vi finner inte att vi har tid att göra en grundligare utredning, så därför opererar vi bort din tjocktarm just in case... 

...och om det motsatta händer? Att barnen hotas att berätta vad de varit med om, för annars får de inte träffa sina föräldrar?