Mitt ex hindrar barnen att utvecklas och lära sig nytt.

sorry ts, har inget bra svar till dig utan Hoppas att de löser sig. Styrkekram.

Alla andra: Detta är varför man inte skiljer sig. Riskera inte att utsätta era barn för detta. 

Så man ska istället leva olycklig en hel familj då istället? Det finns anledningar till att vi separerade. Så har ditt liv och dina relationer vart rakt igenom perfekta så kan jag säga grattis!! Men jag lämnade efter att han talade ständigt om för mig att jag var dum i huvudet, dessutom blev han kontrollerande och en gång när jag skulle rymma ut fick han tag i mina kläder tog tag i mig och lastade mig baklänges in i en dörr framför vår äldsta dotter samtidigt som lilla låg i min mage. Jag kan ocksp nämna att han inte var s i början av relationen då hade jag aldrig skaffat barn med honom. Har också försökt få stöd av socialen på flera sätt. Men har inte fått någon hjälp där. Men döm du, för du verkar ju tycka att det är mitt fel att han spårade ur. 

Det är jättetråkigt, och du kan så klart försöka prata med pappan, men utöver det är det tyvärr inte mycket du kan göra. Ni är båda föräldrar, tycker olika och har lika stor rätt i att bestämma. Nu är ni separerade och då får du göra på ditt sätt när barnen är hos dig och pappan på hans sätt när de är hos honom. Barnen ska nog klara sig ändå, även om det inte blir exakt som du vill. 

Det där med skolan är en annan sak. Där kan man ju inte göra olika beroende på var de bor, utan måste välja, och du kan bara vägra skolan som han vill på väg till hans jobb. Om man inte väljer skola så placeras barnet på en nära hemmet, så då lär det bli någon nära dig. 

Men varför tog du det personligt? Jag sa alla andra: pga jag vet inte varför ni skiljdes. Har du inte hört hur många som skiljer sig för att hitta kärlekspirr igen. Det var till dessa den kommentaren var.

Att man tycker olika är en sak, att alla inte är lika noga är en sak, men denna pappa låter direkt olämplig. Inte bara för hur han tar hand om (eller inte tar hand om) sina barn, utan också för vad han gjorde mot dig (och indirekt mot barnen) som fick dig att separera.

Det låter som han lider av psykisk ohälsa samt skulle behöva stöd i sitt föräldraskap.

Hur var han innan barnen kom? Hur och när började han förändras? Var barnen planerade och önskade?

Det är så konstigt att tidigare välfungerande män plötsligt börjar bete sig så där. Eller det kanske kom smygande? Han kanske bara höll fasaden i början?

Har du pratat med socialtjänsten om din oro? Berättat hur barnen har det hos pappan. Bett om hjälp. Det behöver kanske inte gå så långt som till vårdnadstvist.

Så otroligt nedvärderande tänk om varför människor skiljer sig. Det finns säkert de som saknar en massa och skiljer sig av den anledningen, men den större delen mår så pass dåligt i relationen att det inte finns andra vägar än att skilja sig. Vänner och bekanta ser oftast inte dessa anledningar.

Så varför försöka påverka andra till att "bita ihop" så som du gör? Tror du inte de som velar fram och tillbaka i dåliga relationer redan har det jobbigt med sina beslut och att vägen till en ev separation faktiskt är rätt lång och jobbig för alla inblandade? 

Jättedumt tips när du omöjligt vet hur andras relationer ser ut. 

Socialen noterade att han även var aggresiv på deras möten förr och dom rekommenderade honom att gå i samtalsstöd men han vägrade det och då kan socialen inget göra eftersom vi har gemensam vårdnad om stora barnet. 

Han har nog aldrig vart kärleksfull mot mig men han har haft humor, vi har haft kul ihop och trivdes bra i varandras sällskap till en början. Vi skaffade barn han blev slö, tillslut blev han taskig och jag varnade honom och sa "säger du en gång till att jag är du  i huvudet så lämnar jag den här relationen" Han sa det igen och jag gjorde slut. Då blev han kontrollerande, våldsam men även gjorde desperata försök att få mig att stanna. Det var obehagligt för ena minuten kunde han sitta och gråta och be mig ge honom en chans till, 10 minuter senare kunde han slå hål i en dörr, sen kunde han bli ge kärleksförklaringar, strax därpå bryta sig in i badrummet om jag var där, sen be om ursäkt för att strax därpå slänga mig baklänges i en dörr. Jag blev rädd för att han var oförutsägbar. Jag fick inte heller ta med mig stora barnet och socialen avrådde mig för det också eftersom att de såg.att han blev aggresiv om jag gjorde något. Så jag var även rädd för att min dotter skulle fara illa när han var så ostabil och samtidigt kunde jag inte göra ett skit! 

TS, Gud sån jobbig situation och vad du har gått igenom innan. Jag känner igen det där snabbt ambivalenta från mildhet, bedjande, till aggressivitet, ångesten tar sig sådana uttryck. Det här är inte för att ursäkta utan förklara.

