Anonym (Vet hur det känns....) skrev 2024-07-02 21:47:30 följande:
Jag känner igen mig i din berättelse, Jag hade det likadant.Tillsammans > 20 år men det var som att leva med min bror. Vi hade ett utomordentligt teamwork men inget mer, ingen kärlek, vi tog inte på varandra. Jag ville inte ta på honom och han vågade inte ta på mig med rädsla att bli avvisad. När vi hade sex var det som en uppblåsbar Barbara, lag låg helt still och lät han göra det och det var endast för husfriden skull.
TTankarna började 2021 på en resa och sedan har de bara eskalerat. Jag kände starkare och starkare att så vill jag inte leva mitt liv. I år sa jag det....och vad glad jag är för det. Det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Vilken skillnad på energi i min kropp.
Nu bor jag själv med ett av barnen, jag gör vad jag vill och shit vad jag är lycklig. Det går inte alltid att jobba för ett förhållande, båda måste vilja och ge 100% annars är det meningslöst. Ingen terapi i världen hade hjälpt oss för min kärlek var slut.
Om jag inte hittar någon, fine, då är det så men att få leva sitt liv och vara sann mot sig själv och sina känslor är allt!
Ta semester och sedan tar du samtalet..... Lycka till! Det är stundtals tufft innan man sagt det men värt allt i förlängningen
Mitt syfte med en separation är inte att kasta mig ut på Tinder och ligga med första bästa. Kommer förmodligen vara singel hädanefter men hellre vara ensam än vara i en relation och känna sig ensam hela tiden. Känner mig fast nu, vill känna mig fri....
Hatar tanken på att såra honom, vilket jag alldeles säkert kommer göra... men ser ingen annan utväg..
Han är en jättefin man, gör ingen fluga förnär , och vi har gjort ett jättebra jobb att uppfostra ungarna, jättefina ungdomar med bra värderingar och huvuden på skaft. Självständiga och nyfikna....
Men som par är vi en vandrande katastrof.... måste bara få honom att inse detta om han inte redan själv känt det.
