Inlägg från: Anonym (Blivande singel) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Blivande singel)

    När berätta att man vill skiljas?

    Har varit gift i 20 år med min man men har nu äntligen bestämt mig för att jag vill skiljas. Vårt äktenskap har sen länge mer känts som kompisar än en kärleksrelation. 

    Men nu till frågan. När släpper man bomben till sin man? 

    Vi ska på en semester tripp med våra föräldrar och syskon och vill inte förstöra detta för våra barn som är i övre tonåren. 
    Denna tripp är på vår första gemensamma semester vecka och hade tänkt prata med honom när vi kommer hem. Då har vi tid på oss att reda ut hela situationen medan vi är lediga.

    Rätt eller fel? 
    Hur hade ni gjort?

  • Svar på tråden När berätta att man vill skiljas?
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Dra plåstret) skrev 2024-06-15 21:28:02 följande:

    Kommer du kunna ha en bra semester med tanke på vad du går och bär på?  Veckan och familjen kan ju påverkas av dig ändå fast du inte inte säger något. Allt handlar om hur du kommer att må och vilken nivå av pokerface du har. Spela teater med din man en vecka,  fixar du det? 


    Att jag har en bra semester är mindre viktigt i nuläget. Det viktiga är att barnen får en bra semester. Och ja, det fixar jag för deras skull. 
    Vi är inte ovänner på nåt sätt, inga större bråk och liknande. Bara en bedövande likgiltighet sinsemellan.... 
    Ingen närkontakt, inget sex, en godnatt puss på sin höjd... 
  • Anonym (Blivande singel)

    Mitt beslut att lämna är inte tagit lättvindigt. Har vänt och vridit mig själv ut och in i några år och verkligt kämpat för att ungarna ska bli stora och självständiga. 

    Vi är vänner men verkligen inte bästa vänner. Berättade för 5 månader sedan att jag ställt mig i bostadskö för att poängtera att jag gick i seperationstankar. Vilket resulterade i 2 veckor av hålla handen, fjäsk och mer sex än vi haft på flera år. Men 2 veckor senare så är jag osynlig igen. Han tyckte nog att jag fått vad jag saknade. 

    Så jag är inte ute efter "pirret i magen". Finns ingen värre känsla att sitta med honom i soffan och ändå känna sig så ensam och osynlig. Då sitter jag hellre verkligen helt ensam i en lägenhet. Är trött på att hela tiden kämpa för att bli sedd.... Kommer sakna mycket med vårt förhållande men välkomna min nya frihet och att börja prioritera mitt mående. 

    Detta är bara toppen på isberget men orkar inte dra allt här. Min fråga var endast om jag tänkte rätt att ta snacket efter semestern. 

  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Jane) skrev 2024-06-16 17:25:54 följande:
    Ta det efter. Så får barnen en hyfsat normal semester. 
    Ja, så var tanken. En vän till mig tyckte jag skulle vänta tills hösten att berätta så inte maken skulle tycka att semestern var onödig om jag nu ändå visste att jag ville skiljas. 

    Men så länge vill/orkar jag inte vänta. Vi har självständiga ungdomar som är borta hos vänner mycket. Så tänkte passa på ett sånt tillfälle när ungarna sover borta. 

    Så har vi nån/några veckor på oss att diskutera hur vi går vidare. 
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Jane) skrev 2024-06-16 18:03:50 följande:
    Bra plan. Det behövs tid att smälta det, och börja planera. Det kan bli stressigt om man samtidigt har kommit igång med både arbete och skola. Han hinner smälta det lite innan jobbet börjar också.
    Ja. Tiden behövs..... Har på allvar tänkt på detta i över ett halvår. Har velat ta steget i flera år men ville inte ta steget då ungarna började komma in i tonåren. Lade all krut på dem och deras aktiva fritid. 

    Finns inga perfekta tillfällen eller det perfekta tiden i livet att avsluta ett så långt förhållande. Men nån gång måste man tänka på sig själv... Har några nära vänner som känner till mina tankar och känslor och  dem är ett stort stöd.
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Vet hur det känns....) skrev 2024-07-02 21:47:30 följande:

    Jag känner igen mig i din berättelse, Jag hade det likadant.Tillsammans > 20 år men det var som att leva med min bror. Vi hade ett utomordentligt teamwork men inget mer, ingen kärlek, vi tog inte på varandra. Jag ville inte ta på honom och han vågade inte ta på mig med rädsla att bli avvisad. När vi hade sex var det som  en uppblåsbar Barbara, lag låg helt still och lät han göra det och det var endast för husfriden skull. 

    TTankarna började 2021 på en resa och sedan har de bara eskalerat. Jag kände starkare och starkare att så vill jag inte leva mitt liv. I år sa jag det....och vad glad jag är för det. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Vilken skillnad på energi i min kropp.

    Nu bor jag själv med ett av barnen, jag gör vad jag vill och shit vad jag är lycklig. Det går inte alltid att jobba för ett förhållande, båda måste vilja och ge 100% annars är det meningslöst. Ingen terapi i världen hade hjälpt oss för min kärlek var slut.