Det är fullt möjligt precis som du skriver att man kan leva länge ihop med en man utan att han visar de här dragen, då de här tillstånden kommer senare. Folk som inte varit med om sånt här tror att där finns tecken innan på det som ska vara så starka att man ska reagera. Så är det inte alltid. Om en man mår bra eller hyfsat bra psykiskt innan, år av det, klarar av det, blir det att han ändras efteråt, efter
t ex långvarig stress, press. Min make fick ångest och den blev starkare och starkare då vårt förhållande blev sämre. Han kände mer och mer på sig att jag skulle lämna. Det här var en situation där jag blev själv starkare psykiskt och mitt nya jag sågs såklart som ett slags hot, min starka vilja, min självständighet. Han kände av att jag slutat älska honom så som jag gjort innan. Jag visste inte då att ångest kunde vara lika med aggressivitet. 

Han har tackat nej till samtal för egen del, skriver du. Finns där en chans att han kan gå med på det tillsammans, att ni går som föräldrar tillsammans och får stöttning i ert gemensamma föräldraansvar? Inte att du kritiserar hans sätt att ta hand om barnen på men att du säger att ni har gått igenom så mycket och klart det påverkat ert mående och det här vill du ha då det ska kunna förbättra er båda två som föräldrar och i ert samarbeta till varandra? Att det är positivt om ni kan få nya infallsvinklar från experter? I så fall kan det vara en väg framåt, för framåt måste ni, inte bakåt, för era två barns skull, och för er egen, så ni ska få en ljus framtid (fast var för sig). Du måste liksom få in honom utan att han känner sig hotad av det, ifrågasatt, kränkt. Ställa dig jämsides med honom, säga till exempel "Vi behöver det här. Våra barn behöver det här. Det kommer inte komma något negativt ur det. Vi kan väl prova det?". 

På det du beskriver mår han antagligen sämre än vad du gör psykiskt vilket förklarar att hans energi räcker helt enkelt inte till den nivå du är på när det är att ta hand om era barn, vare sig på det näringsrika planet (äta rätt, erbjuda rätt mat till barnen) eller att stimulera dem, utveckla dem utomhus. Han tar det lätta, det säkra före det osäkra. Han kan också pga sin ångest ha en förhöjd rädsla att barnet ska skada sig (så som det blev med cykeln). 

Jag sa en gång till mitt ex när han försökte få igång ett bråk mellan oss att vi hade kunnat fortsätta bråka om vi fortfarande var tillsammans, men nu var vi inte tillsammans. Nu ville jag vi skulle dra ett sträck över allting och gå framåt, bygga om vår grund på nytt. När han inte kände sig spänd, inte kände att han snabbt skulle ta till försvar, blev han med tiden lugnare, det gick bra. 

I terapin, samtalsstöd, kan du lägga fram saker så som att "Jag har tänkt på det här, vad tycker du? Kan vi testa göra så här?", då som att lika regler ska gälla hos båda. Vill han inte så vill han inte, men jag tror det kommer gå i baklås om du säger ditt sätt att vara förälder på är det rätta och hans sätt är fel. Jag hade försökt tänka att om de får dålig mat hemma hos honom så får de i alla fall på förskolan och skolan mer näringsrik mat och den längden det här är på skulle inte kunna skapa näringsbrist hos dem, jag hade försökt kompensera på mina veckor, så länge. När barnen blir äldre kan de också uttrycka vad de vill äta och de kan gå och handla tillsammans med sin pappa. 

Kanske knappast något stöd men par som fortfarande är ihop och har familj hamnar också i diskussioner om barnen, men sådant märks kanske inte lika tydligt i de fall där föräldrarna ändå håller det här inombords, går inte ut och vädrar det för andra utan försöker lösa det sinsemellan, men tjafs och bråk blir det, för alla. Finns inga perfekta familjer där barnuppfostran alltid går på räls. 

Var rädd om din egen energi för du och barnen behöver den. Fastna inte i de här klassiska fällorna där du ska för alltid kämpa mot ditt ex, dra upp gammalt.

Du kan ha folk om dig som själva är i stabila förhållanden som säger åt dig att göra så, för det är minsann det rätta, men hade de själva orkat? Och även om man orkat - vad för slags utbyte, resultat hade det blivit av det? Det enda det kanske blir då är att du själv blir sänkt, får mindre energi att ta hand om barnen och dig själv.

Systemet ser ut som det ser ut. Det du kan förändra - ge det en chans. Det du inte kan förändra, med ditt ex, låt det vara då och försök kompensera på din tid så länge han är så här, om han inte vill lyssna, göra som du vill.

Det jag hoppas på är att han inte alltid kommer vara så här. Jag vet inte hur länge sedan ni varit separerade, men min förhoppning är att han kommer må bättre med tiden. Jag tänker att han har varit bättre innan allt det här, och då borde där finnas en god chans att han återvänder till det.

