Så jävla ledsen

Eller så kanske det är så att ni inte är den matchning som du trodde . Ett år är ändå lång tid och mycket har förändrats . Var det struligt då så kanske ni heller inte hade tid att faktiskt ta reda på om det var nåt äkta . Gamla minnen bygger man inga  förhållanden på. 

Nu har du testat iaf, om inte han riktigt vill då inte han rätt för dig heller.
 Tycker inte att du ska tänka på det mer än så och absolut inte ångra dig för det som har varit. Det kanske inte menat.. Du vill väl ha någon som är lika intresserad av dig som du intresserad av honom, eller hur? 

Varför han tappade känslor kvittar inte. Gråt lite, lyssna på heartbreakings låtar och ge dig själv en kram. Det hjälper❤️

Jobbar fortfarande på det. Tror det blev så jobbigt för rollerna skiftade. Han var den mest intresserade alltid och nu blev jag det istället. Jaja, jag har varit med om värre och vet att tiden läker. Undrar nästan om han gjorde allt med vilje för att få vara den som fick ?göra slut?. :(

Jag skulle tolka det som att du har svikit honom, han inte känt den tilliten han hade till dig innan och i och med att du var som du var innan mot honom har du lyckats döda en del av de känslor han hade för dig. 

Om jag jämför i mitt äktenskap så var jag nog den som på  något plan var mer allvarlig med honom och han var mer skeptisk av naturen . 

Gjort, sagt saker som varit sårande för mig. I och med det har min kärlek till honom tagit skada. 

Det var han som fick dra största lasset med att försöka få oss på jämn fot igen. 

Nu är vi i balans. Tryggt och bra. 

Jag tror många par tampas med det här mer eller mindre i början, just vilken "rytm" relationen ska ha. Man kan bromsa sig själv, sina känslor för den andre, ge svagare signaler, genom att man som min man då var mer misstänksam av sig i sin natur. 

Han kan nog ha känt att han har gjort en felbedömning av dig. Så kände jag det med min man. Att jag felbedömt honom. Gjort också att jag tvivlade på min egen förmåga att se människor på rätt sätt, gjort att jag blivit mer inåtvänd, avvaktande, inte gett så lätt som innan, inte tagit initiativ. 

En gång minns jag speciellt då jag tyckte jag kom på  något romantiskt vi kunde göra, men han valde att ta det negativt som att jag var besviken på att han inte gjort det, så var det inte alls. Han tolkade allting utan att känna mig riktigt på något negativt sätt. Efter det ville jag inte göra det alls. 

För mig har det varit enkelt att antingen satsar man allt och förlorar man då då vet man iaf att jag gjorde allt jag kunde, jag satsade, jag höll inte tillbaka, då ångrar jag inget. Det var han som sedan fick ångra. 

Jag sa någon gång till honom att jag såg inte honom nyktert förut, nu gör jag det, och tack för att han fått mig till den (tråkiga) plats han varit på hela tiden när det kommit till mig. 

När han skulle beskriva oss var jag den som han såg som alltid mer positiv och den som var mest utan rädsla, trygg i mig själv. Han har haft mer rädslor men lyckats förklä dem i allt möjligt, alla möjliga hinder, men inte tittat inåt vart den kommer ifrån. 

Han var mer typen som klarar sig själv och hade svårare att släppa in människor så långt som jag i motsats var trygg med. Dvs jag hade egenskaper i mig som öppnade upp mig mer för kärleken, vågade känna mer, vågade ta hoppet. 

Du kan inte hjälpa hur du var innan, det har med din personlighet att göra, vad du varit med om och så vidare. Du är ingen ond person. Det är inte så att han är en god person, att han är bättre än vad du är. Vill bara betona det så du inte tror jag är emot dig. 

Sedan är det också en varningsflagga om någon är för intensiv i början, när man inte känner varandra tillräckligt, så det är sunt förnuft också att man vill ta det lite lugnare. 

Du har sårat honom. Ta ansvar för det. Visa vad du går för. Och ja, du får kämpa mer om du nu vill ha honom. Vad som kommer hända är att han kommer komma mer ur sitt skal med tiden, det gjorde jag. Och då är det värt det, då är ni i balans. 

Tack för ditt långa svar!
Pratade med en vän om detta som tycker jag romantiserar honom, att han faktiskt betedde sig knepigt och illa periodvis när vi träffades och det är nog rätt. Sen har jag väl förmildrat det iom jag insåg min egen otillgänglighet. 

Jag tror inte han är öppen för mig om jag hör av mig igen. Han är helt stängd och vi avslutade ganska tydligt där han uttryckte att han inte kände som förr. Finns ju inget värre och det går ju inte att ta tillbaka. Misstänker där dykt upp nån annan, eller något gammalt som påverkat honom. 