    Om jag inte hittar någon, fine, då är det så men att få leva sitt liv och vara sann mot sig själv och sina känslor är allt!

    Ta semester och sedan tar du samtalet..... Lycka till! Det är stundtals tufft innan man sagt det men värt allt i förlängningen 


    Mitt syfte med en separation är inte att kasta mig ut på Tinder och ligga med första bästa. Kommer förmodligen vara singel hädanefter men hellre vara ensam än vara i en relation och känna sig ensam hela tiden. Känner mig fast nu, vill känna mig fri.... 

    Hatar tanken på att såra honom, vilket jag alldeles säkert kommer göra... men ser ingen annan utväg..

    Han är en jättefin man, gör ingen fluga förnär , och vi har gjort ett jättebra jobb att uppfostra ungarna, jättefina ungdomar med bra värderingar och huvuden på skaft. Självständiga och nyfikna.... 

    Men som par är vi en vandrande katastrof.... måste bara få honom att inse detta om han inte redan själv känt det. 
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Mannen) skrev 2024-07-03 15:41:33 följande:

    Du har bestämt dig men tänk på att en relation måste underhållas och ha en viss balans för att man inte ska bli bara kompisar alternativt glida ifrån varandra.


    Jag är väl medveten om detta och jag har verkligen försökt att underhålla detta äktenskap. Men när det bara är den ena parten som vill göra saker, boka saker, tar initiativ till saker...... Då tar till slut orken, viljan och lusten till detta slut... 

    Vår 20 åriga bröllopsdagsfirande höll på att bli noll. Hade en perfekt weekend som förslag till oss 2. Och detta presenterade jag typ 6-7 månader innan så vi kunde boka i god tid. Hans första reaktion var inte "gud vad mysigt"  utan det första han säger "det hade ungarna tyckt om att följa med på!" Ungarna är 19 o 16 år....

    Efter det sa jag inget och han sa inget.... 2 veckor innan bröllopsdag tyckte han ett restaurangbesök var tillräckligt,  för vi hade ju inget planerat. Blev ett stort gräl... 

    Så, jag har försökt på många sätt... men utan respons....
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Villrådig) skrev 2024-07-04 10:49:52 följande:

    Jag går själv i tankar om att separera men funderar på hur ska man säga det. Köra rycka bort plåstret modellen eller försöka linda in det på något sätt. Sedan det där med ny bostad att börja söka innan man berättat känns dumt men ändå smart då det kan ta tid. Usch det här är jobbigt.


    Tror att det är bäst att vara rak och ärlig om hur man känner. Men det är sååå jobbigt! Man vill inte såra även om man vet att just det kommer hända. 

    Jag har stått i lägenhetskö sedan i mars och har fått en del erbjudande om lämpliga lägenheter. Men tackat nej då vi först måste prata.... Funderar på om man ska köpa en lägenhet istället. Allt beror på hur det går att sälja huset.... 

    Kommer bli en omvälvande och jobbig höst men tror det blir bäst i slutet.
  • Anonym (Blivande singel)
    Less is more skrev 2024-07-04 16:11:03 följande:

    Ta snacket efter semestern.

    Jag går också i separationstankar sedan länge. Men nu har jag landat i att det är läge om 2 år. På grund av skolan och att de går på gymnasiet då.

    Fram till dess ska jag fortsätta jobba för ett bättre förhållande och lösningar på det vi har problem med.

    Men om det inte fungerar - tänker jag att det bästa är en snabb skilsmässa. Man rycker av plåstret. Kontaktar mäklaren, lägger ut till försäljning och att båda fixar varsin bostad.

    För egen del har jag dragit ut på det så länge ändå och sambon är medveten om att jag anser att vi kör fast. Och det gör vi, i ekonomi och annat fixande och planering. Vi har fullständigt underbara barn - men vi fungerar inte tillräckligt bra tillsammans. 

    Lycka till därute, kram


    Har nog vetat sen ungarna var mindre att detta äktenskap inte skulle hålla livet ut. Men nu är ungarna stora, självständiga och vår klyfta bara växer... Känns som om jag väntat så länge jag kunnat. Vi har haft fina år ihop men jag vill vidare, inte stå o stampa.  Inte Sitta med mobilen i var sin hörna i soffan. 

    Lycka till själv. Kram 
  • Anonym (Blivande singel)

    Fick äntligen tillfälle att prata med min man igår om hur jag kände.

    Berättade om känslan om att vi glidit isär, om hans icke existerade reaktion på vetskapen om att jag stod i lägenhetskö. Att jag saknade respons på mina försök att få nån slags egentid ihop bara vi två. Varför han hela tiden vill ha med sin ungdomarna när jag vill hitta på nåt med honom. På detta mumlade han nåt om han inte hade tänkt sig för och att det nu var för sent att göra nåt åt. 