Det är förbaskat synd att han inte velat ta emot samtalsstöd, men jag tror män generellt sätt är mer känsliga för sådant, det är för främmande för dem, för farligt, vi kvinnor lärt oss mer tidigt att det är okej att öppna oss, dela med oss, få stöd och direktiv.

Jag kämpade också med min man länge med att jag ville vi skulle ta parterapi, men han ville inte då, kom först efter jag lämnat honom, då han blev mottaglig för det. Han måste själv vilja bli mottaglig. Annars är det som att du förlorar bara en massa energi du själv och dina barn behöver. Så så länge han är sådan - kompensera. Barnen far inte så illa av hans sätt att jag tror någon myndighet skulle reagera, i detta nu. 

Låter tråkigt, men du får ju acceptera att ni är skilda nu och har olika syn på föräldraskap. Han gör som han vill på sina veckor och du gör som du vill på dina veckor.

Skola behöver ni komma överens om så fokusera på det och släpp det där med blöjor, cykling och mat. Praktiskt är väl att tänka på logistiken förskola, skola och era respektive hem.

Varför gick du med på skolan som varken du eller barnet ville ha?

Det är väl bara att säga Nej. 

Vi hade skolor som låg närmare honom på första platserna och för att jag skulle få med dom så skulle hans val vara med. Jag trodde inte en secund på att hon skulle få den skolan längst bort som inte ens låg på första platserna eftersom det barnet står skriven hos honom. Så jag står mitt kast men kommer inte gå med på samma deal med nästa barn.

Absolut men när han blir arg framför barnet och skäller på mig för att jag låter barnet vara ute och leka är inte heller rätt. Jag tycker barn ska vara ute och leka. När han är hos pappan sitter hon inne en hel vecka om det är semester. Vilket det snart är för honom och då tänker jag ha henne ute. Hon är fullt medveten om att hon inte får gå ut hos pappa för han vill vara inne. Det går hon runt och berättar för andra och så är han. 

Tack för svar ditt tips är jättebra vi gick på samtal hos familjerätten ett tag. Men det socialen ville han skulle göra är att gå till en egen terapeut och arbeta med sina aggressionsproblem. Jag har tyvärr inget med det att göra men har frågat om han ska göra det och han säger nej  

För att män ska skärpa sig och bli fungerande föräldrar var aldrig ett alternativ eller?

Så lite så. Ja, som du vet då, tyvärr är det ju så att ni kan inget göra när han själv saknar insikten, och motivationen för att ändra på sig. Även om andra lider av hans aggressioner lider han själv mest (inte för att det är någon tröst, direkt). 

För vad det är värt, du vet det redan såklart, men du gjorde helt rätt i att lämna. Inte särskilt klokt, eftertänksamt av någon tidigare här i tråden att göra ett antagande helt taget ur luften att du inte haft skäl nog att lämna. Visar någon sådan aggressivitet som ditt ex gjort ska man lämna, men det är farligt också att lämna, vilket du tyvärr blev utsatt för (och bebisen i magen) när du väl gjorde, men du gjorde ändå rätt. Det är inte du som ska behöva känna dig anklagad här i tråden. Du har inte gjort något fel. 

Jag fick också rådet att lämna, men min partner då var på en lägre skala av aggression, men jag hade sett det bli värre över tid, anade vart han skulle med det här, hur det här skulle utvecklas, och han ville inte vi skulle prata med någon, och han kunde absolut inte tänka sig att gå själv och prata, eller få lugnande. Det kan vara också andra som stiger in t ex arbetsgivare som upptäcker att något gått för långt. Det finns bra hjälp att få bara man öppnar upp sig för det. 

Det jag har sett är att män blir mer aggressivare än kvinnor blir som mår lika dåligt, något i deras hjärnor som gör att det blir kortslutning, vet inte om det är testosteronet eller vad det kan vara. Sedan har vi den s.k "pojkkoden" där det i vår kultur sedan lång tid tillbaka behandlar pojkar och flickor annorlunda, pojkar får lära sig att stänga av, inte analysera på djupet vad de känner osv. Det här gäller inte alla, såklart, men här spelar alla en roll, viktigt att alla blir medvetna om det här. Växer pojkarna upp i en familj eller omgivning där andra pojkar, andra män, hela subkulturen, är mer tillåtande och uppmuntrande för pojkar att uttrycka sig, får samma stöd som flickor får, har jag svårt att tänka mig att resultatet skulle bli att de sedan i vuxen ålder (såvida de inte har en allvarlig diagnos i botten) skulle bli så aggressiva i en jobbig situation. Det jag vet med min man och ett ex till mig är att de blivit uppfostrade i samma anda som deras fäder, då man trott det varit rätt sätt (saknat medvetenhet, insikt) och då blir det som det blir, tyvärr, därefter. Det går att ändra på, i positiv riktning. Jag hoppas för er allas skull att ditt ex tar tag i sig själv, går med på hjälp, i framtiden. 

Ta väl hand om dig, du gör ett jättebra jobb och ska vara stolt över dig själv.