Hjälp! Soc vill sätta barnen på HVB!!

Jag är förtvivlad. Vi är en helt vanlig familj med bra jobb, bra ekonomi och ett stort engagemang i våra barn. Har två tonåringar som det går käpprätt åt helvete med nu.  På kort tid är det kriminalitet och droger, problematisk skolgång, diagnosutredningar och miljarder samtal med soc, advokat, polis, coacher etc etc 

Soc säger att vi har bra föräldrakapacitet men att barnen behöver komma bort från orten vi bor på, droger osv. De vill placera barnen på HVB eller SIS.

Jag är så himla rädd för SIS hem, HVB hem och fängelser (sista inte aktuellt) eftersom jag tror att barnen bara hittar nya ?dåliga? vänner för samt att de lär sig en massa skit och får tillgång både till droger och information om fel saker från andra placerade ungdomar. 

Finns det någon här som har erfarenhet av HVB/SIS? 

vad säger ni, är det bra att placera barnen där eller gör det dem mer kriminella? alltså blir de bättre människor efter placering? 

önskar även tips på bra ställen (om det finns) då jag tror att vi kan få vara med och välja lite. 

mår så jävla dåligt av allt det här! Tycker att vi har uppfostrat dem bra, varit mycket med dem osv och så skiter sig allt.

snälla har någon input eller erfarenhet här? Ska jag låta dem placera barnen eller försöka själv? 

Tack för alla bra svar! 

svarar alla i klump här  då det är så många bra input! 

Flytta: Vi har funderat på det men det är ett så stort steg då vi båda har bra jobb där vi är  men som tyvär kräver arbete på plats. Vi har också all trygghet med stort kontaktnät här. Pga arbete bodde vi ett par år på annan ort men flyttade hem igen pga att vi verkligen vill bo här där vi har allt. 

Problemet med barnen tror jag delvis beror på diagnoser och risken är att de dras till skit var vi än kommer. Droger beställer de via nätet bla. Men jag håller med till 100 procent att man ska rycka dem från den destruktiva miljön för att försöka få dem på fötter någon annanstans. 

Aktiviteter: I den bästa av världar skulle barnen gå på vettiga aktiviteter, och vi har försökt med allt. Gymkort, olika sporter (som fungerade i yngre åldrar), osv men de är inte alls intresserade. Vi har försökt med belöning om de går på gymet som morot men de vill inte. Och det går inte riktigt att tvinga stora barn/tonåringar att gå iväg på något de inte vill. Nu är de så ilskna så de bara skriker och totalt vägrar När vi försöker. Och man kan ju inte ta dem under armen och bära dit dem dit heller  

Att klara dem själva: Någon skrev hur vi skulle kunna klara dem hemma själva och det är såklart en adekvat fråga. Vi är starka och har kapacitet men orken är på väg ut. Vi mår jättedåligt. 
det känns som ett stort misslyckande att ?lämna bort? barnen. Att inte klara dem själva. Skulden. Skammen. Hemskt. Vi har varit så tighta och det är så fina barn i grunden. Men det har blivit så så fel.

När jag säger att vi ska pröva att ha dem hemma så tänkrt  jag mest på om vi ska pröva insatser som socialen erbjuder på plats, coach, terapi osv. Men det är mest för att jag inte vill skiljas från barnen. En strimma av hopp om att vi får fortsätta som familj Tillsammans. 

Diagnoser: Barnen kan komma att få diagnoser som lyder under LSS. Någon som vet om det är gynnsamt i den här situationen? Dvs lättare att få mer stöd, eller spelar det ingen roll? 

det blev ett lågt svar. 

jag är så tacksam för all input! Fortsätt gärna svara i tråden. Vi har ingen att prata med om det här .Är så ensamma i det här. Så skriv gärna vad ni tycker är vettigt att göra! Om ni kanske har erfarenhet. Om ni hört någon som haft erfarenhet osv .

Tack!