    I övrigt hade typ inga svar, helt likgiltig.... Det jag fick ur honom var typ "det är tråkigt, vill du skiljas kommer jag inte stå i vägen. Jag är trött och känner att jag förändrats kroppsligt". 

    Allt detta sker med mina tårarna forsandes  men inte en min från hans sida. Typ han stängde av. Vi var dock överens om att vi ville vara vänner för ungarnas och familjernas skull. 

    Nu kommer dock det som gör mig superförvirrad och vet inte hur jag ska tolka det.
    Vi sitter kvar i soffan efter samtalet och kollar film när han plötsligt bli mysig, håller handen, smeker mig på benet. Efter torka i sängkammaren i typ 3 veckor så börjar vi hångla och det hela slutar med det bästa sexet vi haft på år...

    Nu går mina tankar. Var det av rädsla för det vi pratade om, en skilsmässa, att en gång av härlig sex skulle fixa allt. Vill han visa att han kan förändras? 

    Så förvirrad....

  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Äktenskapet) skrev 2024-07-23 18:10:45 följande:

    Aldrig! Särskilt inte för en sådan icke-anledning! Vänskap är finfint och det är klart att relationen förändras under livets gång. Kom över att ni blivit gamla och att ni inte är nykära längre!


    Ja, vänskap är fint. Men jag har vänner...Vill ha kärlek också i mitt liv. Känna mig sedd och åtrådd. Han har kommit till stadiet där han känner sig gammal men jag är inte där! Har mycket mer jag vill göra. 

    Men nu efter några dagar sedan jag berättade hur jag kände så har vi börjat landa i att detta kommer hända. Han vill inte kämpa alls för oss, det gjorde han klart direkt när vi började prata. Förvirringen är borta....
    Nu är det bara att börja lösa det praktiska med husförsäljning, bodelning, hitta nytt boende. 

    Har dock inte berättat för ungdomarna ännu, finns lite aktiviteter för deras del som jag inte vill att dem ska ha skilsmässan i tankarna på. Därefter blir det officiellt för resten av familjen och  vår närmaste omgivning. 
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Sv) skrev 2024-07-25 07:51:56 följande:
    Alla är inte så mycket för att fira. Vi gjorde inget särskilt på vår 20-åriga bröllopsdag. Jag tycker att vissa verkar ha för höga krav och förväntningar på sitt äktenskap och partner. Man måste ju inte hitta på en massa saker tillsammans, man är ju självständiga vuxna och kan göra saker på egen hand om man vill det, men ändå dels en vardag.
    Om inte viljan att hitta på saker tillsammans finns, om man inte känner att det är lönt att fira milstolpar, vad är det då för mening? Då kan man lika bra vara själv.  

    Vill ha kärlek med den jag är ihop med. 
  • Anonym (Blivande singel)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-07-25 20:44:01 följande:
    När jag läser vad du skriver om din mans passivitet och icke-reaktioner, får jag känslan av att han har en depression. Antingen det, eller så är han nöjd som det är.

    Men om du har känt detta länge, verkar han inte bara ha tappat gnistan. Då kanske det helt enkelt är sådan han är? Han bara ansträngde sig lite mer när ni var yngre.

    I vilket fall som helst verkar ni ha nått vägs ände. Att separera låter som rätt beslut.
    Har nu gått ett par veckor sen jag sa att jag ville skiljas. Och det känns mer och mer att det var rätt beslut. Vi är fortfarande bra vänner och kan prata lugnt och sansat om praktiska saker. 

    Känns nästan kusligt lugnt.... Finns fortfarande inte ett uns av vilja kämpa för oss från hans sida. Skönt på ett sätt för tror inte det finns nåt han skulle kunna säga för att jag skulle ändra mig. 
  • Anonym (Blivande singel)

    Vi berättade för tonåringar igår att vi ska skiljas. Blev lite olika reaktioner och vi fick en del frågor och tankar av sonen. Som vi svarade på så ärligt och rakt vi kunde. 

    Är däremot fortfarande lite förvånad av makens likgiltighet och att han inte har mer tankar, funderingar och frågar kring allt detta.  Men men, han kanske oxå ville det här i grund och botten. 

    Nu återstår bara det praktiska. Sälja hus, hitta boende.  Och såklart fortsätta stötta ungdomarna. Blir en tuff höst men det kommer nog bli bra till slut. 

  • Anonym (Blivande singel)

    Från och med förra veckan kan jag nu titulera mig nyskild och singel. Det tog otroliga 12 dagar att upplösa 20 års äktenskap på pappret. Skrämmande, sorgligt och skönt. Många känslor på en och samma gång. 

    Ena stunden är jag glad och lycklig och ser fram emot detta nya kapitel. För att i nästa sekund bli tokledsen och bara fulgråter i bilen när man hör nån låt som betyder mycket för en. 

    Men det kommer bli bra! Vi har fortfarande en bra dialog sinsemellan och det underlättar.... men det känns..... 

    Har fått kontakt med en bra mäklare o nu är den processen också igång.... 

Svar på tråden När berätta att man vill skiljas?