Får väl bara acceptera vi varit i osynk hela tiden och att det kanske är guds eller universums eller vad man nu tror på sätt att visa vi inte ska vara tillsammans. Vi tycker ganska olika om mycket men jag var beredd att bortse från det. Tror definitivt han ändå har känslor, det såg jag i hans blick men jag tror de är nedtryckta under massa sårade känslor och rädsla för att jag ska bryta igen. 

Jag önskar honom ändå lycka och att han hittar någon han känner sig trygg med där han vågar älska. Ska sluta älta detta nu. Det blir inte bra för mig. 

Glad midsommar! 

Hoppas du haft en fin midsommar du med, trots allt :)
Ja jag förstår att du inte orkar tänka mer på detta, han. 

Har han själv varit tvetydlig (vilket jag inte förstod innan att han varit, jag trodde han var på hela tiden) är det ju inte så konstigt, bara naturligt, att du inte själv vågat känna mer, satsa mer. 

Det enda sättet framåt om det skulle fortfarande vara på tapeten är kommunikation, vilja, driv, från er båda. 

Min man var som ett surrande bi runt mig första tiden och den varade länge, den här första tiden. Vet inte om han insåg hur mycket jag uppfattade av det (eller hur mycket andra märkte av det). Det var som att jag var lugn i det. Med tanke på allting annat som hände också runt oss borde jag ha varit mer oroad, men han avslöjade sig själv. Där var ett surr av andra tjejer också i den miljön vi rörde oss i. Först tänkte jag att han är som dem och ska vara med en av dem (kanske min egen fördom), att han inte var rätt för mig, och jag märkte också att där var (minst) två av dem som var intresserade, en av dem ville verkligen visa mig på att "han är snart min". Det var nog otippat att jag kom in i den cirkeln och jag var väl ändå inte riktigt i den ändå. När jag fick det där budskapet att "han är snart min" från henne gjorde jag det klassiska dvs jag tog helt avstånd från honom. Av hänsyn, trodde jag till dem, till henne. Men enligt honom sedan och andra var det inte så, det var hon som ville ha honom, men inte ömsesidigt. När han märkte jag tog sådant avstånd var det som att han fick panik "Jag är inte en sådan kille". Jag var mer chill då som att säga "Det är okej", typ återgå du till ditt, nu vet jag det om dig, det var det här jag var rädd för, misstänkte, adios. Inget hade hänt mellan oss ändå. Han trodde den tjejen trappat upp sitt spel då hon känt av hotet av mig, oss, fast det inte fanns något "vi" ens då. Han kände inte igen henne som hon bar sig åt. Det jag kommit fram till med honom är att han är inte så bra på att läsa in, som jag är. När han väl fattar han hamnat i något då reagerar han, men det är just den tiden där emellan som jag inte tyckt om. 

Han var alltså någon som avslöjade sig själv fast han inte ville och inte trodde han gjorde. Så som din också gör? Jag gjorde misstaget någon gång att tänka han var öppen med det, klar över det själv, så då var det lika bra att lägga korten på bordet. 

Det jag vet mellan oss som hänt är att när det gäller vissa saker har det varit han som varit framåt med, velat få till den förändringen mellan oss, och när det gäller andra saker som varit viktiga för mig har jag varit den drivande att få igenom det (med hans samtycka såklart, annars vill jag inte).
Jag tror många par har det så innan allting lägger sig. Det är en rörig tid i början, och det kan vara himmel och helvete. Det är jättesvårt när man inte känner varandra tillräckligt att veta är det här en röd flagga eller är det något annat? 

Nej ts. Det var inte alls så att du bara var intressant för att han inte fick gensvar, han var verkligen på riktigt kär i dig. Det gamla kan påverka ibland men antagligen har hans känslor bara svalnat, och faktiskt är det bra för hans del att kunna gå vidare istället för att dras med i den där karusellen igen som sårat honom så mycket. Försök se det från hans sida! Vad hade du sagt till en vän som blivit behandlad som han blev av dig?

Det där var inte ditt livs sista starka förälskelse däremot. Du kommer att vara ledsen ett tag men det finns fler som du kan känna minst lika mycket med. Bryt ihop och gå vidare.

Om han planerade det då är han absolut ingen bra människa. 

 

Han blev inte dåligt behandlad. Det är inte så enkelt som att det enda var att jag vacklade. Han bidrog till drama på olika sätt själv. 

Jaja, det kan kvitta. Det är i det förgångna och blev det såhär var det ju uppenbarligen inte meningen det skulle bli vi. 

Jag vet inte, en del män har väldigt sköra ego, har varit med om en som gjorde så förut. Jag bröt, vi börja ses kort därefter igen och då bröt han. Tror det är en rädsla för att bli dumpad som gör det främst.