Anonym (terapi) skrev 2024-06-20 07:09:23 följande:
TS, Gud sån jobbig situation och vad du har gått igenom innan. Jag känner igen det där snabbt ambivalenta från mildhet, bedjande, till aggressivitet, ångesten tar sig sådana uttryck. Det här är inte för att ursäkta utan förklara.
Det är fullt möjligt precis som du skriver att man kan leva länge ihop med en man utan att han visar de här dragen, då de här tillstånden kommer senare. Folk som inte varit med om sånt här tror att där finns tecken innan på det som ska vara så starka att man ska reagera. Så är det inte alltid. Om en man mår bra eller hyfsat bra psykiskt innan, år av det, klarar av det, blir det att han ändras efteråt, efter
t ex långvarig stress, press. Min make fick ångest och den blev starkare och starkare då vårt förhållande blev sämre. Han kände mer och mer på sig att jag skulle lämna. Det här var en situation där jag blev själv starkare psykiskt och mitt nya jag sågs såklart som ett slags hot, min starka vilja, min självständighet. Han kände av att jag slutat älska honom så som jag gjort innan. Jag visste inte då att ångest kunde vara lika med aggressivitet.
Han har tackat nej till samtal för egen del, skriver du. Finns där en chans att han kan gå med på det tillsammans, att ni går som föräldrar tillsammans och får stöttning i ert gemensamma föräldraansvar? Inte att du kritiserar hans sätt att ta hand om barnen på men att du säger att ni har gått igenom så mycket och klart det påverkat ert mående och det här vill du ha då det ska kunna förbättra er båda två som föräldrar och i ert samarbeta till varandra? Att det är positivt om ni kan få nya infallsvinklar från experter? I så fall kan det vara en väg framåt, för framåt måste ni, inte bakåt, för era två barns skull, och för er egen, så ni ska få en ljus framtid (fast var för sig). Du måste liksom få in honom utan att han känner sig hotad av det, ifrågasatt, kränkt. Ställa dig jämsides med honom, säga till exempel "Vi behöver det här. Våra barn behöver det här. Det kommer inte komma något negativt ur det. Vi kan väl prova det?".
På det du beskriver mår han antagligen sämre än vad du gör psykiskt vilket förklarar att hans energi räcker helt enkelt inte till den nivå du är på när det är att ta hand om era barn, vare sig på det näringsrika planet (äta rätt, erbjuda rätt mat till barnen) eller att stimulera dem, utveckla dem utomhus. Han tar det lätta, det säkra före det osäkra. Han kan också pga sin ångest ha en förhöjd rädsla att barnet ska skada sig (så som det blev med cykeln).
Jag sa en gång till mitt ex när han försökte få igång ett bråk mellan oss att vi hade kunnat fortsätta bråka om vi fortfarande var tillsammans, men nu var vi inte tillsammans. Nu ville jag vi skulle dra ett sträck över allting och gå framåt, bygga om vår grund på nytt. När han inte kände sig spänd, inte kände att han snabbt skulle ta till försvar, blev han med tiden lugnare, det gick bra.
I terapin, samtalsstöd, kan du lägga fram saker så som att "Jag har tänkt på det här, vad tycker du? Kan vi testa göra så här?", då som att lika regler ska gälla hos båda. Vill han inte så vill han inte, men jag tror det kommer gå i baklås om du säger ditt sätt att vara förälder på är det rätta och hans sätt är fel. Jag hade försökt tänka att om de får dålig mat hemma hos honom så får de i alla fall på förskolan och skolan mer näringsrik mat och den längden det här är på skulle inte kunna skapa näringsbrist hos dem, jag hade försökt kompensera på mina veckor, så länge. När barnen blir äldre kan de också uttrycka vad de vill äta och de kan gå och handla tillsammans med sin pappa.
Kanske knappast något stöd men par som fortfarande är ihop och har familj hamnar också i diskussioner om barnen, men sådant märks kanske inte lika tydligt i de fall där föräldrarna ändå håller det här inombords, går inte ut och vädrar det för andra utan försöker lösa det sinsemellan, men tjafs och bråk blir det, för alla. Finns inga perfekta familjer där barnuppfostran alltid går på räls.
Var rädd om din egen energi för du och barnen behöver den. Fastna inte i de här klassiska fällorna där du ska för alltid kämpa mot ditt ex, dra upp gammalt.
Du kan ha folk om dig som själva är i stabila förhållanden som säger åt dig att göra så, för det är minsann det rätta, men hade de själva orkat? Och även om man orkat - vad för slags utbyte, resultat hade det blivit av det? Det enda det kanske blir då är att du själv blir sänkt, får mindre energi att ta hand om barnen och dig själv.
Systemet ser ut som det ser ut. Det du kan förändra - ge det en chans. Det du inte kan förändra, med ditt ex, låt det vara då och försök kompensera på din tid så länge han är så här, om han inte vill lyssna, göra som du vill.
Det jag hoppas på är att han inte alltid kommer vara så här. Jag vet inte hur länge sedan ni varit separerade, men min förhoppning är att han kommer må bättre med tiden. Jag tänker att han har varit bättre innan allt det här, och då borde där finnas en god chans att han återvänder till det.
Det är förbaskat synd att han inte velat ta emot samtalsstöd, men jag tror män generellt sätt är mer känsliga för sådant, det är för främmande för dem, för farligt, vi kvinnor lärt oss mer tidigt att det är okej att öppna oss, dela med oss, få stöd och direktiv.
Jag kämpade också med min man länge med att jag ville vi skulle ta parterapi, men han ville inte då, kom först efter jag lämnat honom, då han blev mottaglig för det. Han måste själv vilja bli mottaglig. Annars är det som att du förlorar bara en massa energi du själv och dina barn behöver. Så så länge han är sådan - kompensera. Barnen far inte så illa av hans sätt att jag tror någon myndighet skulle reagera, i detta nu.
Tack för svar ditt tips är jättebra vi gick på samtal hos familjerätten ett tag. Men det socialen ville han skulle göra är att gå till en egen terapeut och arbeta med sina aggressionsproblem. Jag har tyvärr inget med det att göra men har frågat om han ska göra det och han säger nej
